Kategoriarkiv: suprematism

Bolsjevikerna och konsten (med återblickar)

Det verkar under Sovjetunionens första år ha funnits två motstridiga politiskt korrekta uppfattningar om konsten. Den ena som av fientligt inställda tyskar kallades för kulturbolsjevism innebar att allt gammalt, i synnerhet all rysk och europeisk historia och tradition, alla gamla uppfattningar och tankesätt, var dåliga, och måste ersättas från grunden av det nya, som (låt oss hoppas) är bra. Sålunda förkunnade de geometriskt-abstrakta konstnärerna, t.ex. Kazimir Malevitj och El Lisitskij (1890–1941), att formspråket måste raseras och byggas upp från grunden, från intet, med cirklar och kvadrater, varifrån man till äventyrs kunde komma vidare till en framtidens avancerade konst.

gul1     rotationer2    putesjestvennik3
4    kors5
1. Kazimir Malevitj, Suprematistisk målning (1917–1918). Olja på duk, 70,5 x 105 cm. Казимир Малевич, Супрематическая живопись (1917—1918). Холст, масло, 70,5 x 105 см.
2. El Lisitskij, ProUn-rotationer (ca. 1919). 49,7 x 34,5 cm. Эль Лисицкий, Проун вращения (ок. 1919). 49,7 x 34,5 см.
3. El Lisitskij, Resande i alla tider. Figurin (1920–1921). Gouache, lack, silverfärg, tusch, blystift och svartkrita på papper, 49,4 х 37,9 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Эль Лисицкий, Путешественник по всем векам. Фигурина (1920–1921). Бумага, гуашь, лак, серебряная краска, тушь, графитный и черный карандаши, 49,4 х 37,9 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
4. El Lisitskij, Design för den elektromekaniska föreställningen Seger över solen (1923). Litografi på papper, 51,2 x 43,0 cm.
Эль Лисицкий, Композиция для электро-механического шоу Победа над солнцем (1923). Литография, бумага, 51,2 х 43 см.
5. Kazimir Malevitj, Suprematism (Svart kors på röd oval) (1921–1927). Olja på duk, 60 x 100,5 cm. Казимир Малевич, Супрематизм (Черный крест на красном овале) (1921–1927). Холст, масло, 60 x 100,5 см.

Som vi nämnde tog Malevitj över från Chagall som hegemon vid den nya konsthögskolan i Vitebsk, och han gjorde den mer formaliserat modernistisk. Han var likväl inte lika hårdför bolsjevik som sin elev El Lisitskij, verksam vid samma skola, utan något av en mystiker, som undergrävde kulturbolsjevismen med kristna symboler och transcendent filosofi, den så kallade suprematismen.

Denna nya väg som skulle banas av konsten, över och iväg från det gamla, var inte folkets allmänna väg. Kanske den i själva verket var en smula elitistisk. I den marxistiska tanketraditionen kan strategin likväl rättfärdigas i Lenins idé om en revolutionär kader, ett avantgarde, som går först och visar vägen.

(Kaderidén skildrades gripande, i socialistrealistisk stil, i denna målning av Korzjev:
fanan
Kaderrepresentanten, med kavaj och vita manschetter, har fallit i första ledet,
men grovarbetaren, hittills van att följa, väcks i sitt medvetande och lyfter fanan.)

Den idag inom vissa kretsar gängse vulgariseringen av termen kulturbolsjevism till ”kulturmarxism”, med avseende alltså på kulturellt nedbrytande av traditionen och radikal opposition mot det historiska, är mindre välfunnen, då väl kaderismen är just en leninistisk innovation, inte en marxistisk grundidé, och det är få ting marxismen respekterade så högt och tog på så stort allvar som historien. Man borde kanske hellre tala om kulturleninism eller till och med kulturtrotskism. (Förvisso skall termen ”kulturmarxism” hänsyfta framförallt till den så kallade nymarxistiska Frankfurtskolan.)

Kulturbolsjevismen kom som bekant inte att institutionaliseras i Sovjetunionen, där man snart tonade ner även Lenins avantgardism, inte minst i kulturfrågor:

Lenin_(Petrov-Vodkin)
Lenin som kulturkonservativ pusjkinforskare
leninismolny
Lenin som plikttrogen statsman

Jag läste en essä (här) av Hans Ruin* som till och med ville härleda hela den konstnärliga reaktionen från mitten av 20-talet – den socialistiska realismens maktövertagande – till Lenins personliga, aggressivt materialistiska, anti-idealistiska övertygelse, vilken skulle ha gjort krav på estetisk realism i konsten. Det verkar dock långsökt att lägga särskild tonvikt vid Lenin själv härvidlag, som ju för det första var död 1924, och för det andra i detta avseende – den positivistiska materialismen – endast vidareförde Marx egen huvudtendens. Det är också en väl idealistisk syn på den enskilde individens och filosofins roll i det historiska skeendet (skulle väl Lenin ha sagt).

Det kanske finns en del att läsa av Lenin själv om saken, men det jag hittar och skummar igenom på nätet (t.ex. här) ger intryck av att han, i de sällsynta fall han berör konsten, är mer upptagen av frågan om makten över och administrationen av den, än dess innehåll och form och till och med praktiska användning. Under Lenins levnadstid blomstrade i alla händelser ”kulturbolsjevismen” i Ryssland och Sovjetunionen. En tid var Malevitjs suprematism tongivande, därefter något som man kallade för konstruktivism, mindre mysticistisk och transcendent, och intressant åtminstone inom arkitekturen; här ett sent, oförverkligat exempel:

nktp vesnin6
6. Alexander, Leonid och Viktor Vesnin, Sovjetunionens folkkommissariat för tung industri (Narkomtjazjprom) (1934).
Александр, Леонид, Виктор Веснин, Народный комиссариат тяжелой промышленности СССР (Наркомтяжпром) (1934).

Den andra, delvis motstridiga hållningen jag talade om, som kanske kan sägas vara en mer ortodox marxistisk hållning, är den som, oavsett Lenins roll i processen, i någon form får övertaget i och med den ”socialistiska realismen”. Enligt denna hållning är huvudmotsättningen inte gammalt mot nytt (en idealistisk syn på konflikten) utan klass mot klass. Enligt det ortodoxt marxistiska synsättet måste den borgerliga konsten utfasas av en den proletära klassens konst, inte påbjuden av kommissarier och elitkadrer utan skapad av folket självt. Detta var också Lenins mening, även om han inte berör hur denna konst skall se ut. Här uppstår ett praktiskt problem, för när skulle arbetarklassen ha tid till att ägna sig åt skön konst? Att vara målare kan förvisso vara ett yrke, men i modern tid ser det ut att ha varit ett borgerligt.

1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow   Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin
Borgerliga målare porträtterade av borgerlig målare

Före revolutionen experimenterade man med neoprimitivism, gjorde pastischer på icke-akademisk folkkonst som Lubok:

15436  Women Carrying Baskets of Grapes
Neoprimitivism
Chudo_yudo7    begraverkatten8.
berlin9   blinov10  cheburashka11
7. Tjudo-judo. Handmålad lubok, 1800-tal. Чудо-юдо. Лубочная картинка XIX века.
8. Mössen begraver katten (ca. 1725). Lubok, träsnitt (?). Мыши кота погребают (ок. 1725). Лубок, Ксилография (?).
9. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовая карточка (1914). Хромолитография.
10. Ivan Blinov, detalj från Simon, Johannes son, älskar du mig? (1919). Иван Блинов, Фрагмент картины ”Симоне Ионин, любиши ли Мя?” (1919).
11. Andrej Timofejevitj Kuznetsov (1966–), Drutten (2003). Андрей Тимофеевич Кузнецов (1966–), Чебурашка (2003).

Folkliga konsttraditioner, oberoende av det borgerliga maktetablissemangets akademiska utbildningar,* kunde det vara något för bolsjevikerna?

5864
Annette Fahlsten, Låt hundra blommor blomma (1972). Screentryck, 47 x 65 cm.

På sextio- och framförallt sjuttiotalet, jag tror under någon sorts påverkan från maoismen, gjorde vänstern åtminstone i Sverige vissa ansatser till att omhulda folkkultur, ”naiv” enkelhet och en sorts primitivism, vars ideologiska och estetiska släktskap med den tidiga modernismens primitivism och för den delen med Herders nationalromantik möjligen kunde vara intressant att utreda. Detta var dock aldrig något som Sovjetunionen ställde upp på. ”Rysk folkkonst” kommer inte på fråga. Möjligen folkdanser men inte bilder. Då närmar man sig sådant som kyrkokonst och annan konst som ibland ger uttryck för reaktionära ståndpunkter (och se fotnot nedan), för att inte tala om att den ser primitiv ut.

* Tsarhuset fattade förvisso intresse under det första världskriget. Solzjenitsyn rapporterar att (den tyskfödda) tsarinan upprättade en skola för folkkonst i St. Petersburg. ”Här låg också hennes övertygelse, att tronens styrka fanns i folket och att man genom att utveckla folkkonsten skulle kunna lära känna landet närmare, bönderna, guvernementen, och leva i verklig endräkt med alla.” (Oktober 16,  vol. 2, övers. Stockman*, s. 371)

Den sovjetmarxistiska partisanktionerade lösningen låg istället i att skildra folket, i synnerhet det arbetande folket (och det socialistiska ledarskapet), och i att målaren definieras som en folkets representant, en arbetare, därtill i att hålla sig till vad som väl är och förblir folks övervägande smak för (mer eller mindre förskönande och idealiserande) realism. I Sovjetunionen gjorde man folk av småborgaren, kunde man säga. Till skillnad från Hans Ruin tror jag iallafall mer på populistisk politisk strategi, inklusive en önskan att tillgodogöra sig den realistiska konstens bredare propagandapotential, än filosofisk materialism som huvudorsak till de politiska diktaten om ”socialistisk realism”.

Den starka fientligheten mot allt det gamla fick man i vilket fall uppge. Det blev istället avantgardismen som kom att definieras som borgerlig formalism. Jag har inte hittat uppgifter om att man införde förbud mot måleri i någon stil, men avantgardism och nonfigurativ konst marginaliserades.

Det är hög tid att erkänna att den sovjetiska avantgardismen är marginell även i min personliga konsthistoria, om än intressant och fängslande inom marginella genrer (grafik, arkitektur, brukskonst). Men korset av Malevitj ovan gick häromåret på auktion för 37,77 miljoner dollar, och går man till ett offentligt bibliotek och tittar på avdelningen för rysk konst finner man vanligen gigantiska volymer om den sovjetiska avantgardismen och inte så mycket mer, förutom kanske någon av de handböcker av Talbot Rice* och Hamilton* som vi har citerat några gånger. Det är uppenbart att den sovjetiska avantgardismen i samtiden betraktas som den centrala perioden i Rysslands konsthistoria.

Jag var själv i samband med detta projekt mer nyfiken på den föraktade realistiska konsten från Sovjetunionen, som vi ju redan har sett en hel del av. Det rör sig förstås om en stor mängd ointressant konst med såväl politisk som mer allmänt idyllisk tendens – men även betydande måleri av folk som DejnekaKorzjev, ZacharovKurnakov.

Under Sovjetunionens tidiga år dominerade avantgardismen och den abstrakta konsten, men här är några exempel på föreställande konst, människor och platser, realistiskt eller impressionistiskt skildrade, från perioden 1918–1924, en period då denna stil alltså inte var så opportun som den senare blev. Intressant nog är den politiska tendensen ännu inte heller helt dominerande. Man får en stark känsla av efterklang, utom kanske hos Isaak Brodskij (12–13), som verkar helt obekymrad om trender och konsthistoriens gång.

Det är lätt att tänka sig de senare realistiska sovjetiska målarna som opportunister, vilka målar i en stil föreskriven av staten istället för att följa sin konstnärliga instinkt. Säkert är detta ofta riktigt i fråga om motivvalet. Men vad gäller stil är det inte så lätt att förställa sig. Malevitj var förvisso en vindflöjel och kameleont, ohyggligt ambitiös, men hans försök i realistisk stil i början av sin karriär och på trettiotalet visar att han faktiskt inte kunde måla särskilt bra på detta sätt.

Isaak Brodskij, känd för ideologiskt rättrogna porträtt av Lenin och Stalin  från trettiotalet, verkar för sin del inte ha gjort den minsta ansats till att anpassa sig till de avantgardistiska trenderna under vare sig tsarrikets sista eller den socialistiska statens första år. Jag hittar visserligen bara två målningar av honom från perioden 1917–1924.

Brodskij_191912  vinter13
ljus14   15
krestjanka16   fönster17
12. Isaak Brodskij, Lenin och demonstration (1919). Olja på duk, 90 x 135 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Исаак Бродский, Ленин и манифестация (1919). Холст, масло, 90 x 135 см. Государственный Исторический музей, Москва.
13. Isaak Brodskij, Vinter (1922). Olja på duk, 80,5 x 136 cm. Isaak Brodskijs museumsvåning, St. Petersburg.
Исаак Бродский, Зима (1922). Холст, масло, 80,5 x 136 см. Музей-квартира И.И. Бродского, Санкт-Петербург.
14. Pjotr Ivanovitj Petrovitjev (1874–1947), Vid solnegången (1919). Olja på duk, 56 x 96 cm. P. M. Dogadin-galleriet, Astrachan.
Петр Иванович Петровичев (1874–1947), При последних лучах (1919). Холст, масло, 56 x 96 см. Астраханская государственная картинная галерея им. П. М. Догадина.
15. Sergej Vasiljevitj Maljutin (1859–1937), Porträtt av D. A. Furmanov (1922).
Сергей Васильевич Малютин (1859–1937), Портрет Д. А. Фурманова (1922).
16. Abram Jefimovitj Archipov (1862–1930), Ung bondkvinna i röd blus (1920). Olja på duk, 103 х 84 cm.  Museikomplexet ”Nordrysslands konstnärliga kultur”, Archangelsk.
Абрам Ефимович Архипов (1862–1930), Молодая крестьянка в красной кофте (1920). Холст, масло, 103 х 84 см. Государственное музейное объединение «Художественная культура Русского Севера»,  Архангельск
17. Georgij Semenovitj Verejskij (1886–1962), Vinter. Utsikt från fönster (1924). Akvarell på papper.
Георгий Семенович Верейский (1886–1962), Зима. Вид из окна (1924). Бумага, акварель.

*

Det blir dessvärre fortsatt högst sporadisk uppdatering på obestämd tid.

bolsjevik18
18. Boris Kustodijev, Bolsjeviken (1920). Olja på duk, 101 × 141 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Борис Кустодиев, Болшевик (1920). Холст, масло,101 × 141 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
Annonser

Propagandisterna Malevitj och Grekov

url
Kazimir Malevitj, Det röda kavalleriet anfaller (1928–1932)
Olja på duk, 91×140 cm. Ryska museet, St. Petersburg
Казимир Малевич, Скачет красная конница (1928–1932)
Холст, масло, 91×140 см. Русский музей, Санкт-Петербург

Vad är nu detta? En målning av Kazimir Severinovitj Malevitj (1879–1935); en dröm, ser det ut som. Det röda kavalleriet kan väl dock 1928–1932 rimligen bara betyda en sak, nämligen marsalk Budjonnyjs legendariska Första ryttararmé vilken enligt den vedertagna berättelsen besegrade de vita arméerna i södra Ryssland i inbördeskriget med träget bistånd av ingen mindre än Josef Stalin (ungefär så). Frimärken gavs ut till dess ära med anledning av tioårsjubileet 1929:

Stamp_Soviet_Union_1930_356   Stamp_Soviet_Union_1930_354

Mitrofan Borisovitj Grekov (1882–1934), som själv tjänade i Första ryttararmén, målade på trettiotalet en serie bilder med detta som motiv. Här betonas arméns ursprung som kosackhär:

Mitrophan_Grekov_01
Mitrofan Grekov, Fanbärare och trumpetare (1934)
Olja på duk, 130 x 161 cm. Ryska militärens centralmuseum, Moskva
Митрофан Греков, Знаменщик и трубач (1934)
Холст, масло, 130 x 161 см. Центральный музей Вооруженных Сил, Москва
Grekov_trubachi
Mitrofan Grekov, Första ryttararméns trumpetare (1934)
Olja på duk. Tretjakov-galleriet, Moskva
Митрофан Греков, Трубачи Первой Конной армии (1934)
Холст, масло, 130 x 161 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Malevitjs föräldrar var polacker, och Första ryttararmén dominerade 1920 i Sovjetunionens krig mot Polen, om vilket Isaak Babel, inbäddad journalist, 1926 publicerade en ej alltigenom panegyrisk novellsamling (se nedan). Både de polska och de ukrainska färgkombinationerna förekommer händelsevis i jordlagren under ryttarnas hovar i Malevitjs målning; längst upp till och med om man ska vara riktigt paranoid den radikala ukrainska nationalismens rött-och-svart (men det är oklart om detta insignium användes redan 1932). Skildringen av det röda kavalleriet framstår ändå som känslomässigt neutral, inte för eller emot; om det finns en udd får den sökas i det symboliska och esoteriska.

Man kan anmärka på att det röda kavalleriet rider från höger till vänster i bild. Det är en i kartografiska termer rimlig framställning, men ikonografiskt är det inte alltid ett gott tecken, åtminstone i europeisk och kristen tradition. Vänster är reträttens riktning; avancerar och angriper åt det hållet gör däremot gärna djävulens kreatur, den förtappade syndaren på väg mot döden, de kristnas fiender, apokalypsens ryttare, osv. Misstänksamma kritiker har bland annat på denna grund anmärkt att Albrecht Dürers berömda riddare möjligen inte är det godas tjänare utan motsatsen (något som kunde stödjas av riddarens dödsmask till anlete och djävulens och dödens glada, uppmuntrande ”avanti”-tillrop ).

albertina-knight,-death,-devil    6a00d8341c464853ef019b00772b96970c-500wi  Basil&leo  Screen shot 2013-03-03 at 10.58.44 AM  6a00d8341c464853ef019b00772dba970c-500wiB_Valladolid_93-788x1024  doom-2  6a00d8341c464853ef019b007730cd970c-500wiDB-f90v  podzjigateli

(För information om bilderna hänvisas till Googles bildsök, ”search by image”.)

Saken är långt ifrån entydig; det finns gott om exempel som motsäger denna symbolik även i konst från medeltiden, inklusive ryska ikoner. I de propagandabilder i traditionell rysk Lubok-stil som Kazimir Malevitj själv producerade 1914 lät han också ryska soldater och övernaturliga narodnik-jättebönder avancera och angripa vänsterut (dessa bilder fanns representerade på den tidigare omtalade utställningen om första världskriget i St. Petersburg):

 austrian-went-into-radziwill-1914-11 what-a-crash-19142
  in-the-morning-went-from-lviv-19143    we-went-from-the-kovno-19144 we-went-out-of-mlawa-19145
1–2. Kazimir Malevitj, Luboker (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Лубки (1914). Хромолитография
3–5. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовые карточки (1914). Хромолитография

Detta faller sig naturligt i skildringen av ett försvar av och avancemang mot en västfront, men kan man kanske i riktningen vänsterut hos den symbolintensive Malevitj även se ett positivt allegoriskt budskap? ”Vi går i motsatt riktning, revolutionens riktning, mot den europeiska högerns tradition och kristendom! Krossa den skändliga! Det gamla Europa faller för österns storm.” Men är Tsarryssland stormbringaren?

Redan under första världskriget definierade sig ententen i propagandan normalt som demokratisk vänster i förhållande till Tyskland och axelmakterna (Ryssland sågs som udda i sammanhanget, men hade åtminstone fått parlament och konstitution 1905). Med sin humoristiska, ”humanistiska” (!) folkton följer Malevitj iallafall vänsterlinjen här snarare än det tsaristiska imperativet, ”framåt Guds riddare för Kristus, Tsar och Fosterland!

Verskupletterna under bilderna är förresten av poeten Majakovskij, vars samarbete med Malevitj i första världskrigets ryska propaganda inte i.s.s. nämns på endera konstnärs svenska eller engelska Wikipediasidor:

1. Österrikarn kom till Radzivilerna
och mötte konans tjuga där.

2. Det blev knak och det blev brak
ut av tyskarna vid Lomzja.

3. På morgonen gick vi från Lvov.
Vi ska övernatta i Przjemysjl.

4. Så lämnade vi Kovna.
Stilla var fältet av tyskar.

5. Så färdades vi över Mlava
för äran i att slå korvmakare.

Kupletterna är rimmade i originalet. Föreställningen om stormen från öster, att det nya kommer från öster och dränker det gamla Europa, låg iallafall i tiden. Det är också en historisk realitet: så var det en gång med kristendomen, så med islam (även om man inte kom så långt med den just i Europa). Men så nu de ryska revolutionärerna, och så faktiskt även under 1800-talet vissa slavofila imperialister. Denna dikt skrev Kafka i sin dagbok, jag tror 1918:

Trava lilla fåle,
du bär mig ut i öknen,
alla städer sjunker bort, byarna och de ljuva floderna.
Värdigt sjunker skolorna, lättfärdigt krogarna,
flickansikten bort,
undanröjda av stormen från Öst.

Trabe, kleines Pferdchen,
du trägst mich in die Wüste,
alle Städte versinken, die Dörfer und lieblichen Flüsse.
Ehrwürdig die Schulen, leichtfertig die Kneipen,
Mädchengesichter versinken,
verschleppt vom Sturm des Ostens.

Jag associerar nu mycket fritt; åter till saken. 1932 är folktonerna och lubok-naivismen frånvarande och ersatta av disciplinerade kavallerister i raka led. Kavallerister är överklassens truppslag par preference, nästan sedan tidernas begynnelse; märk hur Grekov och frimärkstrycken ovan i sina ansträngningar att proletarisera ryttararmén producerar en distinkt ton av ”horder från öst” i det militära kavalleriets ställe. Malevitjs muntra ryttare på knubbiga hästar 1914 ger i sin tur associationer i stil med Sancho Panza och Svejk. Men 1932 gör Malevitj inga försök att ”avaristokratisera” eller ”avmilitarisera” det röda kavalleriet. Är det kanske så att ryttarna nu i denna vision istället antyder att sovjetmakten inte är så väsensskild från den kejserliga imperiemakten som den officiella politiska linjen hävdar?

Malevitj producerar iallafall ”vänster”-bilder åt det ryska imperiet, och en ”höger”-bild åt Sovjetunionen. Själv, i rätt sällskap, skulle han säkert som suprematist hävda djupa och komplexa avsikter med sina kavallerister som fullständigt transcenderar det sekulära och politiska.

Den text och motivdatering Malevitj däremot otypiskt sägs ha tillfogat på målningens baksida, nämligen 1918 (”18 год”) och ”Det röda kavalleriet rycker ut från oktoberrevolutionens huvudstad till den sovjetiska gränsens försvar”*, skulle jag tro är en brasklapp avsedd för NKDV, som arresterade och förhörde målaren 1927 och 1930. Malevitjs polska bakgrund var välkänd, möjlligen angiven i hans pass (han sägs själv ha angivit sin nationalitet som polsk i en visumansökan till Frankrike), och Isaak Babel, i vars pass det inte heller stod ”ryss”, anklagades för bristande sovjetpatriotism på grund av nämnda novellsamling om kriget mot Polen, Budjonnyjs röda ryttararmé på svenska. Budjonnyj skall faktiskt ha blivit så rasande över boken att han ville ha Babel skjuten, vilket dock skedde först 1940 och föregivet av andra orsaker (trotskism). Budjonnyjs Första ryttararmé var i alla händelser ett ämne en polack i trettiotalets Sovjetunion hade anledning att avhålla sig från att beröra. Malevitj blandar nog bort korten lite, presenterar en komplex esoterisk och symbolisk målning som en allmän, otvetydig hyllning till bolsjevikernas ridderliga styrka, för den händelse saken skulle utredas. Han undslipper också problem; enligt denna sida var ”kavalleriet” den enda av Malevitjs målningar som ”erkändes” av det officiella Sovjetunionen.

 

*Скачет красная конница из октябрьской столицы, на защиту советской границы.