Kategoriarkiv: Toidze

Vutjetitj i Berlin, New York, Stalingrad och Kiev (svärd-tetralogien)

Vi var inne på ”Järnfelix”, Jevgenij Vutjetitjs skulptur av Dzerzjinskij, och hur man arbetar på att få den återuppförd på Ljubljankatorget i Moskva. Vidare utveckling i saken meddelades häromveckan. Efter motion från kommunistpartiet har ett saksbehandlande utskott i Moskva rekommenderat att frågan skall underställas folkets vilja. Det verkar som om Moskvas stadsfullmäktige senare i sommar formellt skall besluta om detta, huruvida det ska folkomröstas om Järnfelix.

Intressant vore kanske att diskutera riktigheten i eller de respektive in- och utrikespolitiska för- och nackdelarna med att återställa Dzerzjinskij till Ljubljankatoget. Men det hör absolut inte hit. Jag skall istället ta tillfället i akt att beröra fyra andra av Vutjetitjs monumentala skulpturer, av vilka åtminstone tre är internationellt kända.

Befriare-soldaten

Vutjetitj är ansvarig för ”Befriare-soldaten”, den centrala skulpturen vid Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park i Berlin: en segerrik krigare som trampar sönder ett hakkors under foten och förstör det med ett svärd, samt bär ett barn i sin vänstra arm.

Close-up_of_statue_in_Treptower_Park
1. Jevgenij Vutjetitj, Befriare-soldaten (1949). 12 m. Treptower Park, Berlin.
Евгений Вучетич, Воин-освободитель (1949). 12 м. Трептов-парк, Берлин.

Vissa svårigheter uppstår vid omtalandet av skulptur. Den tvådimensionella bilden av en skulptur kan för det första egentligen inte kallas reproduktion. I förhållande till sin verkshöjd är den däremot i sig en mer eller mindre betydande representant för en annan konstart, oftast fotografi men annars också målning, teckning, osv. Den monumentala skulpturen är därtill utformad i samsvar med sin omgivning, ett enskilt moment i en större arkitektonisk och landskapsarkitektonisk komposition, konstarter jag har i det närmaste obefintlig kunskap om. Men de sakerna bör också omtalas, inte minst då jag i detta första fall har besökt krigsmonumentet ifråga och tagit fotografier där. Det följande fotografiet är dock inte mitt.

Panorama_of_the_Russian_War_Memorial_at_Treptow
2. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Мемориал воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

Fotografen har sett det nödvändiga: avbildning av landskapsmonumentet i Treptower Park bör ske vid dunkla skyar. Det utformades för höstvinter och gråväder, sådant Östberlinväder man känner från kalla krigets spionromaner.  Mina egna bilder (nedan) är som alla kan se mindre anmärkningsvärda. Men de är tagna i rätt årstid och väderlek, till skillnad från vissa av de solskensvyer man finner på internet, där de stolt tornande monumenten ibland framstår som vad väl många menar att de nu är, irrelevanta kvarlämningar från en främmande civilisation.

IMG_0007a    IMG_0004IMG_0012IMG_0014IMG_0023e   IMG_0017f   IMG_0034g   IMG_0035IMG_0036i

3. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Мемориал воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

En grå vinterdag kommer monumentet till sin rätt. Marmorn glänser våt, skyarna tornar hotfullt, trädens kronor spretar svarta. Sorgen över detta som skett är nämligen ännu blytung, och kommer så att vara varje vinter så länge civilisationen består, är vad monumentets huvudansvarige, arkitekten Jakov Borisovitj Belopolskij (1916–1993), vill säga med sitt verk. Den allvarligt sinnade besökaren rekommenderas att komma vid denna tid på året, i januari, när parken en normal vardagseftermiddag torde vara i det närmaste folktom.

Relieferna (3g–i) skildrar ”Historien över sovjetfolkens fosterländska krig” och pryder sammanlagt sexton symboliska sarkofager (3f), vilka representerar de respektive sovjetrepublikerna, eller rättare, de människor från respektive republik som dog i kriget (Sovjetunionen gjorde det största krigsoffer någon nation i historien gjort, tror jag). Jag hittar ingen uppgift, och vet inte i vilken utsträckning Vutjetitj är ansvarig även för dessa och för de mindre skulpturer, det sörjande Moder Fosterland (3b) och de knäfallande soldaterna (3d), som ingår i monumentet. Palmer* (s. 379–80) återger skandaler om Vutjetitj enligt vilka han orättfärdigt tog äran för sina studenters arbete med de smärre skultpurerna.

Under den centrala skulpturen, ”Befriaren”, är en kenotaf, uppförd som en kurgan, tillägnad de fem eller sju tusen sovjetiska soldater som föll i Slaget om Berlin 1945, vilka ligger begravda i parken. Inne i kenotafens kammare finns en mosaik av Anatolij Andrejevitj Gorpenko (1916–1980), där Sovjetunionens folk frambär sitt tack (slava, ”ära”) till de fallna hjältarna. I en av bilderna nedan besöker den ryska motorcykelklubben Night wolves kenotafen på Segerdagen den 9 maj i år.

Sowjetisches_Ehrenmal_Treptow_Pavillon

1431218346-night-wolves-commemorate-ve-day-at-soviet-war-memorial-in-berlin_7565674

4. Anatolij Gorpenko, Mosaik i Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Анатолий Горпенко, Мозаика в мемориале воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

Svärd till plogbillar

Vutjetitjs internationellt mest kända skultur är ”Låt oss smida svärden om till plogbillar”. Den befinner sig i New York och var en gåva från Sovjetunionen till Förenta Nationerna 1959.

Schwerter_zu_Pflugscharen_-_Jewgeni_Wutschetitsch_-_Geschenk_der_Sowjetunion_an_die_UNO_-_1959  Schwerter_zu_Pflugscharen_-_Bronze_-_Jewgeni_Wutschetitsch_-_Geschenk_der_Sowjetunion_an_die_UNO_-_1959 Uh2Y_Jq7Y_Y

5. Jevgenij Vutjetitj, Låt oss smida svärden om till plogbillar (1957).  Brons.  Förenta nationernas högkvarter, New York.
Евгений Вучетич, Перекуём мечи на орала (1957). Бронза. Штаб-квартира ООН, Нью-Йорк.

Skulpturen illustrerar Jesaja 2:3–4:

Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem Herrens ord.
Han skall döma mellan folken,
skipa rätt bland alla folkslag.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.

Temat ”fred” återkommer tätt i den sovjetiska diskursen under den andra halvan av 1900-talet. Vi som växte upp på 70- och 80-talen kommer ihåg fredsrörelsen, Fredsboken av Bernard Benson, fredssångerna man sjöng i skolan och så vidare. Enligt vissa konspirationsteoretiker var allt detta Sovjetunionens lömska bruk av västerländska NGO:er för sina egna syften. Men Reagans falköga genomskådade alltihop.

Apropå det är det ryska ordet för fred mir, vilket också kan betyda ”värld”. Det omtalade begreppet Russkij mir översätts vanligen som ”Den ryska världen” och brukar användas för att referera till en kulturgemenskap bland rysktalande i olika länder, framförallt i det f.d. tsardömet och Sovjetunionen. Men det betyder samtidigt med antydan till uppkäftighet Pax Russica, ett motbegrepp till de latinska begreppen Pax Romana, Pax Britannica och naturligtvis Pax Americana, de västliga imperiernas fred. (Jag ser nu på internet att man även talar om Pax Mongolica Mongolskij mir, relevant för den ryska historien – och, mindre utbrett, Pax Arabica.)

consiglio-d'europa-dono papa
Guido Veroi, Fredens ängel (Ангел мира)

Moder fosterland kallar

Välkänd och ikonisk är också Vutjetitjs ”Moder Fosterland kallar”. Liksom Befriare-soldaten är den uppförd med anledning av Det stora fosterländska kriget, och på dess allra mest berömda krigsskådeplats.

Rodina_mat_zovet
6. Jevgenij Vutjetitj, Moder Fosterland kallar (1967). Armerad betong, 87 m. Mamajev kurgan, Volgograd.
Евгений Вучетич, Родина-мать зовёт! (1967). Железобетон, 87 м. Мамаев Курган, Волгоград .

Rodina-mat’, Moder Fosterland, som vi även såg i Treptower Park (3b), är den sovjetiska, etniskt neutrala inkarnationen av gamla Moder Ryssland. Skulpturens hållning är anpassad och titeln hämtad från ett berömt plakat med samma namn från krigets inledning, där ”Moder Fosterland” räcker fram Röda arméns anställningskontrakt.

2
7. Iraklij Toidze, Moder Fosterland kallar (1941). Litografi.
Ираклий Тоидзе, Родина-мать зовёт! (1941). Литография.

Vutjetitj tog själv värvning som frivillig 1941, men blev svårt sårad och friställd från krigstjänst redan följande år (Palmer*, s. 378). Det kan inte råda något tvivel om sambandet. Det finns även en annan, såväl tematiskt som stilistiskt uppenbar inspirationskälla, den berömda antika Nike från Samothrake, segerns gudinna:

Nike_of_Samothrake_Louvre_Ma2369_n4
Nike från Samothrake (ca. 200 B.C.).
Ника Самофракийская (ок. 200 г. до Р. Х.).

Vutjetitjs ”Moder Fosterland kallar” är monumental i den populära betydelsen av ordet: den var vid sitt uppförande världens största staty, Rysslands motsvarighet till Frihetsgudinnan i New York och Cristo Redentor i Rio. Liksom Befriaresoldaten är hon den centrala pjäsen i en större anläggning, krigsmonumentet Mamajev Kurgan eller formellt ”Till hjältarna vid Slaget om Stalingrad”.

Mamayev_Kurgan_from_the_air    auto-kurgan
8. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Till hjältarna vid slaget om Stalingrad. Mamajev Kurgan, Volgograd.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Героям Сталинградской битвы. Мамаев Курган, Волгоград.

The statue stands atop Mamaev Kurgan (the ”Hill of Mamai”), an ancient burial mound allegedly named for the Tatar commander defeated at the Battle of Kulikovo in 1380. Known during the war as ”Height 102.0,” this tactically vital position commands a view of the city’s central and northern suburbs and overlooks the banks of the Volga. The summit of Height 102.0 was stormed and briefly held by German soldiers in mid-September 1942. Recaptured by Red Army units several days later, the hill subsequently changed hands several times. Until the final destruction of the last German forces in Stalingrad in late January 1943, Height 102.0 was the epicenter of some of the most fierce and bloody combat of history’s most fierce and bloody battle. By the time that the Battle of Stalingrad drew to a close tens of thousands of Soviet soldiers had fallen dead on Mamaev Kurgan. ”The Motherland Calls” statute is but the largest and most visible element of a vast memorial complex covering 360 hectares (1.3 square miles) located on the eastern slope of Mamaev Kurgan. The complex consists of ten separate architectural-sculptural elements arranged in a sequential order along an ascending path from the base to the summit of the hill. The complex is officially known by its dedication ”To the Heroes of the Stalingrad Battle” and is today part of a federal administrative entity known as the Historical-Memorial Museum-Preserve ”Battle of Stalingrad.” The complex is currently under the on-site directorship of Maj. Gen. Vladimir Ivanovich Berlov, who is responsible for overseeing daily operations. In addition to the memorial proper, the site includes a modest museum as well as a small (but thorough) research department dedicated to the impossible task of identifying each of the Red Army soldiers who died during the military engagements in and around Stalingrad. (Palmer*, s. 375–77.)

Moder Fosterland

Det sista, och minst kända, av Vutjetjitjs huvudverk, uppfört postumt efter skulptörens design, är också en beväpnad Moder Fosterland, men skildrad som en fredstida, defensivt vaksam palladium. Den befinner sig i Kiev och uppfördes 1981 på taket till ett museum tillägnat Ukrainas roll i andra världskriget. Statyn är av stål och 62 meter hög.

Rodina_mat
9. Jevgenij Vutjetitj, Moder Fosterland (1981). Rostfritt stål, 62 m. Nationalmuseum för historien om det stora fosterländska kriget 1941-1945, Kiev.
Евгений Вучетич, Родина-мать (1981). Нержавеющая сталь, 62 м. Национальный музей истории Великой Отечественной войны 1941—1945 годов, Киев .

Sköldens emblem är olagligt i dagens Ukraina, såvida inte sambandet med museet fritar skulpturen från att omfattas av den aktuella lagen. Orten, tematiken och armarnas positition i designen tyder på att skulpturen är en replik till ett annat berömt konstverk i Kiev, som vi tidigare har omtalat: Guds moder den Orubbliga muren i Sofia-katedralen, beskyddarinna av det forna Rus. Petrov-Vodkins replik anno 1915 var mer subtil.

10_The_Virgin_Orans_-_Google_Art_Project

*

Vutjetitjs skulpturer är historiskt och politiskt intressanta på många sätt. Jag ville inte i detta fall omtala stil och fason så mycket, och inte ge egna värdeomdömen, men jag har en sista anmärkning. Beaktande stilen och motivkretsen, i synnerhet det återkommande svärdmotivet, kommer jag inte ifrån det kanske fantasifulla intrycket att konstnären befinner sig i en tyst dialog med en motståndare, en känd kollega, som i en annan verklighet hade varit den som erbjöds uppdraget att formge segermonumenten i Berlin och den stad som före 1925 hette Tsaritsyn. Jag försöker låta bli att fantisera om vad staden hade fått heta i den verkligheten.

011 8225837656_e32b935475_b 9068312034_78a8232c57_b

Annonser