Kategoriarkiv: 1500-tal

Aleksander Nevskij sårar Birger jarl

nevskij
Nicholar Roerich, Alexander Nevskij sårar Birger jarl (1904). Gouache på kartong, 28 x 45 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Александр Невский поражает Ярла Биргера (1904). Картон, гуашь. 28 x 45 см. Государственный Русский Музей, Санкт Петербург.

Vi återvänder till Nicholas Roerich, den oförbätterlige historieromantikern. Det finns endast ryska källor till den incident han skildrar här, om vilken Dick Harryson har skrivit på sin SvD-blogg. Den ska ha ägt rum vid det legendariska slaget vid Neva, vilket gav Alexander av Novgorod hederstiteln Nevskij.

En svensk översättning av för mig okänd proveniens av de två viktigaste källorna, (a) Första Novgorodkrönikan och (b) Alexander Nevskijs liv, finns här:

a) År 1240. Kommo Svearne med stor krigsstyrka och Norrmän och Sumer och Jämer på skepp i en mycket stor mängd, Svearne med sin furste och sina biskopar, och stannade i Nevan, vid Isheras mynning, viljande intaga Ladoga, i korthet sagdt, Novgorod och hela Novgorodska området. Men ännu bevarade den gode, nåderike, människoälskande Guden oss och skyddade för främmande folkslag, emedan de utan Guds tillstädjelse arbetade i fåvitsko; ty det kom underrättelse till Novgorod att Svearne tågade till Ladoga; men furst Alexander dröjde icke det minsta, gick med Novgoroder och Ladogabor emot dem och besegrade dem med bistånd af den heliga Sofia och genom vår herskarinnas, Guds moders och jungfru Marias, förböner, den 15 juli, till åminnelse af den hel. Kirik och Ulita, på söndagen, då de heliga fäderna 630 höllo möte i Chalcedon; och där var en stor slaktning med Svearne; och deras höfding vid namn Spiridon blef där dödad; men andra förmäla att äfven biskopen blef ihjälslagen; och en stor mängd af dem stupade; och sedan de lastat två fartyg med de förnämsta männen(s lik), läto de dem gå före sig åt hafvet; men de öfriga, som voro utan tal, kastades i en grop, som de gräft, och många andra blefvo sårade; och under samma natt drogo de sig, utan att afbida måndagens ljus, med skam tillbaka. Af Novgoroderna stupade där: Konstantin Lugotinitsch, Gjurjata Pineschtschinitsch, Namäst, Drotschilo Nesdylov garfvareson, men alla med Ladogaboerna 20 man eller mindre, Gud vet. Men furst Alexander kom med Novgoroderna och Ladogaboerna, alla friska, till hemorten, skyddade af Gud och den heliga Sofia samt alla heliga mäns böner.

b) År 1240. … Fördenskull (kom) en viss från västerländska trakterna, hvilken kallade sig Guds tjänare, viljande se hans (Alexanders) underbara gestalt. Och liksom fordom en söderländsk drottning kom till Salomo, viljande höra hans visdom, så ock denne vid namn Andreas, hvilken såg furst Alexander och återvände till de sina och sade: ”Jag har genomvandrat länder och folkslag, men icke sett en sådan, vare sig kejsare bland kejsare eller furste bland furstar”. Och konungen i den romerska delen af de nordliga trakterna fick höra om en sådan manlighet hos furst Alexander och tänkte för sig själf: ”Jag går – sade han – och intager Alexanders land”. Och han samlade en myckenhet krigare, en ytterst stor styrka, Svear med furste och sina biskopar, och Murmaner och Sumer och Jämer, och fyllde sålunda ganska många fartyg med sina trupper och satte sig i rörelse med stor styrka, förhäfvande sig i krigisk stämning, och kom till floden Neva och stannade vid Isheras mynning, (och) svängande sig i sin förrykthet ville han intaga Ladoga och likaså Novgorod och hela Novgorodska området. Och emellertid skickade han med stor stolthet sändebud till fursten Alexander Jaroslavitsch uti stora Novgorod och talade sålunda: ”Om I kunnen emotstå mig, konung, är jag redan här och intager ditt land”. Men då fursten Alexander hörde deras ord, upptändes han i hjärtat och gick in i den heliga Sofias kyrka och föll på knä framför altaret (och) började under tårar bedja. Och han slutade bönen och uppstod bugande sig för ärkebiskopen; och biskopen Spiridon välsignade honom och lät honom gå. När han kom ur kyrkan, borttorkade han tårarna och begynnte intala sina krigare mod och sade: ”Gud är icke för styrkan utan för sanningen … .” Och han gick emot dem med en ringa krigarskara och inväntade ej sin stora krigshär, utan förtröstade på den heliga Treenigheten. Det var sorgligt att höra, äfven synnerligen värdt att se huru hans fader, den ärofulle och store Jaroslav, icke var vid denna tid underkunnig om denna resning mot sin son, den i Gud uppfostrade, gudfruktige och af Gud styrkte, såsom varande förkämpe för den rättrogna kristna tron, den dyra Alexander; han hade ej tid att skicka underrättelse till fadren, sedan krigsskarorne redan närmat sig hvarann; och därför hunno icke många Novgoroder förena sig, emedan fursten skyndade att tåga fram; och han kom emot dem (Svearne) på söndagen för de heliga fädernas församling 630, hvilken (hölls) i Chalcedon till åminnelse af heliga martyrerna Kirik och Ulita och den helige furst Vladimir, som kristnade ryska landet, och han egde sålunda en stark tro och förtröstan på de heliga martyrerna Boris och Gläb. Och emellertid fanns en man vid namn Pelguj, som var ålderman för Isherska landet, och honom var bevakningen af hafskusten anförtrodd; och han antog det heliga dopet och lefde bland sin släkt, som var hednisk, och i det heliga dopet blef honom tillagdt namnet Filip; och han lefde gudfruktigt och fastade om onsdagen och fredagen, därför bevärdigade Gud honom med en förfärlig syn. Vi skola i korthet förtälja: Sedan han sett krigshärarnas styrka, begaf han sig emot furst Alexander för att underrätta honom om ställningarna: han hade fått reda på dem. … Och därifrån bemödade han (Alexander) sig att draga emot dem kl. 6 om morgonen; och det blef en stor slaktning bland Romarena, och en otalig mängd af dem blef nedhuggen, och på konungen själf lade han med sitt skarpa svärd ett märke i anletet. Och här i Alexanders krigshär visade sig ännu härtill sex tappre män; de hade en hård kamp med fursten. Den första hette Gabriel Alexitsch, hvilken anföll en snäcka, och han såg att prinsen leddes under armarne, och han begaf sig, på ett bräde, till själfva skeppen och beträdde dem (skeppen); och de skyndade före honom till ett skepp och vände om och vräkte honom med hästen från plankan i sjön; men genom Guds beskydd slapp han oskadd därifrån; och sedermera anföll han åter och slogs kraftigt med själfva vojevoden midt i deras krigshär; och där blef deras vojevod Spiridon dödad, och deras biskop blef jämväl dödad. Den andra Novgorodern hette Sbyslav Jakunovitsch: denne anföll flere resor och slog endast med en bila, utan någon räddhåga i hjärtat, och några stupade för hans hand, och man förvånades öfver hans styrka och tapperhet. Den tredje var Jakob från Polotsk, han var jägmästare hos fursten: han for fram med ett svärd mot en trupp och visade mycket mannamod, och fursten berömde honom. Den fjärde Novgorodern bar namnet Mischa: denne störtade med en trupp fram till fots och förstörde 3 Romerska skepp. Den femte var någon af hans (furstens) unga följeslagare vid namn Sava; denne anföll ett stort, upptill förgylldt tält, högg stolpen undan, så att tältet ramlade. Och Alexanders trupper sågo tältets fall och gladde sig. Den sjette var en af hans tjänare vid namn Ratmir: denne slogs till fots, och många omringade honom, och han stupade af många sår och slutade sålunda sitt lif. Allt detta har jag hört af min herre Alexander och af andra, hvilka vid den tiden befunno sig i den drabbningen. Och på samma tid var ett märkvärdigt under: … på samma sätt var det vid Alexanders seger, då han öfvervann fartygen på andra sidan om Ishera, dit Alexanders krigshär icke ens kunde slippa fram, och där fann man en stor myckenhet, som blifvit nedgjord af Guds änglar; och många lik af sålunda dödade funnos liggande. Och återstoden af dem (Svearne) tog till flykten, men liken af sina många döda män kastade de i 3 skepp; och de drunknade i hafvet, och åt de öfriga gräfdes gropar, i hvilka de vräktes i oräknelig mängd; och många andra blefvo sårade.

Detaljerna är alltså inte så klara som Roerich framställer dem; i ytterligare en rysk källa nämns dock att namnet på den invaderande fursten var ”Belger”. (Denna källa, ”Svenske Kung Magnus testamente”, beskriver hur Magnus Eriksson efter sitt skeppsbrott flyter iland vid ett ryskt kloster, tas om hand, bekänner sina synder mot det heliga Rus och dör som schema-munk i den ortodoxa kristendomens famn.)

Originalet till Alexander Nevskijs liv återfinns i en berömd handskrift från 1500-talet, med livliga illuminationer av skeendet:

nev21   nev22   nev23   nev24   nev26   nev28   nev29   nev31

Ur Alexander Nevskijs liv (1560-1570). Illuminerad handskrift. Ryska nationalbiblioteket, St. Petersburg.
Житие Александра Невского (1560-1570). Иллюминированная рукопись. Российская национальная библиотека, Санкт-Петербург.

Hodegetria

83570_original
Kopia av Guds moder Hodegetria av Smolensk (1456). Rustkammaren i Kreml, Moskva
Список Смоленской иконы Одигитрии (1456). Оружейная палата, музеи Московского Кремля

Traditionen ger två huvudtyper av Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vi har sett exempel på Umilenie eller Eleousa, Guds moder av ömhet, där jungfruns moderskänslor är i centrum. Den andra heter Hodegetria, vägviserskan, och är kanske lite mindre vanlig i ryska ikoner, mer vanlig i bysantinska. Hodegetria har typiskt ett mer samlat uttryck än Eleousa. Hon visar med handen på barnet, vilket utgör vägvisandet: nämligen vägen till frälsning.

Enligt legenden målades arketypen till denna ikon av evangelisten Lukas; den fördes av kejsarinnan Eudoxia från Jerusalem till Konstantinopel, där den förvarades i Hodegon-klostret. Det finns olika uppgifter om vad som sedermera hände med ikonen, men enligt den fromma ryskortodoxa uppfattningen, som inte stämmer överens med den katolskt-västerländska, fördes den till det heliga Rus, efter vad det berättas som hemgift åt Vsevolod av Kiev när han 1046 gifte sig med den bysantinska prinsessan Anastasia (eller Anna), dotter till kejsaren Konstantin IX Monomachos. Vsevolods son och efterträdare Vladimir II lät placera den i Jungfru Marie insomnandekatedralen i Smolensk, varför den kallas Vår fru av Smolensk. Denna ikon, som enligt Wikipedia av sekulära konsthistoriker daterades till 1000-talet, försvann under den tyska ockupationen av staden i andra världskriget. Kanske befinner den sig i någon av Hitlers bortglömda skattkammare (History channel, etc.).

Jag har inte lyckats finna ett fotografi av den ursprungliga Smolensk-ikonen. Två kopior gjordes åt Moskva i mitten av 1400-talet, av vilka den mest berömda är ovanstående. Kyrkans ministärer ansåg att man bör täcka över de förnämsta ikonerna med höljen av pärlor, juveler och guld, s.k. oklad eller riza, och jag har inte hittat något fotografi av Moskvakopian utan detta täcke. Man bör vara försiktig med omdömen om vulgaritet; höljena skyddade ikonerna mot de ständiga rökelse-, vaxljusfett- och sotavlagringar som oavbrutet svärtade dem och nödvändiggjorde ommålningar.

”Smolensk” blev senare en typ eller stil, som korrekt utmärks av bland annat jungfruns upprätta huvud och hållning, behärskade uttryck, och jungfruns och frälsarens ansikten vända mot betraktaren. Målaren Dionisij (ca. 1440–1502) gjorde en version, där jungfrun får ett lite varmare och mer välkomnande uttryck än i versionen ovan.

Odigitriya_Smolenskaya_Dionisiy
Dionisij, Guds moder Hodegetria av Smolensk (1482). Gesso och tempera på trä,  135 х 111 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Дионисий, Богоматерь Одигитрия Смоленская (1482). Дерево, левкас, темпера, 135 х 111 см.  Государственная Третьяковская галерея, Москва
Dionisij var verksam i Moskva i traditionen efter Theofanes greken och den store Rubljov, från vilken han har ärvt det mjukare uttrycket: ansiktets milda lugn, den intima, mänskligt introverta vision av det heliga som kontrasterar mot den  bysantinska och novgorodska traditionens strängare och mer stiliserade uttryck. Versionen från 1456 har mer av bysantinsk stränghet, vilket kanske beror på att den har utförts i nära imitation av den ursprungliga Smolensk-ikonens stil.
Det finns andra ryska Hodegetriai av gammalt datum som är oberoende av Smolensk-typen, som denna i en stil som påminner om novgorodskolan:
00000626
Guds moder Hodegetria (1300-tal?). Furstendomet Beloozero? Gesso och tempera på trä, 86 x 63 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Одигитрия Смоленская (XIV в.?). Белозерское княжество? Дерево, левкас, темпера, 86 x 63 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Den är tydligen inte helt lätt att datera och ortsbestämma, men det verkar som om experterna tror på Den vita sjöns furstendöme, och sent 1300- eller tidigt 1400-tal. Detta är i närheten av Novgorod, och de markerade linjerna och färgerna gör stilen besläktad. I bården står skriven en bön, som finns transkriberad här; kontentan är ”rädda oss från syndens avgrunder, fiendens och hedningarnas angrepp, världens bekymmer”.

 

Тихвинская_икона_Божией_МатериТихвинская_икона_Божией_Матери_в_окладе
Guds moder av Tichvin (Hodegetria-Eleousa) (1100-/1200-ral?). Cypern? Jungfru Marie insomnandekatedralen av Guds moder av Tikhvin, Tikhvin
Богоматерь Тихвинская (Одигитрия-Елеуса) (XII–XIII вв.?). Кипр? Успенский собор Тихвинского Богородичного Успенского монастыря, Тихвин

Detta är Guds moder av Tichvin, en annan av de mest aktade ikonerna i Ryssland. Krönikorna berättar att ikonen mirakulöst dök upp över floden Ojat i Novgorod 1383 (samma legend om evangelisten Lukas som vidhäftar Smolensk-ikonen berättas tydligen också om Tichvinskaja, men det verkar vara en sammanblandning). Den är restaurerad i flera omgångar, tämligen hårdhänt med retuscher 1910. Enligt Ivan Bentjev, i en artikel* på ryska som i.s.s. kan läsas här, är ikonen sannolikt bysantinsk, närmare bestämt cyprisk, och så tidig som 1100- eller 1200-tal.

 

tichvin
Guds moder av Tichvin (1500-tal). Moskva. Tempera på panel, 102 х 72 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Икона Тихвинской Божьей Матери. Москва, XVI в. Дерево, темпера, 102 х 72 см. Музей древнерусской культуры и искусства им. А. Рублева, Москва

Bentjev berättar också att typen, som förekommer i bysantinsk konst sedan åtminstone 1000-talet, går under namnet Hodegetria-Eleousa, Vägvisaren med ömhet/medlidande. Moskvaskolans mjukare, mer raffinerade stil, som i ovanstående kopia från 1500-talet (förvisso av en ringare målare än Dionisij), kan synas fördjupa uttrycket i enlighet med de ursprungliga konstnärliga intentionerna: Guds moders känslor av sorg och smärta över sonens jordiska ödesbestämmelse, bekanta från Umilenie/Eleousa-typen, men mildrade och modifierade av medvetenheten om glädjebudskapet och frälsningen.

Liksom Smolensk-ikonen utgör Tichvinskaja en typ i senare ryskt ikonmåleri, utmärkt av jungfruns känslosamma uttryck, normalt även av Jesusbarnets anatomiskt märkliga sätesposition, med benen i kors så att undersidan av foten riktas mot betraktaren med hälen vänd uppåt.

*

Det verkar som om Stockholm har hakat på trenden med (modernt) ryskt måleri och lånat in ett sextiotal tavlor från Ryska museet till utställningen Från tsarer till folkkommissarier på Nationalmuseum (2 oktober 2014–11 januari 2015):

Höjdpunkter ur det ryska måleriets historia. 65 målningar, från det tidiga 1800-talet via kända modernistiska konstnärer som Kandinskij och Chagall till Stalintidens realism, visas i utställningen som är ett samarbete med Ryska Museet i S:t Petersburg.

Ett par dagar hänger tavlorna kvar, missa inte om ni är i huvudstaden.