Kategoriarkiv: 1100-tal

Mandylion


Novgorod (1100-tal).  Pavoloka, gesso, äggtempera, 77 × 71 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Новгород (XII в.). Паволока, левкас, яичная темпера, 77 × 71 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=141

00831_hires
Jaroslavl (1200- eller tidigt 1300-tal). Äggtempera på pannå, 104 × 74 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Ярославль (XIII – начало XIV вв.). Дерево, яичная темпера, 104 × 74 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=831

041Spas_Nerukotvorny
Moskva (ca. 1350–1375). 164 × 113 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Москва (третья четверть XIV в.). 164 × 113 см. Центральный музей древнерусской культуры и искусства им. Андрея Рублева, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=719

043ushakov spas nerukotvory
Simon Usjakov, Moskva (1673). 32 × 27 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Симон Ушаков, Москва (1673). 32 × 27 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=146

Om Mandylion (gr.), ”handduken”, på ryska Спас Нерукотворный, ”Den icke av människohand skapade Frälsaren”, skriver Aleksandr Solzjenitsyn:

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta av hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. Men Kristus såg konstnärens förtvivlan, och han tvådde sitt anlete och övertäckte det med en duk – och se, vattnet förvandlades till färg. Så uppstod Det icke av människohand skapade Kristi anlete, och denna duk helbrägdagjorde Augar. Därefter fick den hänga över stadsporten för att värna mot fienders anfall. Och de fornryska furstarna efterbildade Den icke av människohand målade Frälsaren i sina hirder.

(Ur Augusti fjorton, övers. Björkegren*, s. 381)

easter-procession-1915-1
Boris Kustodijev, Kyrklig procession (1915). Olja på duk, 124,5 x 160 cm. Tjuvasjiens statliga museum för konst, Tjeboksary
Борис Кустодиев, Крестный ход (1915). Холст, масло, 124,5 x 160 см. Чувашский государственный художественный музей, Чебоксары
Annonser

Vladimir-Suzdal

vladimirsuz

Medeltiden ja. Säkerligen önskar läsarkretsen ingenting högre än att ytterligare fördjupa sig i den ryska medeltiden.

Vi har sett flera ikoner från republiken Novgorod i nordväst. Omedelbart öst och syd därom låg det som med tiden kom att bli Rysslands historiska, andliga, politiska och kulturella centrum: den Gyllene ringen av städer nordost om Moskva, i historieböckerna betecknat som Vladimir-Suzdal.

The ancient towns of the Golden Ring, built between the 11th and 17th centuries, are the cradle of Russian culture. During Russia’s early history, the two most important cities were Kiev in the south and Novgorod in the north. They were both situated in what is now western Russia and lay along important commerce routes to the Black and Baltic seas. The settlements that sprang up along the trade routes between these two cities prospered and grew into large towns of major political and religious importance. From the 11th to the 15th centuries, the towns of Rostov, Yaroslavl, Vladimir and Suzdal became capitals of the northern principalitites, and Sergiyev Posad served as the center of Russian Orthodoxy. In the 12th century Moscow was established as a small protective outpost of the Rostov-Suzdal principality. By the 16th century Moscow had grown so big and affluent that it was named the capital of the Russian Empire. The prominent towns that lay in a circle to the northeast of Moscow became known as the Golden Ring. Each town is a living chronicle documenting many centuries of the history of old Russia. (Nordbye*, s. 240)

Ikonmåleriet i Vladimir-Suzdal räknas som en egen skola, föregångare till Moskva-skolan. På grund av mongolernas intensivare framfart i regionen finns det inte lika många gamla ikoner kvar härifrån som från Novgorod. Det råder också osäkerhet om proveniensen hos flera av de gamla ikonerna – t.ex. menar vissa att Guds moder av St. Theodor och St:a Paraskeva inte är från Novgorod, utan ett verk av just Vladimir-Suzdalskolan. Några av nedastående ikoner har omvänt attribuerats till Novgorod eller till och med Kiev. Vilket väl visar att de olika ikonmålarskolornas särdrag inte är så väldefinierade som knapologen kunde önska.

Säkert kan experterna ange flera bestämda tecken på att den ena ikonen hör till den ena eller andra skolan. Kanske kan man dock i trakten av Vladimir-Suzdal redan tidigt ana en utveckling mot det mjuka, milda, innerligt pietetsfulla mer än strängt hieratiska uttryck som skulle komma att bli Moskvaskolans kännetecken. De heliga ser helt enkelt lite snällare ut än i Bysans och Novgorod. Kanske kom inspirationen till denna mjuka vision av det gudomliga delvis från den mest kända och dyrkade av alla ikoner i Vladimir-Suzdal, som dock målades i Konstantinopel.

00147_hires
Frälsaren Emmanuel med änglar
(sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal). Grovkornig pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Спас Эммануил с ангелами (Конец XII – начало XIII вв.).  Дерево, крупнозернистая паволока, левкас; яичная темпера, 72 × 129 см. Третьяковская галерея, Москва

Emmanuel är i ikonografien den adolescenta, skägglösa Kristus.

00435_hires
Demetrios av Thessaloniki på tronen
(sent 1100-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Дмитрий Солунский на троне (конец XII в.)  Дерево, паволока, левкас, яичная темпера, 156×108 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Demetrius_of_Thessaloniki

url
Guds moder av St. Andrej Bogoljubskij
(ca. 1158–1174). 185 × 105 cm. Vladimir-Suzdal-museet, Vladimir.
Боголюбская икона Божией Матери (ок. 1158–1174 гг.). 185 × 105 см. Владимиро-Суздальский историко-художественный и архитектурный музей заповедник, Владимир

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=1113

https://en.wikipedia.org/wiki/Andrey_Bogolyubsky

Suzdal_deesis
Deësis med pallium
(sent 1100- eller tidigt 1200-tal). Гesso, äggtempera på pannå, 61×146 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Оплечный Деисус (конец XII – начало XIII вв.). Дерево, левкас, яичная темпера, 61×146 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Deesis

Michael_to_Joshua
Ärkeängeln Mikaels uppenbarelse för Josua
(sent 1100- eller tidigt 1200-tal). 50 × 35,8 cm. Jungfru Marie insomnandekatedral, Kreml, Moskva
Явление Архангела Михаила Иисусу Навину (конец XII – начало XIII вв.). 50 × 35,8 см. Успенский cобор Московского Кремля, Москва.

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så. (Jos 5:13–15)

Oranta
Virgo Orans av Jaroslavl
(1100- eller 1200-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 193,2 x 120,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Ярославская Оранта (XII–XIII вв.). Дерево, паволока, левкас, яичная темпера. 193,2 x 120,5 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=170


Guds moder av Tolga (I)
(sent 1200- eller tidigt 1300-tal). 140 × 92 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Большая икона Толгской Богоматери (Толгская I) (конец XIII – начало XIV вв.). 140 × 92 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=192


Ärkeängeln Mikael
(ca. 1300). 154 × 90 cm.  Tretjakov-galleriet, Moskva.
Архангел Михаил (Ок. 1300 г.). 154 × 90 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=414

St. Göran i Holmgård

4 T
St. Göran (1130–40-tal). Novgorod.
Tempera på trä, 230 × 142 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Святой Георгий (30–40-е годы XII в.). Новгород
Дерево, паволока, левкас; яичная темпера. 230 × 142 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

4 T
St. Göran (ca. 1170). Novgorod
174 × 122 cm. Uspenskijkatedralen, Moskva.
Святой Георгий (Ок. 1170 г.). Новгород
174 × 122 см.   Успенский собор, Москва.

 

Unknow_-_Miracle_of_St_George_and_the_Dragon,_with_Scenes_from_his_Life._Novgorod_-_Google_Art_Project
St. Göran med vita (tidigt 1300-tal). Novgorod
89 × 63 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Георгий с житием (Начало XIV в.). Новгород
89 × 63 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

02552_hires
St. Göran och draken (mitten av 1300-talet). Novgorod
55 × 37 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Чудо Георгия о змие (Середина XIV в.). Новгород
55 × 37 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

00563_hires
St. Göran och draken (sent 1300- eller tidigt 1400-tal). Novgorod
58 × 41.5 cm. Ryska museet, St. Petersburg..
Чудо Георгия о змие (Конец XIV – начало XV вв.). Новгород
58 × 41.5 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

Soldathelgon hör till de mest avbildade under den ryska medeltiden, t.ex. St. Demetrios (Dmitrij) och de inhemska St. Boris och St. Gleb, de första som kanoniserades av den rysk-ortodoxa kyrkan (1071). Mest dyrkad, åtminstone av de vapenbärande klasserna, var förmodligen St. Georg, på svenska St. Göran eller riddar Örjan, drakdödaren, som senare som Moskvas skyddshelgon och sköldemärke i det ryska statsvapnet blev symbol för imperiets självbild som kristendomens försvarare och bekämpare av ondskan.

Draken fanns inte med i den ursprungliga kristna helgonlegenden om St. Georg, som var en romersk soldat som led martyrdöden med mångahanda tortyr (se ovan) då han inte ville dyrka de hedniska gudarna och delta i Diocletianus förföljelse av kristna. Men draken hamnade i centrum från åtminstone 1100-talet. Engelska Wikipedia behandlar i.s.s bara den latinska traditionen av drakdödarlegenden, som korsfararna tog med sig österifrån, men den grekiska och österländska är äldre. I grekiska mirakelsamlingar om St. Göran dyker draken tidigast upp i en handskrift från 1100-talet (Aufhauser* s. 32 ff.), men en version på georgiska återfinns från 1000-talet (Walter* s. 140–41). De äldsta bevarade bilderna av en drakdödande St. Georg härrör från det bysantinska Kappadokien, varav en dateras till början av 600-talet (Walter* s. 125, 128).

Fontenrose* (s. 515 ff.) och andra anmärker att legendens detaljer, som inbegriper en prinsessa och en källa, uppvisar stora likheter med de grekiska myterna om Perseus, Ketos och Andromeda och Apollon och Python. Det finns förstås en mängd andra sagor om drakdödare från olika nationer och kulturer. Perennialister ser St. Göran som en version av gudstjänaren al-Khidr.

Tillägg 9 aug. 2015: Läs även Malte Persson om St. Göran och Claes Livijn.

Novgorod1400

Den medeltida Republiken Novgorod i Rysslands nordvästra hörn, med huvudort i det vikingarna kallade Holmgård, förskonades till stor del från mongolernas härjningar. Liksom de ovan avbildade kommer därför en stor del av de äldsta bevarade ryska ikonerna  från Novgorod (här omtalades en av de äldsta). Den novgorodska ikonmålarskolan äger en förkärlek för tydlig, slagkraftig komposition, symmetri, klara färger (gärna rött), och i vid bemärkelse ligne claire.

 

Ustjug-bebådelsen

Ustjug
Ustjug-bebådelsen (1100-tal)
Tempera på trä, 238 × 168 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Устюжское Благовещение (XII в.)
Дерево, темпера. 238 × 168 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

[Uppdaterad 8/9 2014]

Talbot Rice*, s. 39–40:

It is not customary to ascribe to Kiev any of the surviving Russian icons that date from before the Mongol occupations – some twenty panels at the very most, yet the twelfth-century Annunciation, which was formerly at Ustyug and is now in the Tretyakov Gallery in Moscow, has much to suggest that it came from Russia’s first capital. The iconography is not the customary Byzantine form in which an angel advances towards the seated Virgin; it is more symbolic, noble, and monumental – it might well be termed Classical, that is to say Hellenistic. Тhe style of the figure suggests familiarity with a long line of ancient masterpieces which only Kiev could have enjoyed. Lazarev is inclined to assign it to a royal workshop.

Ryska konsthistoriker, inklusive Lazarev i åtminstone sitt sista verk* (s. 33–34), är fast beslutna om att denna ikon är från Novgorod, men jag kan inte uttala mig om bevisföringen. Lazarev hävdar att den har sin hemvist i St. Georg-katedralen i Jurjev-klostret utanför staden. Traditionen hänför den till Ustjug (nu ”Gamla Ustjug”), en ort som låg i furstendömet Vladimir-Suzdal, men på gränsen till Republiken Novgorod. Ikonen hamnade sedermera i Bebådelsekatedralen i Kreml och till slut, i likhet med Vår Fru av Vladimir och lejonparten av Rysslands äldsta bevarade ikoner, i Tretjakov-galleriet.

Gestalternas påtagliga stillhet, i förening med med en robust, närmast skulptural kroppslighet som definitivt är ett arv från den hedniskt klassiska grekiska konsten, gör ikonen märkvärdig. Vi finner annars nästan alltid ett mått av rörelse eller åtminstone dramatik i bebådelsebilder – endera partens knäfallande, ängelns framåstigande, jungfrun som betackar sig, osv. Även hos en stillhetens mästare som Fra Angelico ser man en offensiv attityd från ängelns sida. Här har Gabriel lyft handen, men han lutar sig inte fram mot jungfrun (det kan han inte, då han inte har något att stödja sig mot, hans fötter rör inte marken), och han ser inte uppfordrande på henne. Handens rörelse förefaller rituell, en officiants verkställande av ett sakrament; ansiktet uttrycker respekt och stilla medlidande. Jungfrun befinner sig i ett tillstånd av meditation och godtar med en blandning av glädje och sorg sitt öde. Hon har bilden av Jesusbarnet i sitt hjärta, ovanligt för bebådelsebilder, men i detta smälter hon samman med ett annat ikonografiskt vårfrumotiv, Guds Moder av Tecknet, där en Virgo Orans uppvisar en transcendent bild av Jesusbarnet på sitt bröst. Enligt teologien avbildar Guds Moder av Tecknet också bebådelsen – även om ängeln utelämnas – närmare bestämt det tillfälle då Maria accepterar sitt uppdrag i enlighet med Lukas 1:38:

Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Det är uppenbarligen hennes attityd även här. Den röda tråden är dock en detalj från det apokryfiska Jakobevangeliet.

Den rent grafiska kompositionen med symmetriska motparter i upprätt helfigur är inte helt vanlig i avbildningar av bebådelsen, men återfinns regelmässigt på de så kallade Heliga portarna i den ortodoxa ikonostasen och dess föregångare templon. De äldsta jag kan finna hör hemma i Katarinaklostret i Sinai, och dateras i Nelson–Collins* (s. 179) på stilistiska grunder till slutet av 1100- respektive början av 1200-talet.  Det tredje exemplet nedan är från Kastoria i grekiska Makedonien och skall vara från 1300- eller 1400-talet.

 

Annunciation_on_the_Holy_Doors_032  380359894_5401e757cb_z  Vimothyro

Jag är dock mer nyfiken på det ”hellenistiska” som Talbot Rice tyckte sig identifiera i vår bebådelse. Kanske dubbleldörr-applikationen kan hjälpa associationsbanorna därvidlag. Ustjug-ikonens kombination av symmetrisk, upprätt kompostition och skulptural kroppslighet påminner nämligen inte så lite om ett annat, formmässigt besläktat medium, nämligen den senantika och bysantinska elfenbensdiptyken med rötter i den romerska konsulärdiptyken:

konsulärdiptyk1 konsulärdiptyk2 Diptych_Nicomachi-Symmachi_collated Byzantine_ivory_801

Om man ska spekulera i Ustjug-bebådelsens upphov kan jag gott tänka mig att en och annan sådan diptyk i portabelt format (till skillnad från ”en lång rad gamla mästerstycken” av måleri) hade funnit vägen till köpmannarepubliken Novgorod på 1100-talet. Ägaren till en synnerligen utsökt elfenbensbebådelse kanske blev så förälskad i den att han av Novgorods främste målare beställde en monumental variant åt sin kyrka.

Guds moder av Vladimir

800px-Vladimirskaja_ikona_Božiej_Materi Vladimirskaja_alt

vladimir-icon   Gottesmutter_von_Wladimir
Guds moder av Vladimir. Konstantinopel (början av 1100-talet).
Tempera på lind,  104 × 69 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Владимирская. Константинополь (Первая треть XII в.)
Липа, Темпера. 104 x 69 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

The icon of the Virgin of Vladimir shows a degree of tenderness which is quite unusual for its date, the Virgin’s head touching the Child’s in a gesture of such deep affectation that, iconographically, the rendering bears the designation of ‘tenderness’. Though the work of what must assuredly have been one of Constantinople’s greatest painters, the spirit which it manifests is so profoundly Russian that it must have been introduced into the icon at the specific wish of the Prince who commissioned the panel. In Russia the painting inspired an iconographic prototype which thereafter remained among the most deeply loved; it set a standard for monumental representations of the Virgin and Child which all subsequent artists strove to attain; in addition it seems to have been one of the earliest examples of the gentler, more humanistic type of religious art which developed in Russia through the years within the Byzantine framework.

Så skriver Tamara Talbot Rice (emigré, född Israelovna Abelson 1905 i St Petersburg) i den intensivt, nostalgiskt russofila A Concise History of Russian Art* (1963, utelämnar den sovjetiska perioden). En bysantinsk ikon, rysk i kraft inte bara av sin furstliga kommission och reception, utan egentligt rysk i själva sitt andliga uttryck, troligtvis i enlighet med furst Mstislavs uttryckliga önskemål och riktlinjer. Nåja, enligt de medeltida krönikorna beställde Mstislav i början av 1100-talet från Konstantinopel en annan ikon, nu försvunnen, för en ny kyrka i Kiev, men man sände två ikoner, och denna var den ena. (Så Talbot Rice s. 36; detaljerna är oklara och de aktuella fornryska krönikorna kan jag inte läsa eller ens där lokalisera avsnittet i fråga; ryska, engelska och franska Wikipedia erbjuder en annan historia; tyska Wikipedia är mer försiktig med detaljer men ej inkompatibel med Talbot Rice.)

Ikonen skall ha placerats i Vysjgorod utanför Kiev, men när Rysslands huvudstad flyttade från Kiev till Vladimir (Talbot Rices beskrivning av det historiska skeendet) följde den med, och erhöll sitt vedertagna namn, Богоматерь Владимирская, efter sin hederplats i staden i den nya (1160) Katedralen av Heliga Guds Moders Insomnande. Mongolerna brände denna 1238 och ikonen fattade eld, men ansiktena och händerna förblev oskadda. Den restaurerades och fördes senare (1395, 1480?) till Moskva, där den förblir, nu i Tretjakov-galleriet.

Liksom tidigare Guds Moder den Orubbliga muren i Kiev, är Vladimirskaja det Heliga Rysslands Palladium, skyddsikon. Flera vittnesbörd om hur dess kraft har skyddat landet mot fiender föreligger. T.ex. skall Stalin 1941 ha låtit den bäras av ett flygplan som cirklade över Moskva, vilket fick tyskarna att retirera några dagar senare (Stalins dåliga rykte som strateg förefaller oförtjänt). Som Talbot Rice nämner var dess inflytande på rysk konst enormt. Flera konstnärligt värdefulla imitationer utfördes varav en tillskrivs Rubljev; Wikipedia har en samling. Om den ikonografiska typen, Guds moder av Ömhet, se vidare här.