Kategoriarkiv: illumination

Aleksander Nevskij sårar Birger jarl

nevskij
Nicholar Roerich, Alexander Nevskij sårar Birger jarl (1904). Gouache på kartong, 28 x 45 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Александр Невский поражает Ярла Биргера (1904). Картон, гуашь. 28 x 45 см. Государственный Русский Музей, Санкт Петербург.

Vi återvänder till Nicholas Roerich, den oförbätterlige historieromantikern. Det finns endast ryska källor till den incident han skildrar här, om vilken Dick Harryson har skrivit på sin SvD-blogg. Den ska ha ägt rum vid det legendariska slaget vid Neva, vilket gav Alexander av Novgorod hederstiteln Nevskij.

En svensk översättning av för mig okänd proveniens av de två viktigaste källorna, (a) Första Novgorodkrönikan och (b) Alexander Nevskijs liv, finns här:

a) År 1240. Kommo Svearne med stor krigsstyrka och Norrmän och Sumer och Jämer på skepp i en mycket stor mängd, Svearne med sin furste och sina biskopar, och stannade i Nevan, vid Isheras mynning, viljande intaga Ladoga, i korthet sagdt, Novgorod och hela Novgorodska området. Men ännu bevarade den gode, nåderike, människoälskande Guden oss och skyddade för främmande folkslag, emedan de utan Guds tillstädjelse arbetade i fåvitsko; ty det kom underrättelse till Novgorod att Svearne tågade till Ladoga; men furst Alexander dröjde icke det minsta, gick med Novgoroder och Ladogabor emot dem och besegrade dem med bistånd af den heliga Sofia och genom vår herskarinnas, Guds moders och jungfru Marias, förböner, den 15 juli, till åminnelse af den hel. Kirik och Ulita, på söndagen, då de heliga fäderna 630 höllo möte i Chalcedon; och där var en stor slaktning med Svearne; och deras höfding vid namn Spiridon blef där dödad; men andra förmäla att äfven biskopen blef ihjälslagen; och en stor mängd af dem stupade; och sedan de lastat två fartyg med de förnämsta männen(s lik), läto de dem gå före sig åt hafvet; men de öfriga, som voro utan tal, kastades i en grop, som de gräft, och många andra blefvo sårade; och under samma natt drogo de sig, utan att afbida måndagens ljus, med skam tillbaka. Af Novgoroderna stupade där: Konstantin Lugotinitsch, Gjurjata Pineschtschinitsch, Namäst, Drotschilo Nesdylov garfvareson, men alla med Ladogaboerna 20 man eller mindre, Gud vet. Men furst Alexander kom med Novgoroderna och Ladogaboerna, alla friska, till hemorten, skyddade af Gud och den heliga Sofia samt alla heliga mäns böner.

b) År 1240. … Fördenskull (kom) en viss från västerländska trakterna, hvilken kallade sig Guds tjänare, viljande se hans (Alexanders) underbara gestalt. Och liksom fordom en söderländsk drottning kom till Salomo, viljande höra hans visdom, så ock denne vid namn Andreas, hvilken såg furst Alexander och återvände till de sina och sade: ”Jag har genomvandrat länder och folkslag, men icke sett en sådan, vare sig kejsare bland kejsare eller furste bland furstar”. Och konungen i den romerska delen af de nordliga trakterna fick höra om en sådan manlighet hos furst Alexander och tänkte för sig själf: ”Jag går – sade han – och intager Alexanders land”. Och han samlade en myckenhet krigare, en ytterst stor styrka, Svear med furste och sina biskopar, och Murmaner och Sumer och Jämer, och fyllde sålunda ganska många fartyg med sina trupper och satte sig i rörelse med stor styrka, förhäfvande sig i krigisk stämning, och kom till floden Neva och stannade vid Isheras mynning, (och) svängande sig i sin förrykthet ville han intaga Ladoga och likaså Novgorod och hela Novgorodska området. Och emellertid skickade han med stor stolthet sändebud till fursten Alexander Jaroslavitsch uti stora Novgorod och talade sålunda: ”Om I kunnen emotstå mig, konung, är jag redan här och intager ditt land”. Men då fursten Alexander hörde deras ord, upptändes han i hjärtat och gick in i den heliga Sofias kyrka och föll på knä framför altaret (och) började under tårar bedja. Och han slutade bönen och uppstod bugande sig för ärkebiskopen; och biskopen Spiridon välsignade honom och lät honom gå. När han kom ur kyrkan, borttorkade han tårarna och begynnte intala sina krigare mod och sade: ”Gud är icke för styrkan utan för sanningen … .” Och han gick emot dem med en ringa krigarskara och inväntade ej sin stora krigshär, utan förtröstade på den heliga Treenigheten. Det var sorgligt att höra, äfven synnerligen värdt att se huru hans fader, den ärofulle och store Jaroslav, icke var vid denna tid underkunnig om denna resning mot sin son, den i Gud uppfostrade, gudfruktige och af Gud styrkte, såsom varande förkämpe för den rättrogna kristna tron, den dyra Alexander; han hade ej tid att skicka underrättelse till fadren, sedan krigsskarorne redan närmat sig hvarann; och därför hunno icke många Novgoroder förena sig, emedan fursten skyndade att tåga fram; och han kom emot dem (Svearne) på söndagen för de heliga fädernas församling 630, hvilken (hölls) i Chalcedon till åminnelse af heliga martyrerna Kirik och Ulita och den helige furst Vladimir, som kristnade ryska landet, och han egde sålunda en stark tro och förtröstan på de heliga martyrerna Boris och Gläb. Och emellertid fanns en man vid namn Pelguj, som var ålderman för Isherska landet, och honom var bevakningen af hafskusten anförtrodd; och han antog det heliga dopet och lefde bland sin släkt, som var hednisk, och i det heliga dopet blef honom tillagdt namnet Filip; och han lefde gudfruktigt och fastade om onsdagen och fredagen, därför bevärdigade Gud honom med en förfärlig syn. Vi skola i korthet förtälja: Sedan han sett krigshärarnas styrka, begaf han sig emot furst Alexander för att underrätta honom om ställningarna: han hade fått reda på dem. … Och därifrån bemödade han (Alexander) sig att draga emot dem kl. 6 om morgonen; och det blef en stor slaktning bland Romarena, och en otalig mängd af dem blef nedhuggen, och på konungen själf lade han med sitt skarpa svärd ett märke i anletet. Och här i Alexanders krigshär visade sig ännu härtill sex tappre män; de hade en hård kamp med fursten. Den första hette Gabriel Alexitsch, hvilken anföll en snäcka, och han såg att prinsen leddes under armarne, och han begaf sig, på ett bräde, till själfva skeppen och beträdde dem (skeppen); och de skyndade före honom till ett skepp och vände om och vräkte honom med hästen från plankan i sjön; men genom Guds beskydd slapp han oskadd därifrån; och sedermera anföll han åter och slogs kraftigt med själfva vojevoden midt i deras krigshär; och där blef deras vojevod Spiridon dödad, och deras biskop blef jämväl dödad. Den andra Novgorodern hette Sbyslav Jakunovitsch: denne anföll flere resor och slog endast med en bila, utan någon räddhåga i hjärtat, och några stupade för hans hand, och man förvånades öfver hans styrka och tapperhet. Den tredje var Jakob från Polotsk, han var jägmästare hos fursten: han for fram med ett svärd mot en trupp och visade mycket mannamod, och fursten berömde honom. Den fjärde Novgorodern bar namnet Mischa: denne störtade med en trupp fram till fots och förstörde 3 Romerska skepp. Den femte var någon af hans (furstens) unga följeslagare vid namn Sava; denne anföll ett stort, upptill förgylldt tält, högg stolpen undan, så att tältet ramlade. Och Alexanders trupper sågo tältets fall och gladde sig. Den sjette var en af hans tjänare vid namn Ratmir: denne slogs till fots, och många omringade honom, och han stupade af många sår och slutade sålunda sitt lif. Allt detta har jag hört af min herre Alexander och af andra, hvilka vid den tiden befunno sig i den drabbningen. Och på samma tid var ett märkvärdigt under: … på samma sätt var det vid Alexanders seger, då han öfvervann fartygen på andra sidan om Ishera, dit Alexanders krigshär icke ens kunde slippa fram, och där fann man en stor myckenhet, som blifvit nedgjord af Guds änglar; och många lik af sålunda dödade funnos liggande. Och återstoden af dem (Svearne) tog till flykten, men liken af sina många döda män kastade de i 3 skepp; och de drunknade i hafvet, och åt de öfriga gräfdes gropar, i hvilka de vräktes i oräknelig mängd; och många andra blefvo sårade.

Detaljerna är alltså inte så klara som Roerich framställer dem; i ytterligare en rysk källa nämns dock att namnet på den invaderande fursten var ”Belger”. (Denna källa, ”Svenske Kung Magnus testamente”, beskriver hur Magnus Eriksson efter sitt skeppsbrott flyter iland vid ett ryskt kloster, tas om hand, bekänner sina synder mot det heliga Rus och dör som schema-munk i den ortodoxa kristendomens famn.)

Originalet till Alexander Nevskijs liv återfinns i en berömd handskrift från 1500-talet, med livliga illuminationer av skeendet:

nev21   nev22   nev23   nev24   nev26   nev28   nev29   nev31

Ur Alexander Nevskijs liv (1560-1570). Illuminerad handskrift. Ryska nationalbiblioteket, St. Petersburg.
Житие Александра Невского (1560-1570). Иллюминированная рукопись. Российская национальная библиотека, Санкт-Петербург.
Annonser