Kategoriarkiv: 1700-tal

Bolsjevikerna och konsten (med återblickar)

Det verkar under Sovjetunionens första år ha funnits två motstridiga politiskt korrekta uppfattningar om konsten. Den ena som av fientligt inställda tyskar kallades för kulturbolsjevism innebar att allt gammalt, i synnerhet all rysk och europeisk historia och tradition, alla gamla uppfattningar och tankesätt, var dåliga, och måste ersättas från grunden av det nya, som (låt oss hoppas) är bra. Sålunda förkunnade de geometriskt-abstrakta konstnärerna, t.ex. Kazimir Malevitj och El Lisitskij (1890–1941), att formspråket måste raseras och byggas upp från grunden, från intet, med cirklar och kvadrater, varifrån man till äventyrs kunde komma vidare till en framtidens avancerade konst.

gul1     rotationer2    putesjestvennik3
4    kors5
1. Kazimir Malevitj, Suprematistisk målning (1917–1918). Olja på duk, 70,5 x 105 cm. Казимир Малевич, Супрематическая живопись (1917—1918). Холст, масло, 70,5 x 105 см.
2. El Lisitskij, ProUn-rotationer (ca. 1919). 49,7 x 34,5 cm. Эль Лисицкий, Проун вращения (ок. 1919). 49,7 x 34,5 см.
3. El Lisitskij, Resande i alla tider. Figurin (1920–1921). Gouache, lack, silverfärg, tusch, blystift och svartkrita på papper, 49,4 х 37,9 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Эль Лисицкий, Путешественник по всем векам. Фигурина (1920–1921). Бумага, гуашь, лак, серебряная краска, тушь, графитный и черный карандаши, 49,4 х 37,9 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
4. El Lisitskij, Design för den elektromekaniska föreställningen Seger över solen (1923). Litografi på papper, 51,2 x 43,0 cm.
Эль Лисицкий, Композиция для электро-механического шоу Победа над солнцем (1923). Литография, бумага, 51,2 х 43 см.
5. Kazimir Malevitj, Suprematism (Svart kors på röd oval) (1921–1927). Olja på duk, 60 x 100,5 cm. Казимир Малевич, Супрематизм (Черный крест на красном овале) (1921–1927). Холст, масло, 60 x 100,5 см.

Som vi nämnde tog Malevitj över från Chagall som hegemon vid den nya konsthögskolan i Vitebsk, och han gjorde den mer formaliserat modernistisk. Han var likväl inte lika hårdför bolsjevik som sin elev El Lisitskij, verksam vid samma skola, utan något av en mystiker, som undergrävde kulturbolsjevismen med kristna symboler och transcendent filosofi, den så kallade suprematismen.

Denna nya väg som skulle banas av konsten, över och iväg från det gamla, var inte folkets allmänna väg. Kanske den i själva verket var en smula elitistisk. I den marxistiska tanketraditionen kan strategin likväl rättfärdigas i Lenins idé om en revolutionär kader, ett avantgarde, som går först och visar vägen.

(Kaderidén skildrades gripande, i socialistrealistisk stil, i denna målning av Korzjev:
fanan
Kaderrepresentanten, med kavaj och vita manschetter, har fallit i första ledet,
men grovarbetaren, hittills van att följa, väcks i sitt medvetande och lyfter fanan.)

Den idag inom vissa kretsar gängse vulgariseringen av termen kulturbolsjevism till ”kulturmarxism”, med avseende alltså på kulturellt nedbrytande av traditionen och radikal opposition mot det historiska, är mindre välfunnen, då väl kaderismen är just en leninistisk innovation, inte en marxistisk grundidé, och det är få ting marxismen respekterade så högt och tog på så stort allvar som historien. Man borde kanske hellre tala om kulturleninism eller till och med kulturtrotskism. (Förvisso skall termen ”kulturmarxism” hänsyfta framförallt till den så kallade nymarxistiska Frankfurtskolan.)

Kulturbolsjevismen kom som bekant inte att institutionaliseras i Sovjetunionen, där man snart tonade ner även Lenins avantgardism, inte minst i kulturfrågor:

Lenin_(Petrov-Vodkin)
Lenin som kulturkonservativ pusjkinforskare
leninismolny
Lenin som plikttrogen statsman

Jag läste en essä (här) av Hans Ruin* som till och med ville härleda hela den konstnärliga reaktionen från mitten av 20-talet – den socialistiska realismens maktövertagande – till Lenins personliga, aggressivt materialistiska, anti-idealistiska övertygelse, vilken skulle ha gjort krav på estetisk realism i konsten. Det verkar dock långsökt att lägga särskild tonvikt vid Lenin själv härvidlag, som ju för det första var död 1924, och för det andra i detta avseende – den positivistiska materialismen – endast vidareförde Marx egen huvudtendens. Det är också en väl idealistisk syn på den enskilde individens och filosofins roll i det historiska skeendet (skulle väl Lenin ha sagt).

Det kanske finns en del att läsa av Lenin själv om saken, men det jag hittar och skummar igenom på nätet (t.ex. här) ger intryck av att han, i de sällsynta fall han berör konsten, är mer upptagen av frågan om makten över och administrationen av den, än dess innehåll och form och till och med praktiska användning. Under Lenins levnadstid blomstrade i alla händelser ”kulturbolsjevismen” i Ryssland och Sovjetunionen. En tid var Malevitjs suprematism tongivande, därefter något som man kallade för konstruktivism, mindre mysticistisk och transcendent, och intressant åtminstone inom arkitekturen; här ett sent, oförverkligat exempel:

nktp vesnin6
6. Alexander, Leonid och Viktor Vesnin, Sovjetunionens folkkommissariat för tung industri (Narkomtjazjprom) (1934).
Александр, Леонид, Виктор Веснин, Народный комиссариат тяжелой промышленности СССР (Наркомтяжпром) (1934).

Den andra, delvis motstridiga hållningen jag talade om, som kanske kan sägas vara en mer ortodox marxistisk hållning, är den som, oavsett Lenins roll i processen, i någon form får övertaget i och med den ”socialistiska realismen”. Enligt denna hållning är huvudmotsättningen inte gammalt mot nytt (en idealistisk syn på konflikten) utan klass mot klass. Enligt det ortodoxt marxistiska synsättet måste den borgerliga konsten utfasas av en den proletära klassens konst, inte påbjuden av kommissarier och elitkadrer utan skapad av folket självt. Detta var också Lenins mening, även om han inte berör hur denna konst skall se ut. Här uppstår ett praktiskt problem, för när skulle arbetarklassen ha tid till att ägna sig åt skön konst? Att vara målare kan förvisso vara ett yrke, men i modern tid ser det ut att ha varit ett borgerligt.

1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow   Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin
Borgerliga målare porträtterade av borgerlig målare

Före revolutionen experimenterade man med neoprimitivism, gjorde pastischer på icke-akademisk folkkonst som Lubok:

15436  Women Carrying Baskets of Grapes
Neoprimitivism
Chudo_yudo7    begraverkatten8.
berlin9   blinov10  cheburashka11
7. Tjudo-judo. Handmålad lubok, 1800-tal. Чудо-юдо. Лубочная картинка XIX века.
8. Mössen begraver katten (ca. 1725). Lubok, träsnitt (?). Мыши кота погребают (ок. 1725). Лубок, Ксилография (?).
9. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовая карточка (1914). Хромолитография.
10. Ivan Blinov, detalj från Simon, Johannes son, älskar du mig? (1919). Иван Блинов, Фрагмент картины ”Симоне Ионин, любиши ли Мя?” (1919).
11. Andrej Timofejevitj Kuznetsov (1966–), Drutten (2003). Андрей Тимофеевич Кузнецов (1966–), Чебурашка (2003).

Folkliga konsttraditioner, oberoende av det borgerliga maktetablissemangets akademiska utbildningar,* kunde det vara något för bolsjevikerna?

5864
Annette Fahlsten, Låt hundra blommor blomma (1972). Screentryck, 47 x 65 cm.

På sextio- och framförallt sjuttiotalet, jag tror under någon sorts påverkan från maoismen, gjorde vänstern åtminstone i Sverige vissa ansatser till att omhulda folkkultur, ”naiv” enkelhet och en sorts primitivism, vars ideologiska och estetiska släktskap med den tidiga modernismens primitivism och för den delen med Herders nationalromantik möjligen kunde vara intressant att utreda. Detta var dock aldrig något som Sovjetunionen ställde upp på. ”Rysk folkkonst” kommer inte på fråga. Möjligen folkdanser men inte bilder. Då närmar man sig sådant som kyrkokonst och annan konst som ibland ger uttryck för reaktionära ståndpunkter (och se fotnot nedan), för att inte tala om att den ser primitiv ut.

* Tsarhuset fattade förvisso intresse under det första världskriget. Solzjenitsyn rapporterar att (den tyskfödda) tsarinan upprättade en skola för folkkonst i St. Petersburg. ”Här låg också hennes övertygelse, att tronens styrka fanns i folket och att man genom att utveckla folkkonsten skulle kunna lära känna landet närmare, bönderna, guvernementen, och leva i verklig endräkt med alla.” (Oktober 16,  vol. 2, övers. Stockman*, s. 371)

Den sovjetmarxistiska partisanktionerade lösningen låg istället i att skildra folket, i synnerhet det arbetande folket (och det socialistiska ledarskapet), och i att målaren definieras som en folkets representant, en arbetare, därtill i att hålla sig till vad som väl är och förblir folks övervägande smak för (mer eller mindre förskönande och idealiserande) realism. I Sovjetunionen gjorde man folk av småborgaren, kunde man säga. Till skillnad från Hans Ruin tror jag iallafall mer på populistisk politisk strategi, inklusive en önskan att tillgodogöra sig den realistiska konstens bredare propagandapotential, än filosofisk materialism som huvudorsak till de politiska diktaten om ”socialistisk realism”.

Den starka fientligheten mot allt det gamla fick man i vilket fall uppge. Det blev istället avantgardismen som kom att definieras som borgerlig formalism. Jag har inte hittat uppgifter om att man införde förbud mot måleri i någon stil, men avantgardism och nonfigurativ konst marginaliserades.

Det är hög tid att erkänna att den sovjetiska avantgardismen är marginell även i min personliga konsthistoria, om än intressant och fängslande inom marginella genrer (grafik, arkitektur, brukskonst). Men korset av Malevitj ovan gick häromåret på auktion för 37,77 miljoner dollar, och går man till ett offentligt bibliotek och tittar på avdelningen för rysk konst finner man vanligen gigantiska volymer om den sovjetiska avantgardismen och inte så mycket mer, förutom kanske någon av de handböcker av Talbot Rice* och Hamilton* som vi har citerat några gånger. Det är uppenbart att den sovjetiska avantgardismen i samtiden betraktas som den centrala perioden i Rysslands konsthistoria.

Jag var själv i samband med detta projekt mer nyfiken på den föraktade realistiska konsten från Sovjetunionen, som vi ju redan har sett en hel del av. Det rör sig förstås om en stor mängd ointressant konst med såväl politisk som mer allmänt idyllisk tendens – men även betydande måleri av folk som DejnekaKorzjev, ZacharovKurnakov.

Under Sovjetunionens tidiga år dominerade avantgardismen och den abstrakta konsten, men här är några exempel på föreställande konst, människor och platser, realistiskt eller impressionistiskt skildrade, från perioden 1918–1924, en period då denna stil alltså inte var så opportun som den senare blev. Intressant nog är den politiska tendensen ännu inte heller helt dominerande. Man får en stark känsla av efterklang, utom kanske hos Isaak Brodskij (12–13), som verkar helt obekymrad om trender och konsthistoriens gång.

Det är lätt att tänka sig de senare realistiska sovjetiska målarna som opportunister, vilka målar i en stil föreskriven av staten istället för att följa sin konstnärliga instinkt. Säkert är detta ofta riktigt i fråga om motivvalet. Men vad gäller stil är det inte så lätt att förställa sig. Malevitj var förvisso en vindflöjel och kameleont, ohyggligt ambitiös, men hans försök i realistisk stil i början av sin karriär och på trettiotalet visar att han faktiskt inte kunde måla särskilt bra på detta sätt.

Isaak Brodskij, känd för ideologiskt rättrogna porträtt av Lenin och Stalin  från trettiotalet, verkar för sin del inte ha gjort den minsta ansats till att anpassa sig till de avantgardistiska trenderna under vare sig tsarrikets sista eller den socialistiska statens första år. Jag hittar visserligen bara två målningar av honom från perioden 1917–1924.

Brodskij_191912  vinter13
ljus14   15
krestjanka16   fönster17
12. Isaak Brodskij, Lenin och demonstration (1919). Olja på duk, 90 x 135 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Исаак Бродский, Ленин и манифестация (1919). Холст, масло, 90 x 135 см. Государственный Исторический музей, Москва.
13. Isaak Brodskij, Vinter (1922). Olja på duk, 80,5 x 136 cm. Isaak Brodskijs museumsvåning, St. Petersburg.
Исаак Бродский, Зима (1922). Холст, масло, 80,5 x 136 см. Музей-квартира И.И. Бродского, Санкт-Петербург.
14. Pjotr Ivanovitj Petrovitjev (1874–1947), Vid solnegången (1919). Olja på duk, 56 x 96 cm. P. M. Dogadin-galleriet, Astrachan.
Петр Иванович Петровичев (1874–1947), При последних лучах (1919). Холст, масло, 56 x 96 см. Астраханская государственная картинная галерея им. П. М. Догадина.
15. Sergej Vasiljevitj Maljutin (1859–1937), Porträtt av D. A. Furmanov (1922).
Сергей Васильевич Малютин (1859–1937), Портрет Д. А. Фурманова (1922).
16. Abram Jefimovitj Archipov (1862–1930), Ung bondkvinna i röd blus (1920). Olja på duk, 103 х 84 cm.  Museikomplexet ”Nordrysslands konstnärliga kultur”, Archangelsk.
Абрам Ефимович Архипов (1862–1930), Молодая крестьянка в красной кофте (1920). Холст, масло, 103 х 84 см. Государственное музейное объединение «Художественная культура Русского Севера»,  Архангельск
17. Georgij Semenovitj Verejskij (1886–1962), Vinter. Utsikt från fönster (1924). Akvarell på papper.
Георгий Семенович Верейский (1886–1962), Зима. Вид из окна (1924). Бумага, акварель.

*

Det blir dessvärre fortsatt högst sporadisk uppdatering på obestämd tid.

bolsjevik18
18. Boris Kustodijev, Bolsjeviken (1920). Olja på duk, 101 × 141 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Борис Кустодиев, Болшевик (1920). Холст, масло,101 × 141 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
Annonser

Krig och krig

Häromveckan var det Fäderneslandsförsvararens dag, officiell helgdag i Ryska federationen och en del andra före detta sovjetrepubliker. Med anledning av den tog jag mig en titt på lite militaria, men hann inte med att färdigställa detta förrän nu.

Enligt en anhörig ryss av äldre generation har Ryssland alltid bara bedrivit krig i självförsvar. Nåja, en majoritet av de ryska krigsskildringarna utspelar sig åtminstone i Ryssland.

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wars_involving_Russia

 

Strider under medeltiden
bitva1

 

Igor2
efterstriden3
1. Striden mellan novgoroderna och suzdalierna (1460-tal). 165×129 cm. Museum för historia och arkitektur, Novgorod.
Битва новгородцев с суздальцами (1460-е годы). 165 × 120 см. Новгородский гос. историко-архитектурный и худо­жест­вен­ный музей-заповедник, Новгород

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_the_Novgorodians_with_the_Suzdalians

2. Nicholas Roerich, Igorkvädet (1942). Tempera på duk, 62 х 122 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Николай Рерих, Слово о Полку Игореве (1942). Холст, темпера, 62 х 122 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Tale_of_Igor%27s_Campaign

3. Viktor Michajlovitj Vasnetsov (1848–1926), Efter Igor Svjatoslavitjs  strid med polovetserna (1880). Olja på duk, 205 х 390 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Виктор Михайлович Васнецов, После побоища Игоря Святославича с половцами (1880). Холст, масло,  205 х 390 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

 

Mongolerna och tatarerna invaderar

Blinov1Blinov25
kulikovo6  Blinov47
4–7. Ivan Gavrilovitj Blinov (1872–1944) Framställning av slaget vid Kulikova (andra halvan av 1890-talet). Bläck, tempera, guld (på papper?), 75,5 x 276 cm. Statens historiska museum. Moskva.
Иван Гаврилович Блинов, Изображение Куликовской битвы (вторая половина 1890-х гг.). Чернила, темпера, золото (бумага?), 75,5 x 276 см. Государственный исторический музей, Москва.

Dessa planscher är utförda i Lubok-stil, men till skillnad från Malevitj (här och nedan nr. 27) var Blinov inte intellektuell, antikvarisk och ironiskt naivistisk, utan verkar faktiskt ha utbildat sig och verkat i genuin folklig tradition, född och uppväxt inom en särskild denomination av de Gammaltroende.

https://en.wikipedia.org/wiki/Dmitry_Donskoy

 

Polen invaderar

8   oredan9
narodnoje10
8. Vasilij Kuzmitj Demidov (död efter 1848), Furst M. K. Volkonskijs sista strid i sammandrabbning med polackerna i St. Paphnutius-klostret i Borovsk den 5 juni 1606 (1842). Konstmuseum i Kaluga Oblast, Kaluga
Василий Кузьмич (Козьмич) Демидов (? – не ранее 1848). Предсмертный подвиг князя М.К. Волконского, сражающегося с ляхами в Пафнутьевском монастыре в Боровске в 1610 году (1842). Холст, масло. Калужский областной художественный музей.

Demidov verkar inte vara känd för något annat än just denna tavla. Han gjorde också en tidigare version som finns i Tretjakovgalleriet.

9. Sergej Vasiljevitj Ivanov (1864–1910), I Stora oredan (Lägret i Tusjino) (1908). Olja på duk, 60 x 82 cm.
Сергей Васильевич Иванов, В смутное время (тушинский лагерь) (1908).  холст, масло,  60 x 82 см.
10. Aleksandr Petrovitj Apsit (1880–1943), Folkrörelse i Stora oredan (1918). Litografi (?).
Александр Петрович Апсит, Народное движение в Смутное время (1918). Литография (?)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_oredan

 

Karl XII invaderar

Lomonosov_Poltava_1762_176411
Lomonosov_Poltava12  Lomonosov_Poltava_fragment13
11–13. Michail Vasiljevitj Lomonosov (1711–1765), Slaget vid Poltava (1762–1764). Mosaik. Rysslands Vetenskapsakademi, St. Petersburg.
Михаил Васильевич Ломоносов, Полтавская баталия (1762–1764). Мозаика. Академия наук, Санкт-Петербург.

På bilden ses förstås inte Karl XII utan Peter den Store – i två uppenbarelser verkar det som – och bakom honom till vänster möjligen fältmarskalk Boris Sjeremetev som gör processen kort med en karolin som försöker angripa tsaren bakifrån. Michail Lomonosov är känd som en av Rysslands främsta vetenskapsmän genom tiderna, men var även poet, grammatiker och mosaicist.

 

Imperialism i Europa

Suvorov_crossing_the_alps14   Suvorov15 
14–15. Vasilij Ivanovitj Surikov (1848–1916), Suvorovs passage över Alperna (1899). Olja på duk, 495 × 373 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Василий Иванович СуриковПереход Суворова через Альпы (1899). Холст, масло, 495 × 373 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.

Denna monumentalmålning satt jag och tittade på en stund när jag besökte Ryska museet nu i julas. Jag trodde då att Suvorov var en general som var med och besegrade Napoleon, och fann porträttet gripande: vilken trohet inspirerade han inte sina soldater till; skrattande kastar de sig utför stupet för honom, för Ryssland. Sådan är den ryska själen. (Men varför bekämpar han Napoleon i Alperna?)

I själva verket var Suvorov död när Napoleon kröntes till kejsare 1804, och invasionen av Ryssland (nedan nr. 16–18) kom flera år senare. Här handlar det istället om imperialistisk utrikespolitik i kölvattnet av den franska revolutionen. Andra koalitionen, föregångare till den Heliga alliansen, bekämpar de gudlösa samhällsomstörtande franska revolutionärernas framfart i Italien. Men förstekonsul Napoleon Bonaparte befinner sig för stunden i Egypten, och Suvorovs spel heter traditionell europeisk maktpolitik, inte ärorikt fosterlandsförsvar. Företaget (1799–1800) blev ett misslyckande: ryssarna tvingades retirera. Suvorovs framgångsrika reträtt över alperna, som krönte en makalös karriär i Imperiets tjänst, ansågs dock så spektakulär att han av tsaren utnämndes till generalissimo.

 

Napoleon invaderar

moskva16
petrovskij17
18
16. Ilja Repin, I det belägrade Moskva 1812. Olja på duk, 100,5 x 143 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Илья Репин, В осажденной Москве в 1812 году. Холст, масло, 100,5 x 143 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
17. Vasilij Vasiljevitj Veresjtjagin (1842–1904), Återkomst från Petrovskij-palatset (ur cykeln ”1812” eller ”Napoleon I i Ryssland”)  (1895). Olja på duk.
Василий Васильевич Верещагин, Возвращение из Петровского дворца (из цикла ”1812 год” или ”Наполеон I в России”) (1895).  Холст, масло.
18. Vasilij Veresjtjagin, Brandstiftare. Arkebusering i Kreml (ur cykeln ”1812” eller ”Napoleon I i Ryssland)  (1897–1898). Olja på duk, 86 x 112 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Василий Верещагин, Поджигатели. Расстрел в Кремле (из цикла ”1812 год” или ”Наполеон I в России”) (1897–1898). Холст, масло, 86 x 112 см. Государственный Исторический музей, Москва.

Alla målningar i Vasilij Veresjtjagins cykel ”1812” finns att skåda här.

 

Krim-kriget

sevastopol19
20  21
Battle-of-sinope22 23
sinopskoje24
19–21. Franz Aleksejevitj Roubaud (1856–1928), Försvaret av Sevastopol (1904–1905). 1400 x 11500 cm. Nationalmuseum för Sevastopols heroiska försvar, Sevastopol.
Франц Алексеевич Рубо, Оборона Севастополя (1904–1905). 1400 x 11500 см. Национальный музей героической обороны и освобождения Севастополя, Севастополь

Detta är en extravagant panoramamålning som täcker hela väggen, 115 m lång, i en specialbyggd rotunda på Istoritjeskij bulvar i Sevastopol. Om jag förstår rätt är det ett 360° panorama, så att där bilden slutar till vänster fortsätter den alltså från början igen till höger. Men i så fall återger inte reproduktionen ovan hela målningen.

22. Ivan Konstantinovitj Ajvazovskij (1817–1900), Det rysk-turkiska sjöslaget vid Sinop den 18 november 1853 (1853). Olja på duk, 220 x 331 cm. Centrala sjökrigsmuseet, St. Petersburg.
Иван Константинович Айвазовский, Русско-турецкий морской бой при Синопе 18 ноября 1853 года (1853). Холст, масло,  220 x 331 см. Центральный военно-морской музей, Санкт-Петербург.
23. Ivan Ajvazovskij, Slaget vid Sinop den 18 november 1853 (natten efter slaget) (1853). Olja på duk,  220 x 331 cm. Centrala sjökrigsmuseet, St. Petersburg.
Синопский бой 18 ноября 1853 года (ночь после боя) (1853). Холст, масло, 220 x 331 см. Центральный военно-морской музей, Санкт Петербург.
24. Nikita Petrovitj Medovikov (1918–1982), P. S. Nachimov vid tiden för slaget vid Sinop den 18 november 1853 (1952).
Никита Петрович Медовиков (1918–1982). П. С. Нахимов во время Синопского сражения 18 ноября 1853 г. (1952).

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Sinop

 

Imperialism i Centralasien

4 T25
У_крепостной_стены26
25. Vasilij Veresjtjagin, Överrumplingsattack (1871). Olja på duk, 82 × 207  cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Василий Верещагин, Нападают врасплох (1871). Холст, Масло, 82 × 207 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
26. Vasilij Veresjtjagin, Vid fästingsmuren (1871). Olja på duk, 95 x 160,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Василий Верещагин, У крепостной стены (1871). Холст, масло, 95 x 160,5 см. Государственный Русский Музей, Санкт Петербург.

 

Första världskriget

podchodili27
27. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовые карточки (1914). Хромолитография

Om dessa krigspropagandatryck av Malevitj med texter av Majakovskij, se här. Majakovskijs vers kan översättas prosaiskt:

Tyskarna kom till Visla, men när de fick se ryssarna blev de modslagna.

 

Revolutionen och inbördeskriget

|¹@28  Барабанщик29
28. Kuzma Petrov-Vodkin, En kommissaries död (1928). Olja på duk, 196 x 248 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Кузьма Петров-Водкин, Смерть комиссара (1928). Холст, масло 196 x 248 см. Государственный Русский Музей, Санкт Петербург.
29. Amir Nuriachmetovitj Mazitov (1928–1992), Trumslagarpojke (1967). Tempera på duk, 180 x 224 cm. Konstmuseum i Uljanovsk oblast, Uljanovsk.
Амир Нуриахметович Мазитов, Барабанщик (1967). Холст, темпера, 180 x 224 см. Ульяновский областной художественный музей, Ульяновск.

 

Hitler invaderar

sevastopol30
safronov31
triumf32
resa33
30. Aleksandr Aleksandrovitj Dejneka (1899–1969). Försvaret av Sevastopol (1942). Olja på duk, 200 × 400 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Александр Александрович Дейнека, Оборона Севастополя (1942). Холст, масло, 200 × 400 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
31. Viktor Aleksejevitj Safronov (1932–), Gardets fana (1974).
Виктор Алексеевич Сафронов. Гвардейское знамя (1974).

Viktor Safronov är en intressant realist, tekniskt nästan lika skicklig som Korzjev, men med mindre känslomässig mognad, mer melodrama i sin föreställningsvärld.

32. Michail Ivanovitj Chmelko (1919–1996) Det stridande fosterlandets triumf (1949). Olja på duk.
Михаил Иванович Хмелько, «Триумф победившей Родины» (1949). Холст, масло.
33. Gelij Korzjev, Inför en lång resa (1970–1976). Olja på duk, 89 x 119 cm.
Гелий Коржев, Перед длинным путешествием (?) (1970–1976). Холст, масло, 89 x 119 см.
ljudmila
Partisaner från Ukrainska SSR. Kvinnan till vänster (osäkert om detta är Ljudmila Pavlitjenko) bär liksom kvinnan
i Korzjevs målning en telogrejka.

*

Passar kanske att avsluta med ett citat av årets nobelpristagare i litteratur (den sjätte ryskspråkiga efter Bunin, Pasternak, Solzjenitsyn, Sjolochov och Brodskij), som ju nyligen påpekade att Ryssland har befunnit sig i krig en stor del av sin moderna historia:

Det är fråga om den ryska människan, som under de senaste 200 åren har befunnit sig i krig ungefär 150. Och som aldrig har levt väl. För henne är det mänskliga livet ingenting värt och hennes föreställning om storhet ligger inte i att människan bör leva väl, utan i att staten bör vara stor och beväpnad med raketer. I detta ofantliga postsovjetiska landskap, särskilt i Ryssland och Vitryssland, där man först i 70 bedrog folket, därefter i 20 år bestal det, har det uppstått ytterst aggressiva och för världen farliga människor.**

(Från en intervju den 14 maj 2015 på den oppositionella vitryska nyhetskanalen Charta 97. Citatet återges även på exempelvis Wikiquote.)

**Мы имеем дело с русским человеком, который за последние 200 лет почти 150 лет воевал. И никогда не жил хорошо. Человеческая жизнь для него ничего не стоит, и понятие о великости не в том, что человек должен жить хорошо, а в том, что государство должно быть большое и нашпигованное ракетами. На этом огромном постсоветском пространстве, особенно в России и Беларуси, где народ вначале 70 лет обманывали, потом еще 20 лет грабили, выросли очень агрессивные и опасные для мира люди.

Guds moder med genomborrat hjärta

3  bogomater
Vasilij Poznanskij, Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande eller Guds moder av de sju svärden (1682)
Silkesmåleri. Korsresningskyrkan, Kreml, Moskva
Василий Познанский, Богоматерь Умягчение злых сердец, или Семистрельная (1682)
по тафтам. Крестовоздвиженская церковь Кремля

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” (Luk 2:34–35)

Jag lovade att komma tillbaka till det ikonografiska motivet Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan. Som vi såg gjorde Petrov-Vodkin en målning vars titel anspelar på denna, men modifierad så att bilden i själva verket står närmare två andra ikonografiska vårfrumotiv, Guds moder av Ömhet och Guds moder den Orubbliga muren.

I den kanoniska Uppmjukande av onda hjärtan håller den heliga jungfrun sina händer på sitt bröst, som genomborras av sju svärd. Ovanstående är det äldsta ryska eller ortodoxa exemplet på detta motiv jag har hittat; ikonen dateras till 1682 och är sedan sin tillkomst belägen i Korsresningskyrkan i Kreml. Den har en känd upphovsman, hovmålaren Vasilij Poznanskij.

Den första reaktionen hos en lekman som ser målningen är inte ”rysk ikon” eller ”ortodox kristendom”. Ansiktets mjuka skuggor ger intryck av katolsk, rafaelitisk barock, medan som kontrast dräktens och draperiernas veck är närmast orientaliskt stiliserade. En märklig hybrid. Vi är långt ifrån ikonernas heliga guldålder.

Tsarens hovmålare på 1600-talet bildar en egen skola inom den ikonografiska konsten, som omväxlande kallas den Kejserliga mästarskolan, Rustkammarskolan, och Usjakov-skolan, efter Simon Usjakov, dess mest berömda exponent. Vasilij Poznanskij tillhör en sen undergrupp av denna skola, alternativt en särskild skola, ledd av Bogdan Saltanov, en armenier som introducerade det österländska silkesmåleriet till den kejserliga rustkammarens verkstad. Ikonen ser ut att vara målad på silke. Man kan på det svartvita fotografiet ur Grabar*, s. 454, se att det 1909 fanns en riza i form av en extravagant gloria och juvelbesatt hätta till jungfrun.

Grabar omtalar Saltanovs silkesmålarskola med spetsiga formuleringar, s. 444:

De utgör den ”yttersta vänstern” i historien om det ryska ikonmåleriet i Usjakovs epok, dessa jakobiner, i vilkas konst de sista spåren av den redan dessförinnan nog så skugglika traditionen försvinner.

S. 452:

I och med dessa märkliga ”silkesmästare”, synnerligen oryska i all sin ande, i all sin tanke och känsla, tog det ryska ikonmåleriets historia slut.

Vår Talbot Rice* nämner inte Poznanskij eller Saltanovs skola, men kan citeras (s. 139) om den snäppet mindre dekadenta Usjakov-skolan (själv en utveckling av den mer välkända Stroganov-skolan):

The style presents the last flowering of iconic art. In place of deep emotion the artists substituted the finest artistry, devoting much attention to subsidiary details, whether of architecture, landscape, or costume, reproducing the most minute details with an almost oriental delicacy and grace. Icons by the hands of the leading masters men such as Simon Ushakov, Procopius Chirin, or the Savins fall into a group which has marked temperamental affinities with works as diverse as those created by Oriental miniaturists and ivory-carvers, Renaissance jewellers, the Pre-Raphaelite painters, and the exquisite trifles designed by Fabergé. Works such as these often belong to the end of a cultural phase, and the icons of the Stroganov and Palace of Arms workshops provide a glorious tail-piece to the story of Russian icon painting, for although individual icons of quality continued to be produced until quite recent times, the art drew to a close with the end of the Muscovite Age.

För att övergå till motivet kan de sju svärden arrangeras på två sätt enligt det som nu verkar vara kanonisk ortodoxt-ikonografisk standard: antingen med fyra svärd från vänster och tre från höger, eller med tre från vardera sidan och ett underifrån. Enligt uppgift utgör dessa arrangemang egentligen skilda ikoner; den ena heter Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) och den andra Guds moder av De sju svärden (Богоматерь Семистрельная). De har sina respektive högtidsdagar i den julianska kalendern den 2 feb. (15 feb.) och den 13 aug. (26 aug.), men det finns motstridiga uppgifter om vilket svärdsarrangemang som hör till vilken ikon. (Enligt de flesta källor verkar det i.s.s. som om ryska Wikipedia har förväxlat motiven, och att Poznanskijs målning skildrar Guds moder av De sju svärden.)

Konfessionella Orthodoxwiki menar liksom denna sida (och denna ryska sida) att motivet nog har sitt upphov i sydvästra Ryssland, men de erkänner att egentliga belägg för detta saknas. Lite utforskande har fått mig att misstänka vad flera läsare säkert redan anar, och vad bilden ovan nästan verkar antyda, nämligen att det i grund och botten är katolskt.

För det första har de sju svärden i Madonnans hjärta en distinkt smak av katolsk mariologi och av rosenkransens numerologiska traditioner. Definitionen av Vår frus Sju sorger, och den därmed förbundna bönekransen, sägs också mycket riktigt ha sitt upphov i den i Florens bildade servitorden på 1200-talet.

För det andra är de äldsta daterade konstverken (tidigast från sent 1400-tal) jag kan hitta med detta motiv tyska, flamländska, franska och italienska (jfr. samlingen på Wikimedia Commons):

5086_bassenge_german_1480  mater-dolorosa-stained-glass-window-dated-to-1513   Reymond_Seven_Sorrows_of_Mary

Elsig_Kreuzauffindung_Gewölbemalerei_Sieben_Schmerzen_Mariens_803   Simon_Bening_(Flemish_-_The_Seven_Sorrows_of_the_Virgin_-_Google_Art_Project   OurLadyofSorrowsStStefano

Jag kan inte finna ortodoxa motsvarigheter så tidigt. Poznanskijs målning, som alltså är det äldsta daterade ryska eller östkyrkliga exemplet jag har funnit, är för det tredje av en sådan art, och från en sådan period, att katolsk influens inte är osannolik. På 1600-talet var det katolska Polen-Litauen en stormakt. Stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland hörde till detta rike, och ortodoxa biskopar inom dess gränser hade till och med 1596 låtit sina församlingar uppgå i den katolska kyrkan, den s.k. Brestunionen som gav upphov till den ”unierade” grekisk-katolska kyrkan i Ukraina. Den rättrogna ryska kyrkokonsten influerades också starkt av västliga strömningar, inte minst polsk barock. Enligt den gamla Graecia capta-mekanismen intensifierades dessa influenser efter att Kiev 1667 återtogs från polackerna:

After that date a flood of contemporary western influence moved on Moscow, brought by the southern clergy, who had been educated in the liberal, latinized schools of Kiev. (Hamilton*, s. 254).

(”Liberala” inte i politisk mening – Hamilton blandar samman korten lite här – utan pedagogisk, efter de i det västerländska utbildningssystemet centrala artes liberales.)

Ett försök att dämma den kommande floden hade gjorts tio år dessförinnan med patriark Nikons greciserande reaktion, där man bland annat förstörde ikoner som inte ansågs följa korrekt bysantinsk standard, men Nikon hade avsatts redan 1658 då han ansågs utmana den kejserliga makten. Konsten som producerades för tsarens hov, som i Poznanskijs fall, verkar också ha varit undantagen de strikta konstantinopolitanska regler som på inrådan av Nikons grekiska konsulter infördes i det allmänna kyrkomåleriet.

Några riktigt gamla ryska eller ortodoxa ikoner med motivet har jag alltså inte hittat, och heller ingen information i de handböcker jag har konsulterat. Grabar omtalar Poznanskijs målning (s. 452, 454) men känner inte till den kanoniska titeln; han kallar den för Богоматерь с пронзенным сердцем, ”Guds moder med genomborrat hjärta”. Inifrån kyrkan verkar man som sagt mena att motivet har sitt upphov i sydvästra Ryssland, och det kan stämma för Rysslands egen del, men då är vi inte långt från (eller rentav i, beroende på hur man definierar ”Ryssland”) det delvis katolska Ukraina och Polen-Litauen, varifrån jag misstänker att de sju svärden har letat sig in i den som vi läser hos konsthistorikerna vid denna tid fatalt dekadenta ryska ikonmålarkonsten. Att motivet tvärtom på 1400-talet eller tidigare skulle ha lånats in till väst från det ortodoxa ikonmåleriet förefaller helt otroligt, då dess teologiska grund finner sitt upphov i Florens på 1200-talet.

Här finns i skrivande stund fler ryska ikoner med detta motiv, tyvärr utan datering och proveniens; här och här några med lite mer information (på ryska). Förutom Poznanskij är de äldsta ryska ikonerna jag kan hitta från 1700-talet; en har jag redan visat här. Nedan är två andra, vilka sägs vara ”kopior av ikoner från 1700-talet”; möjligen skulle detta betyda att de är kopior utförda på 1700-talet, och att de förlorade originalen är äldre, vilket skulle påvisa en gammal ortodox tradition för detta motiv, men det tror jag som sagt inte på. (Man kan förstås ha uppfunnit sig en tradition; den första ”kopian” ser nästan tidigbysantinsk ut, men jag hittar inga grekiska motsvarigheter ens från 1700-talet.)

41   11semistrelnaya_XVIII2
1. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande, kopia av ikon (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец, список с иконы (XVIII в.)
2. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande. Fragment av tetraptyk, kopia (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец. фрагмент четырехчастной иконы, список (XVIII в.)

För att ytterligare komplicera saken finns det en tredje variant av motivet, där jungfrun har endast ett svärd i hjärtat. Enligt vissa uppgifter, t.ex. nedanstående pedagogiska schema över ikonografiska vårfrumotiv från 1700-talet, går denna ikon under namnet Simeons profetia (Симеоново проречение; se bibelcitatet ovan och även här).

00000785  94604

(Se här en annan variant av schemat, där dock denna ikon inte verkar finnas med.)

De flesta verkar mena att Simeons profetia är ett annat namn på varianten med sju svärd. Så vitt jag kan se smälter versionen med ett svärd i praktiken alltid samman med motivet Guds moders klagan vid korset (Плач Богородицы при кресте; till skillnad från den katolska motsvarigheten Stabat mater saknas här aposteln Johannes, och modern är ensam):

platj  илл.-19  30725   64949
Guds moders klagan vid korset, eller Simeons profetia, eller Archtyrskaja (alla 1700-tal).
Плач Богородицы при кресте, или Симеоново проречение, или Ахтырская (все XVIIIв)

Detta motiv finns inte heller belagt i ortodoxt ikonmåleri tidigare än 1700-talet. Det tycks vara en specialitet från Achtyrka, en stad som grundlades av polska nybyggare på 1600-talet. Det verkar som om ikonens kanoniska namn i själva verket är Achtyrskaja, och att dess arketyp, där dock svärdet saknas, kan dateras exakt till 1739:

okhtyrka_cathedral_4
Guds moder av Achtyrka (1739)
Ахтырская икона Божией Матери (1739)

1600- och 1700-talen innebar förmodligen att en hel rad nya varianter av Guds moder smögs in i det ortodoxa ikonmåleriet från den kreativa katolska mariografien, med vissa metamorfoser i processen, som i stabat mater-motivet här. Jämför det extremt begränsade motivutbudet i Kondakovs* ultrakonservativa standardverk över Jungfru Marias ortodoxa ikonografi, som endast undantagsvis berör senare epoker än 1400-talet. Inom den ortodoxa ramen fick väl dessa ikonografiska motiv å andra sidan en mer kodifierad och officiell ställning än i det katolska fromhetslivet, där de heliga bilderna idag förknippas mer med personlig spiritualitet och pietet än med rituellt bruk inom kyrkan.

 

1762–1841: Guldåldern

Enligt många inföll den ryska guldåldern på 1800-talet. De bildade ryssarna tycker själva att det i så fall var det tidiga 1800-talet, Pusjkins epok, som var guldåldern, medan västerlänningar ser det sena 1800-talet, de stora romanförfattarnas och kompositörernas tid, som den kulturella höjdpunkten. Det inbjuder till reflektion över skillnaden mellan en ”guldålder” och en ”kulturellt högintressant period”. Kan en guldålder vara problematisk? Det tidiga 1800-talet var, enligt en populär föreställning, oproblematiskt. Det var tsarismens zenit. Det tsarryska imperiet stod på höjden av sin makt; man hade besegrat Napoleon; den Heliga alliansen garanterade freden i Europa; Ryssland hade öppnats för omvärlden på ett måttfullt och behärskat sätt, civiliserats och assimilerat det bästa av den europeiska kulturen. Aristokratin var inte dekadent utan kultiverad och ansvarstagande. Folket inklusive de livegna bönderna var fattigt men förnöjt, älskade tsaren och trodde på Gud. Pusjkin och Lermontov diktade. Det låg ett skimmer över Pusjkins tid, skimret av kulturell och politisk guldålder (allt enligt den populära föreställningen).

1800-talet kallas för det långa århundradet. Till den ryska guldåldern hör förstås också det sena 1700-talet, Katarina den Storas regeringstid. Ibland kallas även den i sig ”guldåldern”. Katarina och Pusjkin var dock den ryska guldålderns två lysande sekulära ikoner.

Andra halvan av 1800-talet var däremot problematiskt, politiskt, filosofiskt, religiöst, moraliskt problematiskt. Vi kan bara läsa en bok av Dostojevskij för att se hur problematiskt det var. I Ryssland ledde de många problemen slutligen till en radikal statsomvälvning. Detta är inte en guldålder, menar ryssarna. Och de har rätt: den stora idéprosan, den utsvävande senromantiska musiken, baletten och det psykologiska porträttmåleriet är inte konstarter som hör guldåldern till; detta är dekadensfenomen.

Antydan till problem började skönjas redan i och med dekabristupproret 1825 och under tsar Nikolajs därpå följande hårda och krigiska regim (den engelska Wikipedia-artikeln har dock en märkligt anklagande ton mot Nikolaj, med tanke på att det är en 200 år gammal tsar det handlar om). Nikolaj gick lös i Mellanöstern som vore han en amerikansk president (Ryssland var också den Heliga alliansens Världspolis), till en början med framgång, men till slut satte det brittiska imperiet ned foten i samband med Krimkriget 1853–1856. Men Pusjkin hade skjutits ihjäl i en duell redan 1837, och Lermontov 1841, vilket satte punkt för den verkliga ryska guldåldern. Det misslyckade Krimkriget bara underströk faktum.

Mycket under en guldålder kan i själva verket vara ointressant; så det mesta av periodens ryska bildkonst. Europeisk akademisk stil utan överraskningar, om än med tilltagande kompetens. Jag kommer nog inte att uppehålla mig så mycket vid denna guldålders konst; nedanstående exempel har valts ut huvudsakligen på grund av representativt, historiskt eller annat motiviskt intresse.

Semen_Shchedrin_-_Пейзаж_в_окрестностях_Петербурга_-_Google_Art_Project0 T2   Levitsky_IgelstromSchedrin_Albano4   AleksandrPushkin5   Kiprensky_Pushkin6   Захаров-Чеченец_-_Портрет_Лермонтова7   IVANOV_YAV_HRISTA_MARI1jakt9

1. Semjon Fjodorovitj Sjtjedrin (1745–1804), Landskap i närheten av Petersburg. Olja på duk, 79 x 107 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Семён Фёдорович Щедрин (1745–1804), Пейзаж в окрестностях Петербурга. Холст, масло, 79 х 107 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Visst kan man måla ryska landskap i akademisk stil – bara det ser ut som Italien.

2. Fjodor Stepanovitj Rokotov (1736–1809), Porträtt av Aleksandra Petrovna Strujskaja (1772). Olja på duk, 60 x 48 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Фёдор Степанович Рокотов (1736–1809), Портрет Александры Петровны Струйской. Холст, масло, 60 х 48 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Motiviskt intressant, åtminstone efter blogginnehavarens preferenser. Detta var poeten Nikolaj Strujskijs andra hustru, dotter till godsägaren Pjotr Ozerov.

3. Dmitrij Grigorjevitj Levitskij (1735–1822), Porträtt av Otto Henrik Igelström (1790?). Olja på duk.
Дмитрий Григорьевич Левицкий (1735–1822), Портрет Осипа Андреевича Игельстрома . Холст, масло.

Detta är Otto Henrik – på ryska Osip Andrejevitj – Igelström, adelsman med västgötska anor, född 1737 i Garsden i den gamla svenska provinsen (kolonin) Livland, vilken då sedan 16 år tillbaka tillhörde det ryska imperiet. Igelström gjorde karriär som en av Katarina den Storas mer kompetenta generaler och ämbetsmän, och stred för henne och Ryssland mot Gustav III och Sverige i dennes oavgjorda ryska krig. Han förhandlade och undertecknade för tsaritsans räkning freden i Värälä. Det är belagt att han inte kunde skriva ryska. ”Han skildras som en företagsam, djärf, älskvärd och högt begåfvad man”, enligt Nordisk Familjebok.

4. Silvestr Feodosijevitj Sjtjedrin (1791–1830), Albanosjön i trakten av Rom (före 1825). Olja på duk, 45 х 61 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Сильвестр Феодосиевич Щедрин, Озеро Альбано в окрестностях Рима (Не позднее 1825).  Холст, масло, 45 х 61 см. Государственный Русский музей, , Санкт-Петербург.

Silvestr var brorson till Semjon Sjtjedron (nr. 1). Genom ett stipendium från Akademien gavs han möjlighet att resa till Italien och måla riktiga italienska landskap, i stället för italifierade ryska..

5. Vasilij Andrejevitj Tropinin (1776–1857), Porträtt av A. S. Pusjkin (1827). Olja på duk, 68 x 56 cm. Nationella Pusjkin-museet, St. Petersburg.
Василий Андреевич Тропинин (1776–1857), Портрет А. С. Пушкина. (1827). холст, масло, 68 х 56 см. Всероссийский музей А.С.Пушкина, Санкт-Петербург.
6. Orest Adamovitj Kiprenskij (1782–1836), Porträtt av Aleksandr Pusjkin (1827). Olja på duk, 63 x 54 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Орест Адамович Кипренский (1782–1836), Портрет Александра Пушкина (1827). Холст, масло, 63 x 54 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
7. Pjotr Zacharovitj Zacharov-Tjetjenets (1816–1846), Porträtt av Michail Jurjevitj Lermontov (1834). Olja på duk.
Пётр Захарович Захаров-Чеченец (1816–1846), Портрет Михаила Юрьевича Лермонтова (1834). Холст, масло.

Som det tagna namnet antyder är denne målare av tjetjenskt ursprung, uppfostrad av en rysk familj efter att ha blivit föräldralös i krig.

8. Aleksandr Andrejevitj Ivanov (1806–1858), Kristi uppenbarelse för Maria Magdalena efter återuppståndelsen  (1835). Olja på duk, 242 х 321 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Александр Андреевич Иванов (1806–1858), Явление Христа Марии Магдалине после воскресения (1835). Холст, масло, 242 х 321 см . Русский музей, Санкт-Петербург.
9. Jevgraf Fjodorovitj Krendovskij (1810–?), Förberedelser för jakten (1836). Olja på duk, 50,5 х 40,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Евграф Фёдорович Крендовский (1810–?), Сборы на охоту (1836). Холст, масло, 50,5 х 40,5 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Ivan Nikitin, två bilder av prinsessan Elisabet

Nikitin_Elizaveta
Porträtt av Elizaveta Petrovna som barn (1712/1713)
Olja på duk, 54 × 43 cm. Eremitaget, St. Petersburg
Портрет Елизаветы Петровны ребенком (1712/1713)
Холст, масло, 54 × 43 см, Государственный Эрмитаж, Санкт-Петербург

Elisabet_Ivan_Nikitin_005

Tsarevna Elizaveta Petrovna (1720-tal)
Ryska museet, St. Petersburg
Цесаревна Елизавета Петровна (1720-е годы)
Русский музей, Санкт-Петербург

Vad händer i rysk konst mellan ikonerna och 1900-talet? Ungefär detsamma som i, säg, Sverige: en period av slavisk imitation av kontinental, framförallt fransk stil. Dock inte förrän på 1700-talet, då Peter den store sände ut några lovande begåvningar till Europa för att lära sig måla på västerländskt sätt. En av dem var Ivan Nikititj Nikitin (ca. 1690–1741), som kom tillbaka och målade bland annat tsarens vackra dotter, sedermera regent. Konsthistorikerna är överens om att Nikitin inte är den störste av rokokomålare, men han lärde sig till skillnad från åtminstone sina ryska samtida kollegor att framställa ansikten som andas och lever. Prinsessan Elisabet var ett tacksamt objekt, inte bara en av Rysslands stora skönheter enligt samtida uppfattning, utan liksom sin far livlig och karaktärsstark. Den första bilden är upplyftande: bilden av ett barn som är obekymrat om mörkret, som med sin viljestyrka övervinner mörkret.

Guds moder, Onda hjärtans bevekelse


Kuzma Petrov-Vodkin, Guds moder, Onda hjärtans bevekelse (1914–1915)
Olja på duk, 100,2×110 cm. Ryska museet, St. Petersburg
Кузьма Петров-Водкин, Богоматерь Умиление злых сердец (1914–1915)
Холст, масло. 100,2×110 см. Русский музей, Санкт-Петербург

(Uppdaterad 20/8 2014.)

Vi kommer nog att återvända till tidigmodernisten Kuzma Petrov-Vodkin (1878–1939). Just denna bild, ”Guds moder, onda hjärtans bevekelse” (Богоматерь Умиление злых сердец, 1914–1915), har setts som en kommentar till det första världskriget, och den hänger i skrivande stund centralt på utställningen ”Första världskriget: 1914–1918” (Первая мировая война. 1914–1918) på Ryska museet i St. Petersburg, där den står i kontrast till patriotiska affischer med St. Göran och draken och hånfulla satirer mot kaisern och feta tyska soldater med pickelhuva. Denna utställning kommer vi också att återvända till.

Guds moder av Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) är ett vedertaget ikonografiskt motiv i ortodox kyrkokonst, vilket Petrov-Vodkin har behandlat fritt. Han byter i titeln ut den konkreta metaforen Умягчение, ”uppmjukande”, ”mjukgörande”, mot det lite mer sentimentala Умиление, ”bevekelse”, ”ömhet”, ”rörelse”. Det är inte utan baktanke, då urtypen för den så kallade Богоматерь Умиление, Guds moder av Ömhet (på grekiska ἐλέουσα), är en av Rysslands mest berömda skyddsikoner, Guds moder av Vladimir, som omtalas här. Umilenie riktar sin ömhet mot sin son, men Petrov-Vodkin leker med ordet och låter ömheten riktas mot onda hjärtan, och betydelsen blir aktiv, ”bevekelse”.

Enligt den ikonografiska konventionen för Uppmjukande av onda hjärtan å andra sidan, skall Jesusbarnet inte avbildas, men den heliga jungfruns hjärta skall genomborras av sju svärd, vilka tolkas i enlighet med Lukas 2:34–35:

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Motivet går också under namnet Symeons profetia (Симеоново проречение) och Guds moder av de sju svärden (Семистрельная), ibland med vissa distinktioner rörande svärdens antal och arrangemang. I katolsk ikonografi går det under namnet Vår fru av de sju sorgerna eller Vår fru av de sju svärden (eller ibland pilarna), hypostaser av Mater dolorosa, där de sju sorgerna är definierade moment i Jungfru Marias biografi. Vi ska återkomma till detta motiv, vars historia i både rysk och katolsk ikonografi är intressant och lite dunkel. Här ges bara ett exempel, som sägs vara från 1700-talet. Motivet anges på ryska under ikonen; abbreviaturerna vid jungfruns huvud är grekiska: Μητὴρ Θεοῦ, Guds moder.

13
Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande med helgon och skyddsängel (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец  с приписными святыми и Ангелом Хранителем (XVIII в.)

Till skillnad från den kristna ikonografin utelämnar Petrov-Vodkin alltså svärden, vars symbolik blir för plakatartad under pågående krig, och jungfrun håller också upp sina händer som skydd. Händernas position visar att det inte är sig själv hon skyddar, och hon erbjuder sitt huvud och ansikte som ytterligare värn, men inte aggressivt, utan som en som försöker att lugna. Detta är i själva verket ett citat från ännu ett rysk-ortodoxt vårfrumotiv, Guds moder den Orubbliga muren (Нерушимая Стена: se Kondakov*, vol. II, kap. II, s. 72 ff.), vilket till sitt ursprung är en särtolkning av Virgo Orans (Оранта), den beende jungfrun, som finns i olika varianter. Den arketypiska eller åtminstone mest berömda Orubbliga muren, vilken Petrov-Vodkin med sin bakgrund som kyrkokonstnär i Sydvästryssland väl kände till, är en mosaik från 1000-talet i Sofiakatedralen i Kiev:

10_The_Virgin_Orans_-_Google_Art_Project
Guds moder, den Orubbliga muren eller Virgo orans (1000-tal)
Mosaik, 6 m. hög, Sofiakatedralen, Kiev
Богоматерь Нерушимая Стена, или Оранта (XI в.)
Мозаика, 6 м., Софийский собор, Киев

På ryska Wikipedia heter dennna mosaik i skrivande stund den Orubbliga muren, men från ukrainskt och engelskt håll föredrar man det neutrala Оранта och Orans of Kiev. Men man trodde en gång att så länge Guds moder höll sina armar över Kiev skulle staden och nationen Rus inte falla.

Petrov-Vodkin lånar alltså motivet från den ena av Rysslands två mest berömda skyddsikoner, och den ikonografiska titeln från den andra; tavlan är i högsta grad en beredskapsmålning, om än med större finess än den allmänna krigspropagandan.