Kategoriarkiv: Moskva (ikoner)

Feofan grek (och andra greker)

Vizantija_13_15

Mot slutet av 1300-talet var det inte mycket mer än Konstantinopel kvar av det östromerska imperiet. Adrianopel erövrades av turkarna 1362.

Framtidsutsikterna för en grekisk målare var inte de bästa. Sultanerna hade begränsat bruk för dem. Nåja, det slutade inte målas ikoner i sultanatet, men kundkretsen inskränktes drastiskt vad gäller storlek och köpkraft.

Inte så få grekiska konstnärer hade dock, alltsedan Kievrikets glansdagar, arbetat för ryssarna (”Oranta-mästaren”, ”Vladimirskaja-mästaren”, ”Tichvinskaja-mästaren”). Målaren Theofanes (ca. 1340–1410) drog således från Konstantinopel till det heliga Ryssland (kanske tillsammans med kyrkomannen Kyprianos). Här var det också politiskt tumult, men utvecklingen gick i motsatt riktning: de kristna ryssarna var på god väg att göra sig gällande mot den Gyllene horden, samlade kring det alltmer hegemoniska Moskva.

Fanis såg vart vinden blåste och lärde sig ryska. Han arbetade i Novgorod på 1370-talet, därefter enligt uppgift i Nizjnij Novgorod, Kolomna, Serpuchov, och slutligen Moskva. På ryska blev hans namn Feofan.

 

pantokrator1      gästfrihet2
Set3    polykarpos4
1. PantokratorПантократор
2. Den gammaltestamentliga treenigheten. Ветхозаветная Троица
3. Patriarken Set. Праотец Сиф
4. Polykarpos av Smyrna (?). Поликарп Смирнский (?)
Fresker från 1378 i Kristi Förklarings kyrka i Ilinjagatan, Novgorod (1378 г., фрески в Церкви Преображения, Ильина улица, Новгород)

Det verkar tyvärr som om bara dessa tidiga fresker i Novgorod med säkerhet kan tillskrivas Feofan. Följande ikon tillskrivs en mästare från hans verkstad.

 

Transfiguration_by_Feofan_Grek_from_Spaso-Preobrazhensky_Cathedral_in_Pereslavl-Zalessky_(15th_c,_Tretyakov_gallery)5

5. Kristi Förklaring (tidigt 1400-tal). Tempera på trä, 184 x 134 cm. Från Förklaringskatedralen i Pereslavl-Zalesskij, nu i Tretjakov-galleriet, Moskva
Преображение (Нач. XV в.). Дерево, темпера, 184 x 134 см. Из Спасо-Преображенского собора в Переславле-Залесском. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Högst osäker är däremot attributionen av huvuddelen av ikonostasen i Bebådelsekatedralen i Kreml:

ikonostas

Sedan början av 1900-talet har ikonerna och freskerna i Deesis-ordningen här tillskrivits tre mästare, Feofan, hans elev Rubljov, och den  lite mer obskyre Prochor av Gorodets. Den store auktoriteten Grabar (själv en inte obetydlig målare) menade att Feofan var upphovsman till följande ikoner:

bogomater6  spas7  johannes8

Gabriel9  Pavel10

basilios11 johannes212

6. Guds Moder. 210 × 109 cm. Богоматерь.
7. Kristus pantokrator.   210 × 141 cm. Спас в силах
8. Johannes Döparen. 210 × 109 cm. Иоанн Предтеча
9. Ärkeängeln Gabriel. 210 × 117 cm. Архангел Гавриил
10. Aposteln Paulus. 210 × 117 cm. Апостол Павел
11. St. Basilios den store. 210 × 90 cm. Святитель Василий Великий
12. St. Johannes Chrysostomos. 210 × 103 cm. Святитель Иоанн Златоуст
Alla ca. 1400, tempera på trä, i Bebådelsekatedralen i Kreml (ок. 1400, дерево, темпера, Благовещенский cобор Московского Кремля.)

Deesis-ordningen, vilken vi tidigare såg i sin rudimentära form, framstår i denna kyrka i sin fulla extravagans: frälsaren flankeras av sin mor och Johannes Döparen, därefter i tur och ordning ärkeänglarna Mikael och Gabriel, apostlarna Peter och Paulus, kyrkofäderna Basilios och Johannes Chrystostomos, soldathelgonen St. Göran och St. Dmitrij, och allra längst ut två pelarhelgon. Endast de sju ikoner som har tillskrivits Feofan återges ovan, och på bilden från kyrkan syns de fem mest centrala, men alla tretton ikoner återges i korrekt turordning här.

Stilen är annorlunda än i Novgorodfreskerna, men kunde förklaras med konstnärens utveckling under 20 år och anpassning till Vladimir– och Moskvaskolornas paradigm, ansiktets mjuka psykologiska raffinemang (dock ej till fulländo). Det visar sig dock att det egentligen inte finns historiska källor som anger eller ens antyder att Feofan är upphovsmannen till dessa målningar. En krönika nämner att han målade fresker i kyrkan 1405, men enligt andra krönikor brann kyrkan 1547 och alla ikoner – som enligt uppgift var av Rubljov – fick ersättas; det finns inga uppgifter om varifrån de nya hämtades. Stilen och hantverkstekniken gör emellertid att man kan datera de nu tillstädevarande ikonerna till omkring 1400.

Om forskningshistoriken rörande attributionen kan man läsa i detalj på ryska här, utdrag ur en utställningskatalog av Sjtjennikova* (s. 124–25). Hon sammanfattar det nuvarande forskningsläget:

De gamla ikonerna i Deesisordningen skapades under 1300-talets sista fjärdedel i Moskva, där grekiska och ryska mästare arbetade, verkställande högt uppsatta personers order för katedralerna i Kreml, andra viktiga helgedomar i Moskva och specifika städer och kloster i det moskovitiska furstendömet. Planen för Deesis i dess helhet, dess ikonografi och ikonernas typologi är förenliga med att de har skapats av en begåvad bysantinsk konstnär (en mästargrek): enligt O. S. Popova ett verk  i besjälad ”klassisk” stil. Av denne har ikonerna «Pantokrator», «Guds Moder», «Johannes döparen», «Ärkeängeln Gabriel», «Aposteln Paulus» och «St. Johannes Chrysostomos» utförts. Vid utförandet av ikonen «S.t Basilios den store» deltog troligen en medhjälpare (elev?) till huvudmästaren, sannolikt ej heller av rysk härkomst. […] Att de främsta ikonerna i Deesis kom till av Feofan greks hand håller vi för en hypotes med existensberättigande, men obevisbar.*

*

Här har det varit bloggstiltje i hektisk juletid, men jag hann å andra sidan med en tur till Piter och besök på både Ryska museet och Eremitaget (det senare efter nästan två timmars köande); därtill en kort visit i den nyklassicistiska Vladimirkatedralen under pågående, ganska välbesökt gudstjänst. Ryska museet hade en temporär utställning av samtida figurativt måleri, Eremitaget en om Katarina den Stora och kungen av Polen, upplysta despoter med konstintresse. Och jag köpte några böcker.

Varnar för fortsatt låg, kanhända ännu lägre, uppdateringsfrekvens detta år, p.g.a. ont om tid. Slut tar det dock inte.

 

* Древние иконы деисусного чина созданы в последней четверти XIV в. в Москве, где работали греческие и русские мастера, выполнявшие заказы высокопоставленных лиц для кремлевских соборов, других важных храмов Москвы, удельных городов и монастырей Московского княжества. Замысел «Деисуса» в целом, иконография и типология образов принадлежат талантливому византийскому художнику (мастеру-греку), создававшему, по определению О. С. Поповой, произведения одухотворенного «классического» стиля. Им выполнены иконы «Спас в силах», «Богоматерь», «Иоанн Предтеча», «Архангел Гавриил», «Апостол Павел», «Святитель Иоанн Златоуст». В создании иконы «Святитель Василий Великий», вероятно, принимал участие помощник (ученик?) главного мастера, возможно, также не русского происхождения.[…] Принадлежность основных икон «Деисуса» кисти Феофана Грека мы считаем гипотезой, имеющей право на существование, но недоказуемой.

Annonser

Mandylion


Novgorod (1100-tal).  Pavoloka, gesso, äggtempera, 77 × 71 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Новгород (XII в.). Паволока, левкас, яичная темпера, 77 × 71 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=141

00831_hires
Jaroslavl (1200- eller tidigt 1300-tal). Äggtempera på pannå, 104 × 74 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Ярославль (XIII – начало XIV вв.). Дерево, яичная темпера, 104 × 74 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=831

041Spas_Nerukotvorny
Moskva (ca. 1350–1375). 164 × 113 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Москва (третья четверть XIV в.). 164 × 113 см. Центральный музей древнерусской культуры и искусства им. Андрея Рублева, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=719

043ushakov spas nerukotvory
Simon Usjakov, Moskva (1673). 32 × 27 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Симон Ушаков, Москва (1673). 32 × 27 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=146

Om Mandylion (gr.), ”handduken”, på ryska Спас Нерукотворный, ”Den icke av människohand skapade Frälsaren”, skriver Aleksandr Solzjenitsyn:

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta av hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. Men Kristus såg konstnärens förtvivlan, och han tvådde sitt anlete och övertäckte det med en duk – och se, vattnet förvandlades till färg. Så uppstod Det icke av människohand skapade Kristi anlete, och denna duk helbrägdagjorde Augar. Därefter fick den hänga över stadsporten för att värna mot fienders anfall. Och de fornryska furstarna efterbildade Den icke av människohand målade Frälsaren i sina hirder.

(Ur Augusti fjorton, övers. Björkegren*, s. 381)

easter-procession-1915-1
Boris Kustodijev, Kyrklig procession (1915). Olja på duk, 124,5 x 160 cm. Tjuvasjiens statliga museum för konst, Tjeboksary
Борис Кустодиев, Крестный ход (1915). Холст, масло, 124,5 x 160 см. Чувашский государственный художественный музей, Чебоксары

Kristi nedstigande till helvetet

Kristi uppståndelse som ikonografiskt motiv i den ortodoxa kyrkan skildrar vanligen, paradoxalt nog, egentligen själva inversionen av begreppet, nämligen Kristi nedstigande till helvetet. Efter sin död stiger frälsaren ner i dödsriket och befriar alla tillräckligt rättfärdiga själar som på grund av Adams fall och arvssynden har suttit fast där sedan tidernas begynnelse. Den romersk-katolske teologen Hans Urs von Balthasar framförde tesen att detta var en del av Kristi passion; att frälsaren alltså tillfogades lidande i helvetet. I ikonerna balanserar han på sitt kors som är lagt som en bro över avgrunden.

Adam, Eva, Kung David, Kung Salomon och ibland Abel och Johannes Döparen brukar stå först i kön til frälsning. Helvetet är vanligen ett svart hål i marken, utan synlig eld, men ibland syns djävulen i fjättrar och några hopplöst förtappade själar.

Den i den ortodoxa kyrkan centrala texten med hänsyn till nedstigandet till helvetet är en påskpredikan som tillskrivs St. Johannes Chrysostomos, som läses på påsknattsmässan. I slutet av predikan står (Migne*, vol. 59, s. 723–24):

Låt ingen frukta döden: ty vår frälsares död har befriat oss. Han utsläckte döden när han var i dess våld. Det var Han som straffade Helvetet, när han steg ned i Helvetet: bittert smakade det på hans kött. Jesaja förekom detta, när han utopade: Helvetet (säger han) förbittrades [jfr. Jes 14:9]. När det mötte Dig i djupet förbittrades det: ty det bragtes över ända. Det förbittrades: ty det förhånades. Det tog en kropp: och mötte Gud. Det grep jorden: och stod inför Himlen. Det tog vad det såg: och föll för det det icke såg. Död, var är din udd? Helvete, var är din seger? [jfr. 1 Kor 15:55, Hos 13:14]. Kristus är uppstånden, och du är kastad över ända. Kristus är uppstånden, och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden, och änglarna fröjdas. Kristus är uppstånden, och inget lik är i graven. Ty Kristus, uppväckt från de döda, blev de sovandes förstlingsoffer. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, Amen [1 Pet 4:11].

 

00002914
Norra Ryssland. Sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal?  73 × 50 cm. Statens Historiska Museum, Moskva.
Русский Север. Конец XIII — начало XIV вв.? 73 × 50 см. Государственный исторический музей, Москва.
00560_hires
Novgorod, 1370/80-tal. 134 × 108 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Новгород, 70–80-е годы XIV в. 134 × 108 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
00002926
Moskva. Sent 1300-tal. 149 × 109 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Москва. Конец XIV в. 149 × 109 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Vita bubblor svärmar här runt frälsaren, från vilka det utgår linor med hullingar som genomborrar och fjättrar djävulen, demonerna och de förtappade. Detta är kanske de goda attribut med vilka Kristus övervinner det onda; i bubblorna står skrivet bl.a. ”sanning” och ”fred” (goda ting).

0SoshestvieVoAd_TroickSoborTSL
Moskva. 1425–1427. 88 × 66 cm. Trefaldighetskatedralen i St. Sergius trefaldighetskloster, Sergijev Posad.
Москва. 1425–1427 гг. 88 × 66 см. Троицкий собор Свято-Троицкой Сергиевой Лавры, Сергиев Посад.

Guds moder med genomborrat hjärta

3  bogomater
Vasilij Poznanskij, Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande eller Guds moder av de sju svärden (1682)
Silkesmåleri. Korsresningskyrkan, Kreml, Moskva
Василий Познанский, Богоматерь Умягчение злых сердец, или Семистрельная (1682)
по тафтам. Крестовоздвиженская церковь Кремля

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” (Luk 2:34–35)

Jag lovade att komma tillbaka till det ikonografiska motivet Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan. Som vi såg gjorde Petrov-Vodkin en målning vars titel anspelar på denna, men modifierad så att bilden i själva verket står närmare två andra ikonografiska vårfrumotiv, Guds moder av Ömhet och Guds moder den Orubbliga muren.

I den kanoniska Uppmjukande av onda hjärtan håller den heliga jungfrun sina händer på sitt bröst, som genomborras av sju svärd. Ovanstående är det äldsta ryska eller ortodoxa exemplet på detta motiv jag har hittat; ikonen dateras till 1682 och är sedan sin tillkomst belägen i Korsresningskyrkan i Kreml. Den har en känd upphovsman, hovmålaren Vasilij Poznanskij.

Den första reaktionen hos en lekman som ser målningen är inte ”rysk ikon” eller ”ortodox kristendom”. Ansiktets mjuka skuggor ger intryck av katolsk, rafaelitisk barock, medan som kontrast dräktens och draperiernas veck är närmast orientaliskt stiliserade. En märklig hybrid. Vi är långt ifrån ikonernas heliga guldålder.

Tsarens hovmålare på 1600-talet bildar en egen skola inom den ikonografiska konsten, som omväxlande kallas den Kejserliga mästarskolan, Rustkammarskolan, och Usjakov-skolan, efter Simon Usjakov, dess mest berömda exponent. Vasilij Poznanskij tillhör en sen undergrupp av denna skola, alternativt en särskild skola, ledd av Bogdan Saltanov, en armenier som introducerade det österländska silkesmåleriet till den kejserliga rustkammarens verkstad. Ikonen ser ut att vara målad på silke. Man kan på det svartvita fotografiet ur Grabar*, s. 454, se att det 1909 fanns en riza i form av en extravagant gloria och juvelbesatt hätta till jungfrun.

Grabar omtalar Saltanovs silkesmålarskola med spetsiga formuleringar, s. 444:

De utgör den ”yttersta vänstern” i historien om det ryska ikonmåleriet i Usjakovs epok, dessa jakobiner, i vilkas konst de sista spåren av den redan dessförinnan nog så skugglika traditionen försvinner.

S. 452:

I och med dessa märkliga ”silkesmästare”, synnerligen oryska i all sin ande, i all sin tanke och känsla, tog det ryska ikonmåleriets historia slut.

Vår Talbot Rice* nämner inte Poznanskij eller Saltanovs skola, men kan citeras (s. 139) om den snäppet mindre dekadenta Usjakov-skolan (själv en utveckling av den mer välkända Stroganov-skolan):

The style presents the last flowering of iconic art. In place of deep emotion the artists substituted the finest artistry, devoting much attention to subsidiary details, whether of architecture, landscape, or costume, reproducing the most minute details with an almost oriental delicacy and grace. Icons by the hands of the leading masters men such as Simon Ushakov, Procopius Chirin, or the Savins fall into a group which has marked temperamental affinities with works as diverse as those created by Oriental miniaturists and ivory-carvers, Renaissance jewellers, the Pre-Raphaelite painters, and the exquisite trifles designed by Fabergé. Works such as these often belong to the end of a cultural phase, and the icons of the Stroganov and Palace of Arms workshops provide a glorious tail-piece to the story of Russian icon painting, for although individual icons of quality continued to be produced until quite recent times, the art drew to a close with the end of the Muscovite Age.

För att övergå till motivet kan de sju svärden arrangeras på två sätt enligt det som nu verkar vara kanonisk ortodoxt-ikonografisk standard: antingen med fyra svärd från vänster och tre från höger, eller med tre från vardera sidan och ett underifrån. Enligt uppgift utgör dessa arrangemang egentligen skilda ikoner; den ena heter Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) och den andra Guds moder av De sju svärden (Богоматерь Семистрельная). De har sina respektive högtidsdagar i den julianska kalendern den 2 feb. (15 feb.) och den 13 aug. (26 aug.), men det finns motstridiga uppgifter om vilket svärdsarrangemang som hör till vilken ikon. (Enligt de flesta källor verkar det i.s.s. som om ryska Wikipedia har förväxlat motiven, och att Poznanskijs målning skildrar Guds moder av De sju svärden.)

Konfessionella Orthodoxwiki menar liksom denna sida (och denna ryska sida) att motivet nog har sitt upphov i sydvästra Ryssland, men de erkänner att egentliga belägg för detta saknas. Lite utforskande har fått mig att misstänka vad flera läsare säkert redan anar, och vad bilden ovan nästan verkar antyda, nämligen att det i grund och botten är katolskt.

För det första har de sju svärden i Madonnans hjärta en distinkt smak av katolsk mariologi och av rosenkransens numerologiska traditioner. Definitionen av Vår frus Sju sorger, och den därmed förbundna bönekransen, sägs också mycket riktigt ha sitt upphov i den i Florens bildade servitorden på 1200-talet.

För det andra är de äldsta daterade konstverken (tidigast från sent 1400-tal) jag kan hitta med detta motiv tyska, flamländska, franska och italienska (jfr. samlingen på Wikimedia Commons):

5086_bassenge_german_1480  mater-dolorosa-stained-glass-window-dated-to-1513   Reymond_Seven_Sorrows_of_Mary

Elsig_Kreuzauffindung_Gewölbemalerei_Sieben_Schmerzen_Mariens_803   Simon_Bening_(Flemish_-_The_Seven_Sorrows_of_the_Virgin_-_Google_Art_Project   OurLadyofSorrowsStStefano

Jag kan inte finna ortodoxa motsvarigheter så tidigt. Poznanskijs målning, som alltså är det äldsta daterade ryska eller östkyrkliga exemplet jag har funnit, är för det tredje av en sådan art, och från en sådan period, att katolsk influens inte är osannolik. På 1600-talet var det katolska Polen-Litauen en stormakt. Stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland hörde till detta rike, och ortodoxa biskopar inom dess gränser hade till och med 1596 låtit sina församlingar uppgå i den katolska kyrkan, den s.k. Brestunionen som gav upphov till den ”unierade” grekisk-katolska kyrkan i Ukraina. Den rättrogna ryska kyrkokonsten influerades också starkt av västliga strömningar, inte minst polsk barock. Enligt den gamla Graecia capta-mekanismen intensifierades dessa influenser efter att Kiev 1667 återtogs från polackerna:

After that date a flood of contemporary western influence moved on Moscow, brought by the southern clergy, who had been educated in the liberal, latinized schools of Kiev. (Hamilton*, s. 254).

(”Liberala” inte i politisk mening – Hamilton blandar samman korten lite här – utan pedagogisk, efter de i det västerländska utbildningssystemet centrala artes liberales.)

Ett försök att dämma den kommande floden hade gjorts tio år dessförinnan med patriark Nikons greciserande reaktion, där man bland annat förstörde ikoner som inte ansågs följa korrekt bysantinsk standard, men Nikon hade avsatts redan 1658 då han ansågs utmana den kejserliga makten. Konsten som producerades för tsarens hov, som i Poznanskijs fall, verkar också ha varit undantagen de strikta konstantinopolitanska regler som på inrådan av Nikons grekiska konsulter infördes i det allmänna kyrkomåleriet.

Några riktigt gamla ryska eller ortodoxa ikoner med motivet har jag alltså inte hittat, och heller ingen information i de handböcker jag har konsulterat. Grabar omtalar Poznanskijs målning (s. 452, 454) men känner inte till den kanoniska titeln; han kallar den för Богоматерь с пронзенным сердцем, ”Guds moder med genomborrat hjärta”. Inifrån kyrkan verkar man som sagt mena att motivet har sitt upphov i sydvästra Ryssland, och det kan stämma för Rysslands egen del, men då är vi inte långt från (eller rentav i, beroende på hur man definierar ”Ryssland”) det delvis katolska Ukraina och Polen-Litauen, varifrån jag misstänker att de sju svärden har letat sig in i den som vi läser hos konsthistorikerna vid denna tid fatalt dekadenta ryska ikonmålarkonsten. Att motivet tvärtom på 1400-talet eller tidigare skulle ha lånats in till väst från det ortodoxa ikonmåleriet förefaller helt otroligt, då dess teologiska grund finner sitt upphov i Florens på 1200-talet.

Här finns i skrivande stund fler ryska ikoner med detta motiv, tyvärr utan datering och proveniens; här och här några med lite mer information (på ryska). Förutom Poznanskij är de äldsta ryska ikonerna jag kan hitta från 1700-talet; en har jag redan visat här. Nedan är två andra, vilka sägs vara ”kopior av ikoner från 1700-talet”; möjligen skulle detta betyda att de är kopior utförda på 1700-talet, och att de förlorade originalen är äldre, vilket skulle påvisa en gammal ortodox tradition för detta motiv, men det tror jag som sagt inte på. (Man kan förstås ha uppfunnit sig en tradition; den första ”kopian” ser nästan tidigbysantinsk ut, men jag hittar inga grekiska motsvarigheter ens från 1700-talet.)

41   11semistrelnaya_XVIII2
1. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande, kopia av ikon (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец, список с иконы (XVIII в.)
2. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande. Fragment av tetraptyk, kopia (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец. фрагмент четырехчастной иконы, список (XVIII в.)

För att ytterligare komplicera saken finns det en tredje variant av motivet, där jungfrun har endast ett svärd i hjärtat. Enligt vissa uppgifter, t.ex. nedanstående pedagogiska schema över ikonografiska vårfrumotiv från 1700-talet, går denna ikon under namnet Simeons profetia (Симеоново проречение; se bibelcitatet ovan och även här).

00000785  94604

(Se här en annan variant av schemat, där dock denna ikon inte verkar finnas med.)

De flesta verkar mena att Simeons profetia är ett annat namn på varianten med sju svärd. Så vitt jag kan se smälter versionen med ett svärd i praktiken alltid samman med motivet Guds moders klagan vid korset (Плач Богородицы при кресте; till skillnad från den katolska motsvarigheten Stabat mater saknas här aposteln Johannes, och modern är ensam):

platj  илл.-19  30725   64949
Guds moders klagan vid korset, eller Simeons profetia, eller Archtyrskaja (alla 1700-tal).
Плач Богородицы при кресте, или Симеоново проречение, или Ахтырская (все XVIIIв)

Detta motiv finns inte heller belagt i ortodoxt ikonmåleri tidigare än 1700-talet. Det tycks vara en specialitet från Achtyrka, en stad som grundlades av polska nybyggare på 1600-talet. Det verkar som om ikonens kanoniska namn i själva verket är Achtyrskaja, och att dess arketyp, där dock svärdet saknas, kan dateras exakt till 1739:

okhtyrka_cathedral_4
Guds moder av Achtyrka (1739)
Ахтырская икона Божией Матери (1739)

1600- och 1700-talen innebar förmodligen att en hel rad nya varianter av Guds moder smögs in i det ortodoxa ikonmåleriet från den kreativa katolska mariografien, med vissa metamorfoser i processen, som i stabat mater-motivet här. Jämför det extremt begränsade motivutbudet i Kondakovs* ultrakonservativa standardverk över Jungfru Marias ortodoxa ikonografi, som endast undantagsvis berör senare epoker än 1400-talet. Inom den ortodoxa ramen fick väl dessa ikonografiska motiv å andra sidan en mer kodifierad och officiell ställning än i det katolska fromhetslivet, där de heliga bilderna idag förknippas mer med personlig spiritualitet och pietet än med rituellt bruk inom kyrkan.

 

Hodegetria

83570_original
Kopia av Guds moder Hodegetria av Smolensk (1456). Rustkammaren i Kreml, Moskva
Список Смоленской иконы Одигитрии (1456). Оружейная палата, музеи Московского Кремля

Traditionen ger två huvudtyper av Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vi har sett exempel på Umilenie eller Eleousa, Guds moder av ömhet, där jungfruns moderskänslor är i centrum. Den andra heter Hodegetria, vägviserskan, och är kanske lite mindre vanlig i ryska ikoner, mer vanlig i bysantinska. Hodegetria har typiskt ett mer samlat uttryck än Eleousa. Hon visar med handen på barnet, vilket utgör vägvisandet: nämligen vägen till frälsning.

Enligt legenden målades arketypen till denna ikon av evangelisten Lukas; den fördes av kejsarinnan Eudoxia från Jerusalem till Konstantinopel, där den förvarades i Hodegon-klostret. Det finns olika uppgifter om vad som sedermera hände med ikonen, men enligt den fromma ryskortodoxa uppfattningen, som inte stämmer överens med den katolskt-västerländska, fördes den till det heliga Rus, efter vad det berättas som hemgift åt Vsevolod av Kiev när han 1046 gifte sig med den bysantinska prinsessan Anastasia (eller Anna), dotter till kejsaren Konstantin IX Monomachos. Vsevolods son och efterträdare Vladimir II lät placera den i Jungfru Marie insomnandekatedralen i Smolensk, varför den kallas Vår fru av Smolensk. Denna ikon, som enligt Wikipedia av sekulära konsthistoriker daterades till 1000-talet, försvann under den tyska ockupationen av staden i andra världskriget. Kanske befinner den sig i någon av Hitlers bortglömda skattkammare (History channel, etc.).

Jag har inte lyckats finna ett fotografi av den ursprungliga Smolensk-ikonen. Två kopior gjordes åt Moskva i mitten av 1400-talet, av vilka den mest berömda är ovanstående. Kyrkans ministärer ansåg att man bör täcka över de förnämsta ikonerna med höljen av pärlor, juveler och guld, s.k. oklad eller riza, och jag har inte hittat något fotografi av Moskvakopian utan detta täcke. Man bör vara försiktig med omdömen om vulgaritet; höljena skyddade ikonerna mot de ständiga rökelse-, vaxljusfett- och sotavlagringar som oavbrutet svärtade dem och nödvändiggjorde ommålningar.

”Smolensk” blev senare en typ eller stil, som korrekt utmärks av bland annat jungfruns upprätta huvud och hållning, behärskade uttryck, och jungfruns och frälsarens ansikten vända mot betraktaren. Målaren Dionisij (ca. 1440–1502) gjorde en version, där jungfrun får ett lite varmare och mer välkomnande uttryck än i versionen ovan.

Odigitriya_Smolenskaya_Dionisiy
Dionisij, Guds moder Hodegetria av Smolensk (1482). Gesso och tempera på trä,  135 х 111 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Дионисий, Богоматерь Одигитрия Смоленская (1482). Дерево, левкас, темпера, 135 х 111 см.  Государственная Третьяковская галерея, Москва
Dionisij var verksam i Moskva i traditionen efter Theofanes greken och den store Rubljov, från vilken han har ärvt det mjukare uttrycket: ansiktets milda lugn, den intima, mänskligt introverta vision av det heliga som kontrasterar mot den  bysantinska och novgorodska traditionens strängare och mer stiliserade uttryck. Versionen från 1456 har mer av bysantinsk stränghet, vilket kanske beror på att den har utförts i nära imitation av den ursprungliga Smolensk-ikonens stil.
Det finns andra ryska Hodegetriai av gammalt datum som är oberoende av Smolensk-typen, som denna i en stil som påminner om novgorodskolan:
00000626
Guds moder Hodegetria (1300-tal?). Furstendomet Beloozero? Gesso och tempera på trä, 86 x 63 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Одигитрия Смоленская (XIV в.?). Белозерское княжество? Дерево, левкас, темпера, 86 x 63 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Den är tydligen inte helt lätt att datera och ortsbestämma, men det verkar som om experterna tror på Den vita sjöns furstendöme, och sent 1300- eller tidigt 1400-tal. Detta är i närheten av Novgorod, och de markerade linjerna och färgerna gör stilen besläktad. I bården står skriven en bön, som finns transkriberad här; kontentan är ”rädda oss från syndens avgrunder, fiendens och hedningarnas angrepp, världens bekymmer”.

 

Тихвинская_икона_Божией_МатериТихвинская_икона_Божией_Матери_в_окладе
Guds moder av Tichvin (Hodegetria-Eleousa) (1100-/1200-ral?). Cypern? Jungfru Marie insomnandekatedralen av Guds moder av Tikhvin, Tikhvin
Богоматерь Тихвинская (Одигитрия-Елеуса) (XII–XIII вв.?). Кипр? Успенский собор Тихвинского Богородичного Успенского монастыря, Тихвин

Detta är Guds moder av Tichvin, en annan av de mest aktade ikonerna i Ryssland. Krönikorna berättar att ikonen mirakulöst dök upp över floden Ojat i Novgorod 1383 (samma legend om evangelisten Lukas som vidhäftar Smolensk-ikonen berättas tydligen också om Tichvinskaja, men det verkar vara en sammanblandning). Den är restaurerad i flera omgångar, tämligen hårdhänt med retuscher 1910. Enligt Ivan Bentjev, i en artikel* på ryska som i.s.s. kan läsas här, är ikonen sannolikt bysantinsk, närmare bestämt cyprisk, och så tidig som 1100- eller 1200-tal.

 

tichvin
Guds moder av Tichvin (1500-tal). Moskva. Tempera på panel, 102 х 72 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Икона Тихвинской Божьей Матери. Москва, XVI в. Дерево, темпера, 102 х 72 см. Музей древнерусской культуры и искусства им. А. Рублева, Москва

Bentjev berättar också att typen, som förekommer i bysantinsk konst sedan åtminstone 1000-talet, går under namnet Hodegetria-Eleousa, Vägvisaren med ömhet/medlidande. Moskvaskolans mjukare, mer raffinerade stil, som i ovanstående kopia från 1500-talet (förvisso av en ringare målare än Dionisij), kan synas fördjupa uttrycket i enlighet med de ursprungliga konstnärliga intentionerna: Guds moders känslor av sorg och smärta över sonens jordiska ödesbestämmelse, bekanta från Umilenie/Eleousa-typen, men mildrade och modifierade av medvetenheten om glädjebudskapet och frälsningen.

Liksom Smolensk-ikonen utgör Tichvinskaja en typ i senare ryskt ikonmåleri, utmärkt av jungfruns känslosamma uttryck, normalt även av Jesusbarnets anatomiskt märkliga sätesposition, med benen i kors så att undersidan av foten riktas mot betraktaren med hälen vänd uppåt.

*

Det verkar som om Stockholm har hakat på trenden med (modernt) ryskt måleri och lånat in ett sextiotal tavlor från Ryska museet till utställningen Från tsarer till folkkommissarier på Nationalmuseum (2 oktober 2014–11 januari 2015):

Höjdpunkter ur det ryska måleriets historia. 65 målningar, från det tidiga 1800-talet via kända modernistiska konstnärer som Kandinskij och Chagall till Stalintidens realism, visas i utställningen som är ett samarbete med Ryska Museet i S:t Petersburg.

Ett par dagar hänger tavlorna kvar, missa inte om ni är i huvudstaden.