Kategoriarkiv: Usjakov

Mandylion


Novgorod (1100-tal).  Pavoloka, gesso, äggtempera, 77 × 71 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Новгород (XII в.). Паволока, левкас, яичная темпера, 77 × 71 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=141

00831_hires
Jaroslavl (1200- eller tidigt 1300-tal). Äggtempera på pannå, 104 × 74 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Ярославль (XIII – начало XIV вв.). Дерево, яичная темпера, 104 × 74 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=831

041Spas_Nerukotvorny
Moskva (ca. 1350–1375). 164 × 113 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Москва (третья четверть XIV в.). 164 × 113 см. Центральный музей древнерусской культуры и искусства им. Андрея Рублева, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=719

043ushakov spas nerukotvory
Simon Usjakov, Moskva (1673). 32 × 27 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Симон Ушаков, Москва (1673). 32 × 27 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=146

Om Mandylion (gr.), ”handduken”, på ryska Спас Нерукотворный, ”Den icke av människohand skapade Frälsaren”, skriver Aleksandr Solzjenitsyn:

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta av hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. Men Kristus såg konstnärens förtvivlan, och han tvådde sitt anlete och övertäckte det med en duk – och se, vattnet förvandlades till färg. Så uppstod Det icke av människohand skapade Kristi anlete, och denna duk helbrägdagjorde Augar. Därefter fick den hänga över stadsporten för att värna mot fienders anfall. Och de fornryska furstarna efterbildade Den icke av människohand målade Frälsaren i sina hirder.

(Ur Augusti fjorton, övers. Björkegren*, s. 381)

easter-procession-1915-1
Boris Kustodijev, Kyrklig procession (1915). Olja på duk, 124,5 x 160 cm. Tjuvasjiens statliga museum för konst, Tjeboksary
Борис Кустодиев, Крестный ход (1915). Холст, масло, 124,5 x 160 см. Чувашский государственный художественный музей, Чебоксары
Annonser

Guds moder med genomborrat hjärta

3  bogomater
Vasilij Poznanskij, Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande eller Guds moder av de sju svärden (1682)
Silkesmåleri. Korsresningskyrkan, Kreml, Moskva
Василий Познанский, Богоматерь Умягчение злых сердец, или Семистрельная (1682)
по тафтам. Крестовоздвиженская церковь Кремля

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” (Luk 2:34–35)

Jag lovade att komma tillbaka till det ikonografiska motivet Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan. Som vi såg gjorde Petrov-Vodkin en målning vars titel anspelar på denna, men modifierad så att bilden i själva verket står närmare två andra ikonografiska vårfrumotiv, Guds moder av Ömhet och Guds moder den Orubbliga muren.

I den kanoniska Uppmjukande av onda hjärtan håller den heliga jungfrun sina händer på sitt bröst, som genomborras av sju svärd. Ovanstående är det äldsta ryska eller ortodoxa exemplet på detta motiv jag har hittat; ikonen dateras till 1682 och är sedan sin tillkomst belägen i Korsresningskyrkan i Kreml. Den har en känd upphovsman, hovmålaren Vasilij Poznanskij.

Den första reaktionen hos en lekman som ser målningen är inte ”rysk ikon” eller ”ortodox kristendom”. Ansiktets mjuka skuggor ger intryck av katolsk, rafaelitisk barock, medan som kontrast dräktens och draperiernas veck är närmast orientaliskt stiliserade. En märklig hybrid. Vi är långt ifrån ikonernas heliga guldålder.

Tsarens hovmålare på 1600-talet bildar en egen skola inom den ikonografiska konsten, som omväxlande kallas den Kejserliga mästarskolan, Rustkammarskolan, och Usjakov-skolan, efter Simon Usjakov, dess mest berömda exponent. Vasilij Poznanskij tillhör en sen undergrupp av denna skola, alternativt en särskild skola, ledd av Bogdan Saltanov, en armenier som introducerade det österländska silkesmåleriet till den kejserliga rustkammarens verkstad. Ikonen ser ut att vara målad på silke. Man kan på det svartvita fotografiet ur Grabar*, s. 454, se att det 1909 fanns en riza i form av en extravagant gloria och juvelbesatt hätta till jungfrun.

Grabar omtalar Saltanovs silkesmålarskola med spetsiga formuleringar, s. 444:

De utgör den ”yttersta vänstern” i historien om det ryska ikonmåleriet i Usjakovs epok, dessa jakobiner, i vilkas konst de sista spåren av den redan dessförinnan nog så skugglika traditionen försvinner.

S. 452:

I och med dessa märkliga ”silkesmästare”, synnerligen oryska i all sin ande, i all sin tanke och känsla, tog det ryska ikonmåleriets historia slut.

Vår Talbot Rice* nämner inte Poznanskij eller Saltanovs skola, men kan citeras (s. 139) om den snäppet mindre dekadenta Usjakov-skolan (själv en utveckling av den mer välkända Stroganov-skolan):

The style presents the last flowering of iconic art. In place of deep emotion the artists substituted the finest artistry, devoting much attention to subsidiary details, whether of architecture, landscape, or costume, reproducing the most minute details with an almost oriental delicacy and grace. Icons by the hands of the leading masters men such as Simon Ushakov, Procopius Chirin, or the Savins fall into a group which has marked temperamental affinities with works as diverse as those created by Oriental miniaturists and ivory-carvers, Renaissance jewellers, the Pre-Raphaelite painters, and the exquisite trifles designed by Fabergé. Works such as these often belong to the end of a cultural phase, and the icons of the Stroganov and Palace of Arms workshops provide a glorious tail-piece to the story of Russian icon painting, for although individual icons of quality continued to be produced until quite recent times, the art drew to a close with the end of the Muscovite Age.

För att övergå till motivet kan de sju svärden arrangeras på två sätt enligt det som nu verkar vara kanonisk ortodoxt-ikonografisk standard: antingen med fyra svärd från vänster och tre från höger, eller med tre från vardera sidan och ett underifrån. Enligt uppgift utgör dessa arrangemang egentligen skilda ikoner; den ena heter Guds moder Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) och den andra Guds moder av De sju svärden (Богоматерь Семистрельная). De har sina respektive högtidsdagar i den julianska kalendern den 2 feb. (15 feb.) och den 13 aug. (26 aug.), men det finns motstridiga uppgifter om vilket svärdsarrangemang som hör till vilken ikon. (Enligt de flesta källor verkar det i.s.s. som om ryska Wikipedia har förväxlat motiven, och att Poznanskijs målning skildrar Guds moder av De sju svärden.)

Konfessionella Orthodoxwiki menar liksom denna sida (och denna ryska sida) att motivet nog har sitt upphov i sydvästra Ryssland, men de erkänner att egentliga belägg för detta saknas. Lite utforskande har fått mig att misstänka vad flera läsare säkert redan anar, och vad bilden ovan nästan verkar antyda, nämligen att det i grund och botten är katolskt.

För det första har de sju svärden i Madonnans hjärta en distinkt smak av katolsk mariologi och av rosenkransens numerologiska traditioner. Definitionen av Vår frus Sju sorger, och den därmed förbundna bönekransen, sägs också mycket riktigt ha sitt upphov i den i Florens bildade servitorden på 1200-talet.

För det andra är de äldsta daterade konstverken (tidigast från sent 1400-tal) jag kan hitta med detta motiv tyska, flamländska, franska och italienska (jfr. samlingen på Wikimedia Commons):

5086_bassenge_german_1480  mater-dolorosa-stained-glass-window-dated-to-1513   Reymond_Seven_Sorrows_of_Mary

Elsig_Kreuzauffindung_Gewölbemalerei_Sieben_Schmerzen_Mariens_803   Simon_Bening_(Flemish_-_The_Seven_Sorrows_of_the_Virgin_-_Google_Art_Project   OurLadyofSorrowsStStefano

Jag kan inte finna ortodoxa motsvarigheter så tidigt. Poznanskijs målning, som alltså är det äldsta daterade ryska eller östkyrkliga exemplet jag har funnit, är för det tredje av en sådan art, och från en sådan period, att katolsk influens inte är osannolik. På 1600-talet var det katolska Polen-Litauen en stormakt. Stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland hörde till detta rike, och ortodoxa biskopar inom dess gränser hade till och med 1596 låtit sina församlingar uppgå i den katolska kyrkan, den s.k. Brestunionen som gav upphov till den ”unierade” grekisk-katolska kyrkan i Ukraina. Den rättrogna ryska kyrkokonsten influerades också starkt av västliga strömningar, inte minst polsk barock. Enligt den gamla Graecia capta-mekanismen intensifierades dessa influenser efter att Kiev 1667 återtogs från polackerna:

After that date a flood of contemporary western influence moved on Moscow, brought by the southern clergy, who had been educated in the liberal, latinized schools of Kiev. (Hamilton*, s. 254).

(”Liberala” inte i politisk mening – Hamilton blandar samman korten lite här – utan pedagogisk, efter de i det västerländska utbildningssystemet centrala artes liberales.)

Ett försök att dämma den kommande floden hade gjorts tio år dessförinnan med patriark Nikons greciserande reaktion, där man bland annat förstörde ikoner som inte ansågs följa korrekt bysantinsk standard, men Nikon hade avsatts redan 1658 då han ansågs utmana den kejserliga makten. Konsten som producerades för tsarens hov, som i Poznanskijs fall, verkar också ha varit undantagen de strikta konstantinopolitanska regler som på inrådan av Nikons grekiska konsulter infördes i det allmänna kyrkomåleriet.

Några riktigt gamla ryska eller ortodoxa ikoner med motivet har jag alltså inte hittat, och heller ingen information i de handböcker jag har konsulterat. Grabar omtalar Poznanskijs målning (s. 452, 454) men känner inte till den kanoniska titeln; han kallar den för Богоматерь с пронзенным сердцем, ”Guds moder med genomborrat hjärta”. Inifrån kyrkan verkar man som sagt mena att motivet har sitt upphov i sydvästra Ryssland, och det kan stämma för Rysslands egen del, men då är vi inte långt från (eller rentav i, beroende på hur man definierar ”Ryssland”) det delvis katolska Ukraina och Polen-Litauen, varifrån jag misstänker att de sju svärden har letat sig in i den som vi läser hos konsthistorikerna vid denna tid fatalt dekadenta ryska ikonmålarkonsten. Att motivet tvärtom på 1400-talet eller tidigare skulle ha lånats in till väst från det ortodoxa ikonmåleriet förefaller helt otroligt, då dess teologiska grund finner sitt upphov i Florens på 1200-talet.

Här finns i skrivande stund fler ryska ikoner med detta motiv, tyvärr utan datering och proveniens; här och här några med lite mer information (på ryska). Förutom Poznanskij är de äldsta ryska ikonerna jag kan hitta från 1700-talet; en har jag redan visat här. Nedan är två andra, vilka sägs vara ”kopior av ikoner från 1700-talet”; möjligen skulle detta betyda att de är kopior utförda på 1700-talet, och att de förlorade originalen är äldre, vilket skulle påvisa en gammal ortodox tradition för detta motiv, men det tror jag som sagt inte på. (Man kan förstås ha uppfunnit sig en tradition; den första ”kopian” ser nästan tidigbysantinsk ut, men jag hittar inga grekiska motsvarigheter ens från 1700-talet.)

41   11semistrelnaya_XVIII2
1. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande, kopia av ikon (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец, список с иконы (XVIII в.)
2. Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande. Fragment av tetraptyk, kopia (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец. фрагмент четырехчастной иконы, список (XVIII в.)

För att ytterligare komplicera saken finns det en tredje variant av motivet, där jungfrun har endast ett svärd i hjärtat. Enligt vissa uppgifter, t.ex. nedanstående pedagogiska schema över ikonografiska vårfrumotiv från 1700-talet, går denna ikon under namnet Simeons profetia (Симеоново проречение; se bibelcitatet ovan och även här).

00000785  94604

(Se här en annan variant av schemat, där dock denna ikon inte verkar finnas med.)

De flesta verkar mena att Simeons profetia är ett annat namn på varianten med sju svärd. Så vitt jag kan se smälter versionen med ett svärd i praktiken alltid samman med motivet Guds moders klagan vid korset (Плач Богородицы при кресте; till skillnad från den katolska motsvarigheten Stabat mater saknas här aposteln Johannes, och modern är ensam):

platj  илл.-19  30725   64949
Guds moders klagan vid korset, eller Simeons profetia, eller Archtyrskaja (alla 1700-tal).
Плач Богородицы при кресте, или Симеоново проречение, или Ахтырская (все XVIIIв)

Detta motiv finns inte heller belagt i ortodoxt ikonmåleri tidigare än 1700-talet. Det tycks vara en specialitet från Achtyrka, en stad som grundlades av polska nybyggare på 1600-talet. Det verkar som om ikonens kanoniska namn i själva verket är Achtyrskaja, och att dess arketyp, där dock svärdet saknas, kan dateras exakt till 1739:

okhtyrka_cathedral_4
Guds moder av Achtyrka (1739)
Ахтырская икона Божией Матери (1739)

1600- och 1700-talen innebar förmodligen att en hel rad nya varianter av Guds moder smögs in i det ortodoxa ikonmåleriet från den kreativa katolska mariografien, med vissa metamorfoser i processen, som i stabat mater-motivet här. Jämför det extremt begränsade motivutbudet i Kondakovs* ultrakonservativa standardverk över Jungfru Marias ortodoxa ikonografi, som endast undantagsvis berör senare epoker än 1400-talet. Inom den ortodoxa ramen fick väl dessa ikonografiska motiv å andra sidan en mer kodifierad och officiell ställning än i det katolska fromhetslivet, där de heliga bilderna idag förknippas mer med personlig spiritualitet och pietet än med rituellt bruk inom kyrkan.