Kategoriarkiv: Jungfru Maria

Petrov-Vodkin, Chlynovsk, del 3

Del 1

Del 2

Männen våra blev vilda vid denna tid i jakten på fienden – man ville hämnas på alla, det förstås, och man flammade upp av ondsinthet mot människolivet, men framförallt, man ville inte låta sin boskap, som stulits av Bonaparte, undslippa. Onkel Mitrij, milde himmel, han stupade nästan för denna ondsinthets skull.

De gav sig av till fållorna och kastade sig över tjuvarna, men se de var inte försagda, utan satte sig till motvärn. En av dem dängde till onkel Mitrij i huvudet; han föll som en fura til marken… då kom mågarna tillbaka till Mitrij och ser till honom, men skallen var kluven itu… nå, då smörjer de in hans huvud med hästlort och drar åt en livrem så hårt de kan… och onkel Mitrij kom inte till sans igen på en vecka, men sedan återfick han fattningen – hade sovit ut, kantänka.

Detta var inte utan följder; hans hjärna var inte densamma – han började glömma ting. Och när det ska bli ruskväder, då värker det, värker i skarven…

Sländan skrapar mjukt mot träskålen. Utanför, nedanför stupets brant, hörs Volgavågens slag mot flätverket. Gumman gäspar med sin mjuka, tandlösa mun: – Detta var nu en stor fördel… hör hur den vågen slår… han hade inte uthärdat en bastu… Hon gäspar igen. Plötsligt kommer hon på: – Lägg dig och sov, din lilla bandit. Du kommer att försova dig till skolan igen. Och elden falnar – den hade helt brunnit ut…

Jag sveper in mig i mormors pälsar på laven, ler av min inre heroism, av sömnen som kommer och mormors trevnad… Elden slocknar. Mot mig stiger från golvet en knagglig viskning:

– O Αllbesjungna … Moder …  Som föder… Och prostrationens mjuka stötar.

Detta vaggar mig till sömns.

 

1    2    3

1. Arkadij Aleksandrovitj Plastov (1893–1972), Sasjka är soldat (1968). Olja på duk och kartong, 70 х 49,5 cm.
Аркадий Александрович Пластов [1893–1972], Сашка – солдат (1968). Холст на картоне, масло, 70 х 49,5 см.
2. Hodegetria(sent 1500-tal). Volga-området.  Äggtempera och guld på träpanel, 88 × 75.5 cm. Eremitaget, St. Petersburg.
Одигитрия (конец XVI в.). Поволжь. Дерево, темпера яичная, позолота, 88 × 75.5 см. Государственный Эрмитаж, Санкт-Петербург.
3. Kuzma Petrov-Vodkin, Pojke (ca. 1900?). Olja på duk.
Кузьма Петров-Водкин, Мальчик (ок. 1900?). Холст, масло.

Озверели в ту пору мужики наши в погоне за неприятелем – за все выместить хотелось, ну да, конечно, и от баловства разгасились на жизнь человеческую, а главное, добро свое, награбленное Бонапартом, не упустить бы. Дядя Митрий, царство небесное, чуть голову не сложил ради баловства этого.

Поехали они на загонки и набросились на врагов, а те, видать, не сробели – оборону устроили. Один из них хватил дядю Митрия вдоль головушки – тот и свалился наземь, как сноп… Покуда что, вернулись сватья к Митрию, глядят, а голова пополам разрублена… Ну, тут ему лошадиным пометом голову умазали, да кушаком натуго перевязали… Так дяденька Митрий неделю в себя не приходил, а потом справился – отоспался, значит.

Даром это не прошло; прежнего мозга не стало – запамятывать стал. А коли ненастью быть – и заноет, заноет головушка по срощенному месту… Веретено мягко скоблит деревянную чашку. Снаружи, из-под обрыва доносятся удары о плетень волжской волны. Старуха зевает мягким, беззубым ртом:  – Большая ноне прибыль… Вал-от как бьет… Баню не снес бы… – Еще зевает. Вдруг спохватывается: – Спать ложись, постреленок, – опять училищу проспишь. И огонь тухнет, – выгорел весь…

Я укутываюсь в шубенку бабушки на полатях, улыбаюсь от моего внутреннего геройства, идущего сна и от бабушкиного уюта… Огонь погас. Ко мне, засыпающему, доносится с пола прерывистый шепот:

– Всепетая… Мати… Родшая – и мягкие удары поклонов…

Это меня убаюкивает.

Annonser

Feofan grek (och andra greker)

Vizantija_13_15

Mot slutet av 1300-talet var det inte mycket mer än Konstantinopel kvar av det östromerska imperiet. Adrianopel erövrades av turkarna 1362.

Framtidsutsikterna för en grekisk målare var inte de bästa. Sultanerna hade begränsat bruk för dem. Nåja, det slutade inte målas ikoner i sultanatet, men kundkretsen inskränktes drastiskt vad gäller storlek och köpkraft.

Inte så få grekiska konstnärer hade dock, alltsedan Kievrikets glansdagar, arbetat för ryssarna (”Oranta-mästaren”, ”Vladimirskaja-mästaren”, ”Tichvinskaja-mästaren”). Målaren Theofanes (ca. 1340–1410) drog således från Konstantinopel till det heliga Ryssland (kanske tillsammans med kyrkomannen Kyprianos). Här var det också politiskt tumult, men utvecklingen gick i motsatt riktning: de kristna ryssarna var på god väg att göra sig gällande mot den Gyllene horden, samlade kring det alltmer hegemoniska Moskva.

Fanis såg vart vinden blåste och lärde sig ryska. Han arbetade i Novgorod på 1370-talet, därefter enligt uppgift i Nizjnij Novgorod, Kolomna, Serpuchov, och slutligen Moskva. På ryska blev hans namn Feofan.

 

pantokrator1      gästfrihet2
Set3    polykarpos4
1. PantokratorПантократор
2. Den gammaltestamentliga treenigheten. Ветхозаветная Троица
3. Patriarken Set. Праотец Сиф
4. Polykarpos av Smyrna (?). Поликарп Смирнский (?)
Fresker från 1378 i Kristi Förklarings kyrka i Ilinjagatan, Novgorod (1378 г., фрески в Церкви Преображения, Ильина улица, Новгород)

Det verkar tyvärr som om bara dessa tidiga fresker i Novgorod med säkerhet kan tillskrivas Feofan. Följande ikon tillskrivs en mästare från hans verkstad.

 

Transfiguration_by_Feofan_Grek_from_Spaso-Preobrazhensky_Cathedral_in_Pereslavl-Zalessky_(15th_c,_Tretyakov_gallery)5

5. Kristi Förklaring (tidigt 1400-tal). Tempera på trä, 184 x 134 cm. Från Förklaringskatedralen i Pereslavl-Zalesskij, nu i Tretjakov-galleriet, Moskva
Преображение (Нач. XV в.). Дерево, темпера, 184 x 134 см. Из Спасо-Преображенского собора в Переславле-Залесском. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Högst osäker är däremot attributionen av huvuddelen av ikonostasen i Bebådelsekatedralen i Kreml:

ikonostas

Sedan början av 1900-talet har ikonerna och freskerna i Deesis-ordningen här tillskrivits tre mästare, Feofan, hans elev Rubljov, och den  lite mer obskyre Prochor av Gorodets. Den store auktoriteten Grabar (själv en inte obetydlig målare) menade att Feofan var upphovsman till följande ikoner:

bogomater6  spas7  johannes8

Gabriel9  Pavel10

basilios11 johannes212

6. Guds Moder. 210 × 109 cm. Богоматерь.
7. Kristus pantokrator.   210 × 141 cm. Спас в силах
8. Johannes Döparen. 210 × 109 cm. Иоанн Предтеча
9. Ärkeängeln Gabriel. 210 × 117 cm. Архангел Гавриил
10. Aposteln Paulus. 210 × 117 cm. Апостол Павел
11. St. Basilios den store. 210 × 90 cm. Святитель Василий Великий
12. St. Johannes Chrysostomos. 210 × 103 cm. Святитель Иоанн Златоуст
Alla ca. 1400, tempera på trä, i Bebådelsekatedralen i Kreml (ок. 1400, дерево, темпера, Благовещенский cобор Московского Кремля.)

Deesis-ordningen, vilken vi tidigare såg i sin rudimentära form, framstår i denna kyrka i sin fulla extravagans: frälsaren flankeras av sin mor och Johannes Döparen, därefter i tur och ordning ärkeänglarna Mikael och Gabriel, apostlarna Peter och Paulus, kyrkofäderna Basilios och Johannes Chrystostomos, soldathelgonen St. Göran och St. Dmitrij, och allra längst ut två pelarhelgon. Endast de sju ikoner som har tillskrivits Feofan återges ovan, och på bilden från kyrkan syns de fem mest centrala, men alla tretton ikoner återges i korrekt turordning här.

Stilen är annorlunda än i Novgorodfreskerna, men kunde förklaras med konstnärens utveckling under 20 år och anpassning till Vladimir– och Moskvaskolornas paradigm, ansiktets mjuka psykologiska raffinemang (dock ej till fulländo). Det visar sig dock att det egentligen inte finns historiska källor som anger eller ens antyder att Feofan är upphovsmannen till dessa målningar. En krönika nämner att han målade fresker i kyrkan 1405, men enligt andra krönikor brann kyrkan 1547 och alla ikoner – som enligt uppgift var av Rubljov – fick ersättas; det finns inga uppgifter om varifrån de nya hämtades. Stilen och hantverkstekniken gör emellertid att man kan datera de nu tillstädevarande ikonerna till omkring 1400.

Om forskningshistoriken rörande attributionen kan man läsa i detalj på ryska här, utdrag ur en utställningskatalog av Sjtjennikova* (s. 124–25). Hon sammanfattar det nuvarande forskningsläget:

De gamla ikonerna i Deesisordningen skapades under 1300-talets sista fjärdedel i Moskva, där grekiska och ryska mästare arbetade, verkställande högt uppsatta personers order för katedralerna i Kreml, andra viktiga helgedomar i Moskva och specifika städer och kloster i det moskovitiska furstendömet. Planen för Deesis i dess helhet, dess ikonografi och ikonernas typologi är förenliga med att de har skapats av en begåvad bysantinsk konstnär (en mästargrek): enligt O. S. Popova ett verk  i besjälad ”klassisk” stil. Av denne har ikonerna «Pantokrator», «Guds Moder», «Johannes döparen», «Ärkeängeln Gabriel», «Aposteln Paulus» och «St. Johannes Chrysostomos» utförts. Vid utförandet av ikonen «S.t Basilios den store» deltog troligen en medhjälpare (elev?) till huvudmästaren, sannolikt ej heller av rysk härkomst. […] Att de främsta ikonerna i Deesis kom till av Feofan greks hand håller vi för en hypotes med existensberättigande, men obevisbar.*

*

Här har det varit bloggstiltje i hektisk juletid, men jag hann å andra sidan med en tur till Piter och besök på både Ryska museet och Eremitaget (det senare efter nästan två timmars köande); därtill en kort visit i den nyklassicistiska Vladimirkatedralen under pågående, ganska välbesökt gudstjänst. Ryska museet hade en temporär utställning av samtida figurativt måleri, Eremitaget en om Katarina den Stora och kungen av Polen, upplysta despoter med konstintresse. Och jag köpte några böcker.

Varnar för fortsatt låg, kanhända ännu lägre, uppdateringsfrekvens detta år, p.g.a. ont om tid. Slut tar det dock inte.

 

* Древние иконы деисусного чина созданы в последней четверти XIV в. в Москве, где работали греческие и русские мастера, выполнявшие заказы высокопоставленных лиц для кремлевских соборов, других важных храмов Москвы, удельных городов и монастырей Московского княжества. Замысел «Деисуса» в целом, иконография и типология образов принадлежат талантливому византийскому художнику (мастеру-греку), создававшему, по определению О. С. Поповой, произведения одухотворенного «классического» стиля. Им выполнены иконы «Спас в силах», «Богоматерь», «Иоанн Предтеча», «Архангел Гавриил», «Апостол Павел», «Святитель Иоанн Златоуст». В создании иконы «Святитель Василий Великий», вероятно, принимал участие помощник (ученик?) главного мастера, возможно, также не русского происхождения.[…] Принадлежность основных икон «Деисуса» кисти Феофана Грека мы считаем гипотезой, имеющей право на существование, но недоказуемой.

Pavel Filonov

st-catherine-19101    huvuden2
ryttare3  påsk4
adamocheva5    Пир-королей.-19136
vidbordet7    tillbedjandet8
skepp9   familj10
311  war-with-germany-191512
  filonov513  universal-flowering-191614
   vit15   revolution16
sista17  
loshadi18
    vår19  imperialism20
 two-heads-192521  universum22
jorden23  goelro24
udarniki25  stalin26
tvåmän27  pavel-filonov-faces-on-an-icon-e127413752829428
1. Ikon av S:ta Katarina (1908—1910). Tempera på duk, 27 x 18 cm.  7 dec.
Икона святой Екатерины (1908—1910). Темпера на холсте,27 x 18 см.
2. Huvuden (1910). Olja på kartong, 28,5 x 47,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Головы (1910). Масло на картоне, 28,5 x 47,5 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
3. Ryttare (1911). Olja på duk.
Всадники (1911). Холст, масло.
4. Påsk (1912—1913).
Пасха Филонов (1912—1913).
5. Man och kvinna (Adam och Eva) (1912—13). Akvarell, tusch och bläck på papper, 31 x 23,3 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Мужчина и женщина (Адам и Ева) (1912—1913). Акварель,тушь, перо, кисть на бумаге. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
6. Konungars fest (1912—1913). Olja på duk, 175 x 215 cm. см.Ryska museet, St. Petersburg.
Пир королей (1912—1913). Масло на холсте, 175 x 215 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
7. Till bords (1912—1913). Olja på duk, 127 x 142 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
За столом (1912—1913). Холст, масло, 127 x 142 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
8. Konungarnas tillbedjan (1913). Gouache och blystift på pannå, 45,7 х 34,9 cm.
Поклонение волхвов филонов (1913). Дерево, карандаш, гуашь, 45,7 х 34,9 см.
9. Komposition: skepp (1913—1915). Olja på duk, 117 х 154 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Композиция. Корабли (1913—1915). Холст, масло, 117 х 154 см. Государственная Третьяковская галерея
10. Bondefamilj (Den heliga familjen) (1914). Olja på duk,159 x 126 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Крестьянская семья (Святое Семейство) (1914). Холст, масло, 159 x 126 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
11. Sällskap av tre till bords (1914—1915). Olja på duk, 98 x 101 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Компания из 3-х человек за столом (1914—1915). Масло на холсте, 98 x 101 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
12. Krig med Tyskland (1914—1915). Olja på duk, 176 x 156,3 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Война с Германией (1914—1915). Масло на холсте, 176 x 156,3 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
13. Porträtt av Jevdokia Glebova (Filonovs syster) (1915). Olja på duk,117 x 152,5 cm cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Портрет Евдокии Глебовой (сестра художника) (1915). Масло на холсте, 117 x 152,5 сm. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
14. Blommor av världens blomstring (1916). Olja på duk,154,5 x 117 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Цветы мирового процветания (1916). Масло на холсте,154,5 x 117 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
15. Vit målning (1919). Olja på duk, 72 x 89 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Белая картина (1919). Масло на холсте,72 x 89 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
16. Formel för revolution (1920). Akvarell på papper, 73 x 84,3 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Формула революции (1920). Акварель на бумаге, 73 x 84,3 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
17. Den sista måltiden (1920). Akvarell och tusch på papper,16 x 49,1 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Последний ужин (1920). Акварель, тушь, кисть на бумаге,16 x 49,1  см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
18. Hästar (1924—1925). Akvarell, tusch och bläckpenna på papper, 5,6 x 13,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Лошади (1924—1925). Акварель, тушь, перо на бумаге, 5,6 x 13,5  см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
19. Formel för vår (1925). Ryska museet, St. Petersburg.
Формула весны (1925). Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
20. Formel för imperialism, eller Formel för Nikolaj II (1925). Restaurerad version, 69,5 x 38,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Формула Империализма, или Формула Николая II (1925). Реставрированная, 69,5 x 38,5  см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
21. Två huvuden (1925). Olja på papper, 58 x 54 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Две головы (1925). Масло на бумаге, 58 x 54  см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
22. Formel för universum (1920—1928). Akvarell, tusch och bläckpenna på papper, 21,6 x 24,7 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Формула Вселенной (1920—1928). Акварель, тушь, перо на бумаге, 21,6 x 24,7 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
23. Jorden i rymden (sent 20-tal). Akvarell på papper, 23 х 14,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Земля в пространстве. Конец 1920-х Бумага, акварель, 23 х 14,5 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
24. GOELRO (1931). Ryska museet, St. Petersburg.
ГОЭЛРО (1931). Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
25. Udarniker (1935). Olja på duk, 72 x 82 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Ударники (1935). Холст, масло. 72 x 82 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
26. Porträtt av J. V. Stalin (1936). Olja på duk, 99 x 67 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Портрет И. В. Сталина (1936). Холст, масло, 99 x 67 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
27. Två manliga figurer (1938). Olja på papper, 82 x 69 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Две мужские фигуры (1938). Масло на бумаге, 82 x 69  см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
28. Ansikten (Anleten på ikoner) (1940). Olja på papper, 56 x 64 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Лица (Лики на иконах) (1940). Бумага, масло, 56 x 64 см.  Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.

Pavel Nikolajevitj Filonov (1883–1941) hör till de andens mästare vi i föregående inlägg ställde i konstrast till sinnenas mästare. Där rayonismen gick i implicit kritisk dialog med kubismen, var han explicit: han företrädde något han kallade analytisk konst, som han menade var en anti-kubism. Den analytiska konsten, även kallad analytisk realism, var nämligen transcendent till sin natur och skildrade tingens inre, andliga verklighet, deras odödliga själ, enligt manifestet Skapade bilder, utgivet 1914 av ”Målarnas och tecknarnas intima verkstad”, en liten gruppering bestående av bl.a. Filonov och den georgiske målaren David Kakabadze (Filonov et al.*; se Karg* s. 54 och tyska Wikipedia).

Detta ledde till ett motivschema eller visuell filosofi Filonov kallade för Världens blomstring (5–12, 14–15, 19–25?), som han sedermera kom att identifiera med den proletära revolutionen, omsider i mer materialistiska tongångar.

Filonov höll till skillnad från mer opportunistiska målare envist fast vid sin personliga stil under den senare sovjetiska perioden, men emellanåt målade han klassicistiskt eller naturalistiskt (13, 26). Han målar explicit och implicit bibliska och kristna motiv under hela sin verksamhet (1, 4, 5, 8, 10, 11, 16, 28).  Han svalt ihjäl under belägringen av Leningrad.

Vladimir-Suzdal

vladimirsuz

Medeltiden ja. Säkerligen önskar läsarkretsen ingenting högre än att ytterligare fördjupa sig i den ryska medeltiden.

Vi har sett flera ikoner från republiken Novgorod i nordväst. Omedelbart öst och syd därom låg det som med tiden kom att bli Rysslands historiska, andliga, politiska och kulturella centrum: den Gyllene ringen av städer nordost om Moskva, i historieböckerna betecknat som Vladimir-Suzdal.

The ancient towns of the Golden Ring, built between the 11th and 17th centuries, are the cradle of Russian culture. During Russia’s early history, the two most important cities were Kiev in the south and Novgorod in the north. They were both situated in what is now western Russia and lay along important commerce routes to the Black and Baltic seas. The settlements that sprang up along the trade routes between these two cities prospered and grew into large towns of major political and religious importance. From the 11th to the 15th centuries, the towns of Rostov, Yaroslavl, Vladimir and Suzdal became capitals of the northern principalitites, and Sergiyev Posad served as the center of Russian Orthodoxy. In the 12th century Moscow was established as a small protective outpost of the Rostov-Suzdal principality. By the 16th century Moscow had grown so big and affluent that it was named the capital of the Russian Empire. The prominent towns that lay in a circle to the northeast of Moscow became known as the Golden Ring. Each town is a living chronicle documenting many centuries of the history of old Russia. (Nordbye*, s. 240)

Ikonmåleriet i Vladimir-Suzdal räknas som en egen skola, föregångare till Moskva-skolan. På grund av mongolernas intensivare framfart i regionen finns det inte lika många gamla ikoner kvar härifrån som från Novgorod. Det råder också osäkerhet om proveniensen hos flera av de gamla ikonerna – t.ex. menar vissa att Guds moder av St. Theodor och St:a Paraskeva inte är från Novgorod, utan ett verk av just Vladimir-Suzdalskolan. Några av nedastående ikoner har omvänt attribuerats till Novgorod eller till och med Kiev. Vilket väl visar att de olika ikonmålarskolornas särdrag inte är så väldefinierade som knapologen kunde önska.

Säkert kan experterna ange flera bestämda tecken på att den ena ikonen hör till den ena eller andra skolan. Kanske kan man dock i trakten av Vladimir-Suzdal redan tidigt ana en utveckling mot det mjuka, milda, innerligt pietetsfulla mer än strängt hieratiska uttryck som skulle komma att bli Moskvaskolans kännetecken. De heliga ser helt enkelt lite snällare ut än i Bysans och Novgorod. Kanske kom inspirationen till denna mjuka vision av det gudomliga delvis från den mest kända och dyrkade av alla ikoner i Vladimir-Suzdal, som dock målades i Konstantinopel.

00147_hires
Frälsaren Emmanuel med änglar
(sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal). Grovkornig pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Спас Эммануил с ангелами (Конец XII – начало XIII вв.).  Дерево, крупнозернистая паволока, левкас; яичная темпера, 72 × 129 см. Третьяковская галерея, Москва

Emmanuel är i ikonografien den adolescenta, skägglösa Kristus.

00435_hires
Demetrios av Thessaloniki på tronen
(sent 1100-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Дмитрий Солунский на троне (конец XII в.)  Дерево, паволока, левкас, яичная темпера, 156×108 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Demetrius_of_Thessaloniki

url
Guds moder av St. Andrej Bogoljubskij
(ca. 1158–1174). 185 × 105 cm. Vladimir-Suzdal-museet, Vladimir.
Боголюбская икона Божией Матери (ок. 1158–1174 гг.). 185 × 105 см. Владимиро-Суздальский историко-художественный и архитектурный музей заповедник, Владимир

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=1113

https://en.wikipedia.org/wiki/Andrey_Bogolyubsky

Suzdal_deesis
Deësis med pallium
(sent 1100- eller tidigt 1200-tal). Гesso, äggtempera på pannå, 61×146 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Оплечный Деисус (конец XII – начало XIII вв.). Дерево, левкас, яичная темпера, 61×146 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Deesis

Michael_to_Joshua
Ärkeängeln Mikaels uppenbarelse för Josua
(sent 1100- eller tidigt 1200-tal). 50 × 35,8 cm. Jungfru Marie insomnandekatedral, Kreml, Moskva
Явление Архангела Михаила Иисусу Навину (конец XII – начало XIII вв.). 50 × 35,8 см. Успенский cобор Московского Кремля, Москва.

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så. (Jos 5:13–15)

Oranta
Virgo Orans av Jaroslavl
(1100- eller 1200-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 193,2 x 120,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Ярославская Оранта (XII–XIII вв.). Дерево, паволока, левкас, яичная темпера. 193,2 x 120,5 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=170


Guds moder av Tolga (I)
(sent 1200- eller tidigt 1300-tal). 140 × 92 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Большая икона Толгской Богоматери (Толгская I) (конец XIII – начало XIV вв.). 140 × 92 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=192


Ärkeängeln Mikael
(ca. 1300). 154 × 90 cm.  Tretjakov-galleriet, Moskva.
Архангел Михаил (Ок. 1300 г.). 154 × 90 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=414

Guds moder med genomborrat hjärta

3  bogomater
Vasilij Poznanskij, Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande eller Guds moder av de sju svärden (1682)
Silkesmåleri. Korsresningskyrkan, Kreml, Moskva
Василий Познанский, Богоматерь Умягчение злых сердец, или Семистрельная (1682)
по тафтам. Крестовоздвиженская церковь Кремля

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” (Luk 2:34–35)

Jag lovade att komma tillbaka till det ikonografiska motivet Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan. Som vi såg gjorde Petrov-Vodkin en målning vars titel anspelar på denna, men modifierad så att bilden i själva verket står närmare två andra ikonografiska vårfrumotiv, Guds moder av Ömhet och Guds moder den Orubbliga muren.

I den kanoniska Uppmjukande av onda hjärtan håller den heliga jungfrun sina händer på sitt bröst, som genomborras av sju svärd. Ovanstående är det äldsta ryska eller ortodoxa exemplet på detta motiv jag har hittat; ikonen dateras till 1682 och är sedan sin tillkomst belägen i Korsresningskyrkan i Kreml. Den har en känd upphovsman, hovmålaren Vasilij Poznanskij.

Den första reaktionen hos en lekman som ser målningen är inte ”rysk ikon” eller ”ortodox kristendom”. Ansiktets mjuka skuggor ger intryck av katolsk, rafaelitisk barock, medan som kontrast dräktens och draperiernas veck är närmast orientaliskt stiliserade. En märklig hybrid. Vi är långt ifrån ikonernas heliga guldålder.

Tsarens hovmålare på 1600-talet bildar en egen skola inom den ikonografiska konsten, som omväxlande kallas den Kejserliga mästarskolan, Rustkammarskolan, och Usjakov-skolan, efter Simon Usjakov, dess mest berömda exponent. Vasilij Poznanskij tillhör en sen undergrupp av denna skola, alternativt en särskild skola, ledd av Bogdan Saltanov, en armenier som introducerade det österländska silkesmåleriet till den kejserliga rustkammarens verkstad. Ikonen ser ut att vara målad på silke. Man kan på det svartvita fotografiet ur Grabar*, s. 454, se att det 1909 fanns en riza i form av en extravagant gloria och juvelbesatt hätta till jungfrun.

Grabar omtalar Saltanovs silkesmålarskola med spetsiga formuleringar, s. 444:

De utgör den ”yttersta vänstern” i historien om det ryska ikonmåleriet i Usjakovs epok, dessa jakobiner, i vilkas konst de sista spåren av den redan dessförinnan nog så skugglika traditionen försvinner.

S. 452:

I och med dessa märkliga ”silkesmästare”, synnerligen oryska i all sin ande, i all sin tanke och känsla, tog det ryska ikonmåleriets historia slut.

Vår Talbot Rice* nämner inte Poznanskij eller Saltanovs skola, men kan citeras (s. 139) om den snäppet mindre dekadenta Usjakov-skolan (själv en utveckling av den mer välkända Stroganov-skolan):

The style presents the last flowering of iconic art. In place of deep emotion the artists substituted the finest artistry, devoting much attention to subsidiary details, whether of architecture, landscape, or costume, reproducing the most minute details with an almost oriental delicacy and grace. Icons by the hands of the leading masters men such as Simon Ushakov, Procopius Chirin, or the Savins fall into a group which has marked temperamental affinities with works as diverse as those created by Oriental miniaturists and ivory-carvers, Renaissance jewellers, the Pre-Raphaelite painters, and the exquisite trifles designed by Fabergé. Works such as these often belong to the end of a cultural phase, and the icons of the Stroganov and Palace of Arms workshops provide a glorious tail-piece to the story of Russian icon painting, for although individual icons of quality continued to be produced until quite recent times, the art drew to a close with the end of the Muscovite Age.

För att övergå till motivet kan de sju svärden arrangeras på två sätt enligt det som nu verkar vara kanonisk ortodoxt-ikonografisk standard: antingen med fyra svärd från vänster och tre från höger, eller med tre från vardera sidan och ett underifrån. Enligt uppgift utgör dessa arrangemang egentligen skilda ikoner; den ena heter Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) och den andra Guds moder av De sju svärden (Богоматерь Семистрельная). De har sina respektive högtidsdagar i den julianska kalendern den 2 feb. (15 feb.) och den 13 aug. (26 aug.), men det finns motstridiga uppgifter om vilket svärdsarrangemang som hör till vilken ikon. (Enligt de flesta källor verkar det i.s.s. som om ryska Wikipedia har förväxlat motiven, och att Poznanskijs målning skildrar Guds moder av De sju svärden.)

Konfessionella Orthodoxwiki menar liksom denna sida (och denna ryska sida) att motivet nog har sitt upphov i sydvästra Ryssland, men de erkänner att egentliga belägg för detta saknas. Lite utforskande har fått mig att misstänka vad flera läsare säkert redan anar, och vad bilden ovan nästan verkar antyda, nämligen att det i grund och botten är katolskt.

För det första har de sju svärden i Madonnans hjärta en distinkt smak av katolsk mariologi och av rosenkransens numerologiska traditioner. Definitionen av Vår frus Sju sorger, och den därmed förbundna bönekransen, sägs också mycket riktigt ha sitt upphov i den i Florens bildade servitorden på 1200-talet.

För det andra är de äldsta daterade konstverken (tidigast från sent 1400-tal) jag kan hitta med detta motiv tyska, flamländska, franska och italienska (jfr. samlingen på Wikimedia Commons):

5086_bassenge_german_1480  mater-dolorosa-stained-glass-window-dated-to-1513   Reymond_Seven_Sorrows_of_Mary

Elsig_Kreuzauffindung_Gewölbemalerei_Sieben_Schmerzen_Mariens_803   Simon_Bening_(Flemish_-_The_Seven_Sorrows_of_the_Virgin_-_Google_Art_Project   OurLadyofSorrowsStStefano

Jag kan inte finna ortodoxa motsvarigheter så tidigt. Poznanskijs målning, som alltså är det äldsta daterade ryska eller östkyrkliga exemplet jag har funnit, är för det tredje av en sådan art, och från en sådan period, att katolsk influens inte är osannolik. På 1600-talet var det katolska Polen-Litauen en stormakt. Stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland hörde till detta rike, och ortodoxa biskopar inom dess gränser hade till och med 1596 låtit sina församlingar uppgå i den katolska kyrkan, den s.k. Brestunionen som gav upphov till den ”unierade” grekisk-katolska kyrkan i Ukraina. Den rättrogna ryska kyrkokonsten influerades också starkt av västliga strömningar, inte minst polsk barock. Enligt den gamla Graecia capta-mekanismen intensifierades dessa influenser efter att Kiev 1667 återtogs från polackerna:

After that date a flood of contemporary western influence moved on Moscow, brought by the southern clergy, who had been educated in the liberal, latinized schools of Kiev. (Hamilton*, s. 254).

(”Liberala” inte i politisk mening – Hamilton blandar samman korten lite här – utan pedagogisk, efter de i det västerländska utbildningssystemet centrala artes liberales.)

Ett försök att dämma den kommande floden hade gjorts tio år dessförinnan med patriark Nikons greciserande reaktion, där man bland annat förstörde ikoner som inte ansågs följa korrekt bysantinsk standard, men Nikon hade avsatts redan 1658 då han ansågs utmana den kejserliga makten. Konsten som producerades för tsarens hov, som i Poznanskijs fall, verkar också ha varit undantagen de strikta konstantinopolitanska regler som på inrådan av Nikons grekiska konsulter infördes i det allmänna kyrkomåleriet.

Några riktigt gamla ryska eller ortodoxa ikoner med motivet har jag alltså inte hittat, och heller ingen information i de handböcker jag har konsulterat. Grabar omtalar Poznanskijs målning (s. 452, 454) men känner inte till den kanoniska titeln; han kallar den för Богоматерь с пронзенным сердцем, ”Guds moder med genomborrat hjärta”. Inifrån kyrkan verkar man som sagt mena att motivet har sitt upphov i sydvästra Ryssland, och det kan stämma för Rysslands egen del, men då är vi inte långt från (eller rentav i, beroende på hur man definierar ”Ryssland”) det delvis katolska Ukraina och Polen-Litauen, varifrån jag misstänker att de sju svärden har letat sig in i den som vi läser hos konsthistorikerna vid denna tid fatalt dekadenta ryska ikonmålarkonsten. Att motivet tvärtom på 1400-talet eller tidigare skulle ha lånats in till väst från det ortodoxa ikonmåleriet förefaller helt otroligt, då dess teologiska grund finner sitt upphov i Florens på 1200-talet.

Här finns i skrivande stund fler ryska ikoner med detta motiv, tyvärr utan datering och proveniens; här och här några med lite mer information (på ryska). Förutom Poznanskij är de äldsta ryska ikonerna jag kan hitta från 1700-talet; en har jag redan visat här. Nedan är två andra, vilka sägs vara ”kopior av ikoner från 1700-talet”; möjligen skulle detta betyda att de är kopior utförda på 1700-talet, och att de förlorade originalen är äldre, vilket skulle påvisa en gammal ortodox tradition för detta motiv, men det tror jag som sagt inte på. (Man kan förstås ha uppfunnit sig en tradition; den första ”kopian” ser nästan tidigbysantinsk ut, men jag hittar inga grekiska motsvarigheter ens från 1700-talet.)

41   11semistrelnaya_XVIII2
1. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande, kopia av ikon (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец, список с иконы (XVIII в.)
2. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande. Fragment av tetraptyk, kopia (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец. фрагмент четырехчастной иконы, список (XVIII в.)

För att ytterligare komplicera saken finns det en tredje variant av motivet, där jungfrun har endast ett svärd i hjärtat. Enligt vissa uppgifter, t.ex. nedanstående pedagogiska schema över ikonografiska vårfrumotiv från 1700-talet, går denna ikon under namnet Simeons profetia (Симеоново проречение; se bibelcitatet ovan och även här).

00000785  94604

(Se här en annan variant av schemat, där dock denna ikon inte verkar finnas med.)

De flesta verkar mena att Simeons profetia är ett annat namn på varianten med sju svärd. Så vitt jag kan se smälter versionen med ett svärd i praktiken alltid samman med motivet Guds moders klagan vid korset (Плач Богородицы при кресте; till skillnad från den katolska motsvarigheten Stabat mater saknas här aposteln Johannes, och modern är ensam):

platj  илл.-19  30725   64949
Guds moders klagan vid korset, eller Simeons profetia, eller Archtyrskaja (alla 1700-tal).
Плач Богородицы при кресте, или Симеоново проречение, или Ахтырская (все XVIIIв)

Detta motiv finns inte heller belagt i ortodoxt ikonmåleri tidigare än 1700-talet. Det tycks vara en specialitet från Achtyrka, en stad som grundlades av polska nybyggare på 1600-talet. Det verkar som om ikonens kanoniska namn i själva verket är Achtyrskaja, och att dess arketyp, där dock svärdet saknas, kan dateras exakt till 1739:

okhtyrka_cathedral_4
Guds moder av Achtyrka (1739)
Ахтырская икона Божией Матери (1739)

1600- och 1700-talen innebar förmodligen att en hel rad nya varianter av Guds moder smögs in i det ortodoxa ikonmåleriet från den kreativa katolska mariografien, med vissa metamorfoser i processen, som i stabat mater-motivet här. Jämför det extremt begränsade motivutbudet i Kondakovs* ultrakonservativa standardverk över Jungfru Marias ortodoxa ikonografi, som endast undantagsvis berör senare epoker än 1400-talet. Inom den ortodoxa ramen fick väl dessa ikonografiska motiv å andra sidan en mer kodifierad och officiell ställning än i det katolska fromhetslivet, där de heliga bilderna idag förknippas mer med personlig spiritualitet och pietet än med rituellt bruk inom kyrkan.

 

Hodegetria

83570_original
Kopia av Guds moder Hodegetria av Smolensk (1456). Rustkammaren i Kreml, Moskva
Список Смоленской иконы Одигитрии (1456). Оружейная палата, музеи Московского Кремля

Traditionen ger två huvudtyper av Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vi har sett exempel på Umilenie eller Eleousa, Guds moder av ömhet, där jungfruns moderskänslor är i centrum. Den andra heter Hodegetria, vägviserskan, och är kanske lite mindre vanlig i ryska ikoner, mer vanlig i bysantinska. Hodegetria har typiskt ett mer samlat uttryck än Eleousa. Hon visar med handen på barnet, vilket utgör vägvisandet: nämligen vägen till frälsning.

Enligt legenden målades arketypen till denna ikon av evangelisten Lukas; den fördes av kejsarinnan Eudoxia från Jerusalem till Konstantinopel, där den förvarades i Hodegon-klostret. Det finns olika uppgifter om vad som sedermera hände med ikonen, men enligt den fromma ryskortodoxa uppfattningen, som inte stämmer överens med den katolskt-västerländska, fördes den till det heliga Rus, efter vad det berättas som hemgift åt Vsevolod av Kiev när han 1046 gifte sig med den bysantinska prinsessan Anastasia (eller Anna), dotter till kejsaren Konstantin IX Monomachos. Vsevolods son och efterträdare Vladimir II lät placera den i Jungfru Marie insomnandekatedralen i Smolensk, varför den kallas Vår fru av Smolensk. Denna ikon, som enligt Wikipedia av sekulära konsthistoriker daterades till 1000-talet, försvann under den tyska ockupationen av staden i andra världskriget. Kanske befinner den sig i någon av Hitlers bortglömda skattkammare (History channel, etc.).

Jag har inte lyckats finna ett fotografi av den ursprungliga Smolensk-ikonen. Två kopior gjordes åt Moskva i mitten av 1400-talet, av vilka den mest berömda är ovanstående. Kyrkans ministärer ansåg att man bör täcka över de förnämsta ikonerna med höljen av pärlor, juveler och guld, s.k. oklad eller riza, och jag har inte hittat något fotografi av Moskvakopian utan detta täcke. Man bör vara försiktig med omdömen om vulgaritet; höljena skyddade ikonerna mot de ständiga rökelse-, vaxljusfett- och sotavlagringar som oavbrutet svärtade dem och nödvändiggjorde ommålningar.

”Smolensk” blev senare en typ eller stil, som korrekt utmärks av bland annat jungfruns upprätta huvud och hållning, behärskade uttryck, och jungfruns och frälsarens ansikten vända mot betraktaren. Målaren Dionisij (ca. 1440–1502) gjorde en version, där jungfrun får ett lite varmare och mer välkomnande uttryck än i versionen ovan.

Odigitriya_Smolenskaya_Dionisiy
Dionisij, Guds moder Hodegetria av Smolensk (1482). Gesso och tempera på trä,  135 х 111 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Дионисий, Богоматерь Одигитрия Смоленская (1482). Дерево, левкас, темпера, 135 х 111 см.  Государственная Третьяковская галерея, Москва
Dionisij var verksam i Moskva i traditionen efter Theofanes greken och den store Rubljov, från vilken han har ärvt det mjukare uttrycket: ansiktets milda lugn, den intima, mänskligt introverta vision av det heliga som kontrasterar mot den  bysantinska och novgorodska traditionens strängare och mer stiliserade uttryck. Versionen från 1456 har mer av bysantinsk stränghet, vilket kanske beror på att den har utförts i nära imitation av den ursprungliga Smolensk-ikonens stil.
Det finns andra ryska Hodegetriai av gammalt datum som är oberoende av Smolensk-typen, som denna i en stil som påminner om novgorodskolan:
00000626
Guds moder Hodegetria (1300-tal?). Furstendomet Beloozero? Gesso och tempera på trä, 86 x 63 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Одигитрия Смоленская (XIV в.?). Белозерское княжество? Дерево, левкас, темпера, 86 x 63 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Den är tydligen inte helt lätt att datera och ortsbestämma, men det verkar som om experterna tror på Den vita sjöns furstendöme, och sent 1300- eller tidigt 1400-tal. Detta är i närheten av Novgorod, och de markerade linjerna och färgerna gör stilen besläktad. I bården står skriven en bön, som finns transkriberad här; kontentan är ”rädda oss från syndens avgrunder, fiendens och hedningarnas angrepp, världens bekymmer”.

 

Тихвинская_икона_Божией_МатериТихвинская_икона_Божией_Матери_в_окладе
Guds moder av Tichvin (Hodegetria-Eleousa) (1100-/1200-ral?). Cypern? Jungfru Marie insomnandekatedralen av Guds moder av Tikhvin, Tikhvin
Богоматерь Тихвинская (Одигитрия-Елеуса) (XII–XIII вв.?). Кипр? Успенский собор Тихвинского Богородичного Успенского монастыря, Тихвин

Detta är Guds moder av Tichvin, en annan av de mest aktade ikonerna i Ryssland. Krönikorna berättar att ikonen mirakulöst dök upp över floden Ojat i Novgorod 1383 (samma legend om evangelisten Lukas som vidhäftar Smolensk-ikonen berättas tydligen också om Tichvinskaja, men det verkar vara en sammanblandning). Den är restaurerad i flera omgångar, tämligen hårdhänt med retuscher 1910. Enligt Ivan Bentjev, i en artikel* på ryska som i.s.s. kan läsas här, är ikonen sannolikt bysantinsk, närmare bestämt cyprisk, och så tidig som 1100- eller 1200-tal.

 

tichvin
Guds moder av Tichvin (1500-tal). Moskva. Tempera på panel, 102 х 72 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Икона Тихвинской Божьей Матери. Москва, XVI в. Дерево, темпера, 102 х 72 см. Музей древнерусской культуры и искусства им. А. Рублева, Москва

Bentjev berättar också att typen, som förekommer i bysantinsk konst sedan åtminstone 1000-talet, går under namnet Hodegetria-Eleousa, Vägvisaren med ömhet/medlidande. Moskvaskolans mjukare, mer raffinerade stil, som i ovanstående kopia från 1500-talet (förvisso av en ringare målare än Dionisij), kan synas fördjupa uttrycket i enlighet med de ursprungliga konstnärliga intentionerna: Guds moders känslor av sorg och smärta över sonens jordiska ödesbestämmelse, bekanta från Umilenie/Eleousa-typen, men mildrade och modifierade av medvetenheten om glädjebudskapet och frälsningen.

Liksom Smolensk-ikonen utgör Tichvinskaja en typ i senare ryskt ikonmåleri, utmärkt av jungfruns känslosamma uttryck, normalt även av Jesusbarnets anatomiskt märkliga sätesposition, med benen i kors så att undersidan av foten riktas mot betraktaren med hälen vänd uppåt.

*

Det verkar som om Stockholm har hakat på trenden med (modernt) ryskt måleri och lånat in ett sextiotal tavlor från Ryska museet till utställningen Från tsarer till folkkommissarier på Nationalmuseum (2 oktober 2014–11 januari 2015):

Höjdpunkter ur det ryska måleriets historia. 65 målningar, från det tidiga 1800-talet via kända modernistiska konstnärer som Kandinskij och Chagall till Stalintidens realism, visas i utställningen som är ett samarbete med Ryska Museet i S:t Petersburg.

Ett par dagar hänger tavlorna kvar, missa inte om ni är i huvudstaden.

Guds moder av St. Theodor; St:a Paraskeva

Алпатовские-чтения
Guds moder av St. Theodor (Guds moder av ömhet). 1200-tal (?). Theofanikonventet i Kostroma.
Феодоровская икона Божией Матери (Богоматерь Умиление). XIIIв (?). Богоявленско-Анастасиин собор, Кострома
Saint_Paraskevi_(back_of_Fyodorovskaya_Theotokos)
St:a Paraskeva av Ikonion. 1200-tal (?). Theofanikonventet i Kostroma.
Святая Параскева. XIIIв (?). Богоявленско-Анастасиин собор, Кострома

Överst är Bogomater Fjodorovskaja, ytterligare en av de äldsta ryska ikonerna föreställande Jungfru Maria, sannolikt från Novgorod. Typen är Guds Moder av Ömhet, till vilken den tidigare omtalade Guds Moder av Vladimir sägs vara arketypen. Fjodorovskaja räknas som en s.k. Svart Madonna.

Ikonen är dubbelsidig, med Guds moder på ena sidan och St:a Paraskeva av Ikonion på den andra, ett under av hieratisk symmetri och abstraktion. Dräktens gyllene bårder verkar genomgå metamorfos till tecken, helig skrift.

Ikonen befinner sig nu i Theofanikonventet i Kostroma. Dateringen är osäker, vissa har satt den så lågt som 1000-talet, men en till synes välunderbyggd teori hävdar att ikonen var en bröllopsgåva från Alexander Nevskij eller i praktiken hans far Jaroslav II till Nevskijs brud Alexandra, även känd som Paraskevia, vid deras giftermål 1239. Den traditionella benämningen Fjodorovskaja (= ”av St. Theodor”) skulle komma sig av furst Jaroslavs dopnamn Fjodor och hans skyddshelgon Theodoros Stratelates, medan Alexandras skyddshelgon var just St:a Paraskeva.

Ikonen är huset Romanovs skyddsikon. Till trehundraårsjubileet 1913 beställde tsaren en kopia av originalet, men det sägs att ikonen hade svartnat till den grad att motivet inte längre gick att skönja; ett ont omen. Den var redan tidigare ommålad flera gånger. Den restaurerades, så gott det lät sig göras, 1928.

Michail Nesterov

Didaktisk, moralisk konst blev tongivande i såväl det sena Tsarryssland som i det senare Sovjetunionen, där Repin blev konstnärligt rättesnöre för den statligt sponsrade socialistiska realismen. Men all konst av detta slag gick inte i progressiv riktning. Michail Vasiljevitj Nesterov (1862–1942) var till exempel djupt troende kristen och mystiker. Han räknas som symbolist, men stilmässigt skiljer sig  hans verk i utgångspunkten inte från de samhällstillvända och didaktiska så kallade realisterna. Budskapet är dock ett annat, och motiven är ofta av övernaturligt, ibland av uppenbart allegoriskt slag.

Nesterov fortsatte att arbeta under Lenin och Stalin utan att anpassa sig nämnvärt till den socialistiska realismens riktlinjer. På ålderdomen målade han mest porträtt, men han visar bl.a. 1932 att religiöst patriotiska motiv fortfarande kunde vara gångbara i Sovjetunionen (nr. 16).

En central gestalt i Nesterovs föreställningsvärld är St. Sergius av Radonezj, som grundlade Den helige Sergius trefaldighetskloster, den ryskortodoxa kyrkans centrala helgedom (även om patriarken 1983 flyttade till Danilovklostret).

 

portrait-of-a-girl-study-for-youth-of-st-sergiy-radonezhskysergius-ungdom1891to-blagovest-18953 sergius4 Nesterov_SaintRussia5

georg927trubpakannunciationportrait-of-natasha-nesterova-on-a-garden-bench-19149 NesterovMV_NaRusi206x483GTG10

Nesterov_Florensky_Bulgakov11  by-a-monastery-entrance-192512  Durylin13    self-portrait-192814  brothers15  b_vsadniki_nesterov16  portrait-of-alexey-severtsov-193417  Portrait of S. S. Yudin - Mikhail Nesterov18

portrait-of-elena-rasumova-193619  Portret-akademika-SHHuseva20

1. Porträtt av flicka. Studie för ”Sergius ungdom” (1890/1891). Olja på pannå. Ryska museet, St. Petersburg.
Портрет  девочки. Эскиз к ”Юности Сергия” (1890/1891). Фанера, масло. Русский музей, Санкт-Петербург.
2. Sergius ungdom (1891). Olja på duk, 80 x 45 cm. Konstgalleriet i Samara.
Юность Сергия (1891). Холст, масло, 80 x 45  см. Самарский художественный музей
3. Under Blagovest (1895). Olja på duk, 159 x 124 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Под Благовест (1895). Холст, масло, 159 x 124 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
4. Högvördige Sergius av Radonezj (1899). Olja på duk, 248 x 248 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Преподобный Сергий Радонежский (1899). Холст, масло, 248 x 248 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
5. Det heliga Rus (1901–1905). Olja på duk, 233 x 375 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Святая Русь (1901–1905). Холст, масло, 233 x 375 см. Русский музей, Санкт-Петербург.

Bakom Kristus står St. Göran, som framgår av nr. 6, och, gissar jag, St. Kyrillos och St. Methodios.

6.  St. Göran och draken (1908). Olja på kartong, 98 x 38 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Георгий Победоносец (1908). Картон, масло, 98 x 38 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
7. Ängel, sittande på sarkofag (1908–1911). Katedralen av Guds Moders Beskydd, Marta och Maria-konventet, Moskva.
Ангел, сидящий на гробе (1908–1911). Покровский храм Марфо-Мариинской обители, Москва.
8. Bebådelsen (1910–1911). Katedralen av Guds Moders Beskydd, Marta och Maria-konventet, Moskva.
Благовещение (1910–1911). Покровский храм Марфо-Мариинской обители, Москва.
9. Natasja Nesterova på en parkbänk  (1914). Olja på pannå, 107 x 97 cm. Nationalmuseum för rysk konst i Kiev.
Наташа Нестерова на садовой скамейке (1914). Фанера, масло., 107 x 97 см. Киевский национальный музей русского искусства.
10. I Rus (Folksjälen) (1914–1916). Olja på duk, 206,4 x 483 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
На Руси (Душа народа) (1914–1916). Холст, масло, 206,4 x 483 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Här lurar uppenbarligen en allegori. Kanske är folkets färdriktning vänsterut symboliskt signifikant: se mina anmärkningar till Malevitjs röda kavalleri.

11. Filosoferna  (S. N. Bulgakov och P. A. Florenskij) (1917). Olja på duk, 123 x 125 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Философы (С. Н. Булгаков и П. А. Флоренский) (1917). Холст, масло, 123 x 125 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Dessa gudstjänare har all anledning att vara allvarliga år 1917. Det är Pavel Florenskij och Sergej Bulgakov, ryskortodoxa teologer, filosofer och präster, den förre 1937 martyr, kanhända kandidat för kanonisering, men möjligen i för hög grad förknippad med sin vän Bulgakov, vars sofiоlogiska eller ”sofianistiska” teologi 1935 fördömdes som heretisk av den antikommunistiska Ryska utlandskyrkan och avfärdades i något mildare termer av det i Sovjetunionen verksamma Moskvapatriarkatet (vilka båda idag är i kommunion, vad nu det betyder för den ortodoxa sofiologiens kanoniska status). Enligt legenden avrättades Florenskij av NKVD för att han vägrade avslöja var den helige Sergius huvud låg begravet, då bolsjevikerna önskade förstöra reliken. En annan version berättar att han när han arresterats i så stor utsträckning han kunde tog på sig ansvaret för det som andra misstänktes för.

12. Vid klostergrinden (1925). Olja på kartong. Tretjakov-galleriet, Moskva.
У стен монастыря (1925). картон, масло. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
13. Porträtt av okänd präst (S. N. Durylin) (1926). Kyrkoantikvariskt kabinett, Teologiska akademien i Den helige Sergius trefaldighetskloster, Sergijev Posad.
Портрет неизвестного священника (С. Н. Дурылин) (1926). Собрание Церковно-археологический кабинет Духовной академии Троице-Сергиев Посад.

Sergej Durylin var teater-, konst- och litteraturhistoriker och -kritiker, 1945 professor vid Ryska teaterakademien, därtill teolog, prästvigd 1920 (han verkar ha arbetat som präst bara en kort tid). Durylin återgäldade porträttet med en bok om om Nesterov 1949; jag tror det kan vara densamma som publicerades med en annan undertitel i serien ”Framstående personligheters liv” 1965:*

Durylin_Nesterov

14. Självporträtt  (1928). Olja på duk, 103 x 82 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva. Автопортрет (1928).
Холст, масло, 103 x 82 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
15. Porträtt av målarna A. D. och P. D. Korin (1930). Olja på duk, 126 x 126 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Портрет художников А. Д. и П. Д. Кориных (1930) (1917). Холст, масло, 126 x 126 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

En intressant liten trend bland ryska konstnärer omkring 1930 verkar ha varit att porträttera sig själva och varandra i renässansdräkt. Vi ska återkomma med ytterligare ett eller ett par exempel på detta. Här är Pavel Korin och hans bror Aleksandr, målare och restauratörer, likasinnade med Nesterov. Till Pavel Korins ofullbordade Requiem för Rus måste vi också återkomma.

16. Ryttare (legend) (1932). Olja på duk, 81,2 x 60 cm. Kyrkoantikvariskt kabinett, Teologiska akademien i Den helige Sergius trefaldighetskloster, Sergijev Posad.
Всадники (Легенда) (1932). Холст, масло, 81,2 x 60 см. Собрание Церковно-археологический кабинет Духовной академии Троице-Сергиев Посад.

Denna målning kan vara intressant att jämföra med ”Det röda kavalleriet” av Malevitj från samma tid. Om vi har rätt i att Malevitjs målning anspelar på kriget mot Polen 1920 finns här ett släktskap i det att Nesterovs heliga ryttare också griper in i ett polsk-ryskt krig, närmare bestämt mot den polsk-litauiska härens belägring av Den helige Sergius trefaldighetskloster 1608–1610 under den Stora oredan. Legenden återberättas av ett samtida vittne, klostrets cellarius Avraamij Palitsyn:

Den store Sergius, makalös i sina underverk, uppenbarade sig återigen för ponomar (kyrkvaktmästare/kyrkvärd/klockare) Irinarch, och sade: ”säg till brödraskapet och allt stridande folk: varför sörjer de på grund av att det inte går att sända underrättelser till Moskva? Jag sände från mig till den heliga Guds moders hus och till alla undergörare i Moskva tre av mina lärlingar för att fira högtid, Mika, Bartholomeus och Naum, i nattens tredje timme. Både tjuvar och litauer såg dem. Varför berättade inte tjänaren, att han hörde från fienden, att de hade sett dem? Ty sannerligen berättade de det själva, nalkandes klostret. Men ni, gå ut och säg till fienden: ni såg staretserna, varför grep ni dem inte? Där skall utgå  från dem segern över er, det skall även i Moskva uppstå rykte om dem i hela staden. […] När de hört detta från Irinarch gick vojevoderna och hela hären för att ta reda på vem som hört detta från litauerna. Och tjänaren Fjodor Tsjudinov berättade allt i tur och ordning så: ”när jag stod vid hären och observerade det, som jag hade blivit befalld, kom raskt fiendens söner och sade hotfullt: ‘vad gjorde ni det där för, sände tre munkar till Moskva? De passerade inte vår här; låt vara att två kom undan, men vi fångade en.'” Mer anförtrodde de inte honom. Följande dag sände vojevoden ut gårdsfolk och ansedda soldater till herremännen, för att få veta om staretserna. Och det var inte samstämmighet i herremännens tal, då de sade: ”ni sände till Moskva tre munkar, på två bruna hästar, men den tredje på en skäck, och de kom till vår här, men våra vakter grep dem och avrättade två, och den tredje sände de till kungen”. Andra tvistade sinsemellan, och sade, ”ljug inte, egentligen grep de ingen”. När de rättrogna hörde detta, var det några bland dem som skrattade och sade till dem: ”Nå, vad heter de som ni tog till fånga, och hur såg de ut, och vad kunde de meddela er?” Och dessa svor och kom av sig i talet. Vojevoderna höll rådslag och bad den livsaltrande treenigheten om allmän nåd, och kom fram till beslutet att ge sig ut för att få reda på sanningen om underverket. De tog tillfånga en ansedd sjljachtitj och återvände till fästet, utan att lida någon skada. Och efter en tids förhör under tortyr sade herremannen: ”Det kom från er mot Moskva tre munkar, och de red rakt på vår här; man satte efter dem, men hann inte ifatt dem. Jag säger er sanningen, man fick ej tag i en enda av dem, endast deras hästar dräpte man. Det var mycket magra hästar under staretserna, men liksom bevingade.” Glada i hjärtat över detta gav alla sin tacksamhet till allas vår Herre Gud och till honom i vilken Gud finner behag, den store Sergius undergöraren. Och i sinom tid, när man fick möjlighet, berättade man om allt detta i ett brev till tsar Vasilij.

Nesterov tar inte hänsyn till uppgifterna om hästarnas färg; kanske tänker han att de slemma polackerna ljuger även om detta.

17. Porträtt av akademiledamoten och biologen A. N. Severtsov (1934). Olja på duk, 76 x 96 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Портрет академика, биолога А. Н. Северцова (1934). Холст, масло, 76 x 96 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
18. Porträtt av kirurgen S. S. Judin (1935). Olja på duk, 80 x 97 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Портрет хирурга С. С. Юдина (1935). Холст, масло, 80 x 97 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Kirurgens viktigaste verktyg är hans händer. Grekiska cheir-ourgos betyder ”en som arbetar med händerna”, vilket denna målning reflekterar.

19. Porträtt av Jelena Razumova (1936). Olja på duk, 63 x 52 cm. Radisjtjev-museet, Saratov.
Портрет Елены Разумовой (1936). Холст, масло,  63 x 52 см. Саратовский государственный художественный музей им А. Н. Радищева.

Jelena Pavlova Razumova var Nesterovs läkare (hon behandlade även bl.a. Osip Mandelstam). Berättelser på ryska om deras relation och porträttets tillkomst finns här och här.

20. Porträtt av arkitekten A. V. Sjtjusev (1941). Olja på duk, 80 x 76 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Портрет архитектора А. В. Щусева (1941). Холст, масло, 80 x 76 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Ustjug-bebådelsen

Ustjug
Ustjug-bebådelsen (1100-tal)
Tempera på trä, 238 × 168 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Устюжское Благовещение (XII в.)
Дерево, темпера. 238 × 168 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

[Uppdaterad 8/9 2014]

Talbot Rice*, s. 39–40:

It is not customary to ascribe to Kiev any of the surviving Russian icons that date from before the Mongol occupations – some twenty panels at the very most, yet the twelfth-century Annunciation, which was formerly at Ustyug and is now in the Tretyakov Gallery in Moscow, has much to suggest that it came from Russia’s first capital. The iconography is not the customary Byzantine form in which an angel advances towards the seated Virgin; it is more symbolic, noble, and monumental – it might well be termed Classical, that is to say Hellenistic. Тhe style of the figure suggests familiarity with a long line of ancient masterpieces which only Kiev could have enjoyed. Lazarev is inclined to assign it to a royal workshop.

Ryska konsthistoriker, inklusive Lazarev i åtminstone sitt sista verk* (s. 33–34), är fast beslutna om att denna ikon är från Novgorod, men jag kan inte uttala mig om bevisföringen. Lazarev hävdar att den har sin hemvist i St. Georg-katedralen i Jurjev-klostret utanför staden. Traditionen hänför den till Ustjug (nu ”Gamla Ustjug”), en ort som låg i furstendömet Vladimir-Suzdal, men på gränsen till Republiken Novgorod. Ikonen hamnade sedermera i Bebådelsekatedralen i Kreml och till slut, i likhet med Vår Fru av Vladimir och lejonparten av Rysslands äldsta bevarade ikoner, i Tretjakov-galleriet.

Gestalternas påtagliga stillhet, i förening med med en robust, närmast skulptural kroppslighet som definitivt är ett arv från den hedniskt klassiska grekiska konsten, gör ikonen märkvärdig. Vi finner annars nästan alltid ett mått av rörelse eller åtminstone dramatik i bebådelsebilder – endera partens knäfallande, ängelns framåstigande, jungfrun som betackar sig, osv. Även hos en stillhetens mästare som Fra Angelico ser man en offensiv attityd från ängelns sida. Här har Gabriel lyft handen, men han lutar sig inte fram mot jungfrun (det kan han inte, då han inte har något att stödja sig mot, hans fötter rör inte marken), och han ser inte uppfordrande på henne. Handens rörelse förefaller rituell, en officiants verkställande av ett sakrament; ansiktet uttrycker respekt och stilla medlidande. Jungfrun befinner sig i ett tillstånd av meditation och godtar med en blandning av glädje och sorg sitt öde. Hon har bilden av Jesusbarnet i sitt hjärta, ovanligt för bebådelsebilder, men i detta smälter hon samman med ett annat ikonografiskt vårfrumotiv, Guds Moder av Tecknet, där en Virgo Orans uppvisar en transcendent bild av Jesusbarnet på sitt bröst. Enligt teologien avbildar Guds Moder av Tecknet också bebådelsen – även om ängeln utelämnas – närmare bestämt det tillfälle då Maria accepterar sitt uppdrag i enlighet med Lukas 1:38:

Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Det är uppenbarligen hennes attityd även här. Den röda tråden är dock en detalj från det apokryfiska Jakobevangeliet.

Den rent grafiska kompositionen med symmetriska motparter i upprätt helfigur är inte helt vanlig i avbildningar av bebådelsen, men återfinns regelmässigt på de så kallade Heliga portarna i den ortodoxa ikonostasen och dess föregångare templon. De äldsta jag kan finna hör hemma i Katarinaklostret i Sinai, och dateras i Nelson–Collins* (s. 179) på stilistiska grunder till slutet av 1100- respektive början av 1200-talet.  Det tredje exemplet nedan är från Kastoria i grekiska Makedonien och skall vara från 1300- eller 1400-talet.

 

Annunciation_on_the_Holy_Doors_032  380359894_5401e757cb_z  Vimothyro

Jag är dock mer nyfiken på det ”hellenistiska” som Talbot Rice tyckte sig identifiera i vår bebådelse. Kanske dubbleldörr-applikationen kan hjälpa associationsbanorna därvidlag. Ustjug-ikonens kombination av symmetrisk, upprätt kompostition och skulptural kroppslighet påminner nämligen inte så lite om ett annat, formmässigt besläktat medium, nämligen den senantika och bysantinska elfenbensdiptyken med rötter i den romerska konsulärdiptyken:

konsulärdiptyk1 konsulärdiptyk2 Diptych_Nicomachi-Symmachi_collated Byzantine_ivory_801

Om man ska spekulera i Ustjug-bebådelsens upphov kan jag gott tänka mig att en och annan sådan diptyk i portabelt format (till skillnad från ”en lång rad gamla mästerstycken” av måleri) hade funnit vägen till köpmannarepubliken Novgorod på 1100-talet. Ägaren till en synnerligen utsökt elfenbensbebådelse kanske blev så förälskad i den att han av Novgorods främste målare beställde en monumental variant åt sin kyrka.

Guds moder av Vladimir

800px-Vladimirskaja_ikona_Božiej_Materi Vladimirskaja_alt

vladimir-icon   Gottesmutter_von_Wladimir
Guds moder av Vladimir. Konstantinopel (början av 1100-talet).
Tempera på lind,  104 × 69 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Владимирская. Константинополь (Первая треть XII в.)
Липа, Темпера. 104 x 69 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

The icon of the Virgin of Vladimir shows a degree of tenderness which is quite unusual for its date, the Virgin’s head touching the Child’s in a gesture of such deep affectation that, iconographically, the rendering bears the designation of ‘tenderness’. Though the work of what must assuredly have been one of Constantinople’s greatest painters, the spirit which it manifests is so profoundly Russian that it must have been introduced into the icon at the specific wish of the Prince who commissioned the panel. In Russia the painting inspired an iconographic prototype which thereafter remained among the most deeply loved; it set a standard for monumental representations of the Virgin and Child which all subsequent artists strove to attain; in addition it seems to have been one of the earliest examples of the gentler, more humanistic type of religious art which developed in Russia through the years within the Byzantine framework.

Så skriver Tamara Talbot Rice (emigré, född Israelovna Abelson 1905 i St Petersburg) i den intensivt, nostalgiskt russofila A Concise History of Russian Art* (1963, utelämnar den sovjetiska perioden). En bysantinsk ikon, rysk i kraft inte bara av sin furstliga kommission och reception, utan egentligt rysk i själva sitt andliga uttryck, troligtvis i enlighet med furst Mstislavs uttryckliga önskemål och riktlinjer. Nåja, enligt de medeltida krönikorna beställde Mstislav i början av 1100-talet från Konstantinopel en annan ikon, nu försvunnen, för en ny kyrka i Kiev, men man sände två ikoner, och denna var den ena. (Så Talbot Rice s. 36; detaljerna är oklara och de aktuella fornryska krönikorna kan jag inte läsa eller ens där lokalisera avsnittet i fråga; ryska, engelska och franska Wikipedia erbjuder en annan historia; tyska Wikipedia är mer försiktig med detaljer men ej inkompatibel med Talbot Rice.)

Ikonen skall ha placerats i Vysjgorod utanför Kiev, men när Rysslands huvudstad flyttade från Kiev till Vladimir (Talbot Rices beskrivning av det historiska skeendet) följde den med, och erhöll sitt vedertagna namn, Богоматерь Владимирская, efter sin hederplats i staden i den nya (1160) Katedralen av Heliga Guds Moders Insomnande. Mongolerna brände denna 1238 och ikonen fattade eld, men ansiktena och händerna förblev oskadda. Den restaurerades och fördes senare (1395, 1480?) till Moskva, där den förblir, nu i Tretjakov-galleriet.

Liksom tidigare Guds Moder den Orubbliga muren i Kiev, är Vladimirskaja det Heliga Rysslands Palladium, skyddsikon. Flera vittnesbörd om hur dess kraft har skyddat landet mot fiender föreligger. T.ex. skall Stalin 1941 ha låtit den bäras av ett flygplan som cirklade över Moskva, vilket fick tyskarna att retirera några dagar senare (Stalins dåliga rykte som strateg förefaller oförtjänt). Som Talbot Rice nämner var dess inflytande på rysk konst enormt. Flera konstnärligt värdefulla imitationer utfördes varav en tillskrivs Rubljev; Wikipedia har en samling. Om den ikonografiska typen, Guds moder av Ömhet, se vidare här.