Kategoriarkiv: Grigorjev

Boris Grigorjev, ”Raséa”

raseja
1. Träsnitt. Titelsidan till boken Raséa. Ксилография. Титульный лист книги ”Расея”

Расея är det obildade uttalet – och till äventyrs stavningen – av Россия: folkets Ryssland. Ödesåren 1917 och 1918 framställde Boris Dmitrijevitj Grigorjev (1886–1939) en serie av nio tavlor och sextio teckningar under denna etikett, och 1918 utkom i Petersburg en vackert producerad bok där flera av teckningarna återgavs tillsammans med texter av Grigorjev* själv och andra. Boken finns digitaliserad på finska nationalbibliotekets nättjänster.

Nedan är sju målningar jag tror hör till serien samt ett urval av teckningarna kopierade ur boken (antagligen i litografisk framställning). Ur boken översätter jag också Grigorjevs förord (med reservation för att den expressionistiska språkdräkten ärligt talat är för svår för mig – jag gissar mig bitvis fram).

Den tanke som förekom V. M. Jasnyj, att ge ut en rad böcker av mig, som ”Raséa”, ”Intimité”, ”Paris”, och de andra, ryckte med mig framförallt av den orsaken att tiden, som upplevs av oss, är så onaturligt överlastad av för människan fatala tilldragelser, så förbittrat våldsam.

Ingen kan vara försäkrad om att inte tidens virvel ska rycka iväg även honom med rötterna från hans älsklingsland, inte girigt skingra människans hjärna och eviga själ med oemotståndlig makt, med alltmer våldsam tröghet, brutalt smältande den mänskliga kulturens brofästen.

Mer än någon aktar konstnären på det han älskar. Hänförd av sin kärlek handlar han samvetsgrant, och däri ligger hans specifika lycka. Just i det, att han ännu förmår älska… Älska vad? I sitt väsen var konstnärens kärlek alltid blott en dröm. Drömmen dör blott med honom. Men, så länge konstnären är vid liv i vår tid – är även dess saker levande.

Kulturen var mycket uppfinningsrik, och så, till sist, dess apogeum! Ofantlig, skapad av den, rullar en klump av tröghet över hela världen, till alla dess bredd- och längdgrader. Luften är redan infekterad av doften av mosad hjärna. Ett gigantiskt koagulat av blod, som en allmänmänsklig vålnad av förstörelse, rullande efter sekler av civilisation mot jorden, lämnar den kvar till oss, som ännu lever, blott döda gropar av urtidstillvaro.

förord
2. Förord (s. 13) till boken Расея. Typografi av R. R. Golike & A. I. Vilborg
Предисловие (стр. 13) книги ”Расея”. Типография Р. Р. Голикe и А. И. Вильборг

 

zemljanarodnaja3

 

starucha4    devotchka5

 

bonde6   ded7

 

dom8

 

derevnja9

3. Bondeland (Folkets land) (1917). Olja på duk. Ryska museet, St. Petersburg.
Крестьянская земля (Земля народная) (1917). Холст, масло. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
4. Gammal mjölkerska (1917). Olja på duk, 62 х 70,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Старуха-молочница (1917). Холст, масло, 62 х 70,5 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
5. Flicka med kanna (1917). Olja på duk. Девочка с бидоном (1917). Холст, масло.
6. Bonde (1917–1918). Olja på duk.  Крестьянин (1917–18).  Холст, масло.
7. Gamling från Olonets (1918). Olja på duk. Олонецкий дед (1918). Холст, масло.
8. Hus vid träd (1918). Olja på duk. Дом под деревьями (1918). Холст, масло.
9. Byn (1918). Olja på duk. Ryska museet, St. Petersburg.
Деревня (1918). Холст, масло. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.

 

bord grönsaksland

ansikte barn  pojkeänghund

parflicka  stövlar hästhus

bänk  trädgård  träd

10–24. Teckningar (litografier?) (1917–1918) ur boken Raséa .
Рисунки (литографии?) (1917–1918) из книги ”Расея”.

Lite Stig Claesson-känsla över dessa streck och attityder. En parisisk blick bemäktigade sig dem båda: elegans och et alors. Eller А что, som Boris skulle ha sagt. Inte utan värme och sympati, men utan sentimental och nedlåtande humorlös närhet. Förordet (ovan) å andra sidan fatalistiskt, rysk-nihilistiskt, apokalyptiskt – skulle detta vara ”döda gropar av urtidstillvaro”? En värld som går förlorad?

Det var inte fullt i tråd med tidsandan i Ryssland 1918, som man kan se av den pedagogiska, delvis apologetiska introduktion av Pavel Sjtjogolev som återfinns i boken (s. 21):

Vad är egentligen detta Grigorjevs ”Raséa”? Bara ”Raséa” eller Ryssland? Folket i sanning eller kontrarevolutionärt förtal av folket eller av åtminstone den arbetande bondebefolkningen? Och om i något avseende ”Raséa” förkroppsligar verkligheten, vad ställer målaren för prognos, vad har vi att vänta oss från ett sådant ”Raséa”? Målaren svarar oss inte själv på dessa frågor; när han skapade ”Raséa” fanns inte dessa frågor i hans medvetande; de fanns endast i den undermedvetna regionen. Vi uppfattar, tillägnar oss dem, plågas av dem. Om blott ”Raséa”, så har detta inte livets rätt, om ju ”Raséa” dock är i hög grad trovärdigt. I Rostov och Feodosija, Irkutsk och Kiev, i många många städer och byar, är icke ”Raséa” där, vårt dyra, älskade fosterland? Jo både ”Raséa” och ”icke Raséa”, jo, ”Raséa” och Ryssland. Hon har många ansikten, och ett av hennes ansikten är brutalt och rysligt, ådagalägger Boris Grigorjev. Hans serie ”Raséa” är  en monumental minnesvård över vår tid, en minnesvård över Ryssland genom hungrigt, förtryckt arbete och krig, Ryssland av år 1917. Den som inte levde tillsammans med dem, den som går efter dem, denna minnesvård skall därför säga mer än en behaglig tavla, en behaglig bok, och djupare skall den klargöra för sig historien om arbetarnas och böndernas diktatur.

s21

 

Annonser