Tag Arkiv: Novgorod (ikoner)

St. Göran i Holmgård

4 T
St. Göran (1130–40-tal). Novgorod.
Tempera på trä, 230 × 142 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Святой Георгий (30–40-е годы XII в.). Новгород
Дерево, паволока, левкас; яичная темпера. 230 × 142 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

4 T
St. Göran (ca. 1170). Novgorod
174 × 122 cm. Uspenskijkatedralen, Moskva.
Святой Георгий (Ок. 1170 г.). Новгород
174 × 122 см.   Успенский собор, Москва.

 

Unknow_-_Miracle_of_St_George_and_the_Dragon,_with_Scenes_from_his_Life._Novgorod_-_Google_Art_Project
St. Göran med vita (tidigt 1300-tal). Novgorod
89 × 63 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Георгий с житием (Начало XIV в.). Новгород
89 × 63 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

02552_hires
St. Göran och draken (mitten av 1300-talet). Novgorod
55 × 37 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Чудо Георгия о змие (Середина XIV в.). Новгород
55 × 37 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

00563_hires
St. Göran och draken (sent 1300- eller tidigt 1400-tal). Novgorod
58 × 41.5 cm. Ryska museet, St. Petersburg..
Чудо Георгия о змие (Конец XIV – начало XV вв.). Новгород
58 × 41.5 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

Soldathelgon hör till de mest avbildade under den ryska medeltiden, t.ex. St. Demetrios (Dmitrij) och de inhemska St. Boris och St. Gleb, de första som kanoniserades av den rysk-ortodoxa kyrkan (1071). Mest dyrkad, åtminstone av de vapenbärande klasserna, var förmodligen St. Georg, på svenska St. Göran eller riddar Örjan, drakdödaren, som senare som Moskvas skyddshelgon och sköldemärke i det ryska statsvapnet blev symbol för imperiets självbild som kristendomens försvarare och bekämpare av ondskan.

Draken fanns inte med i den ursprungliga kristna helgonlegenden om St. Georg, som var en romersk soldat som led martyrdöden med mångahanda tortyr (se ovan) då han inte ville dyrka de hedniska gudarna och delta i Diocletianus förföljelse av kristna. Men draken hamnade i centrum från åtminstone 1100-talet. Engelska Wikipedia behandlar i.s.s bara den latinska traditionen av drakdödarlegenden, som korsfararna tog med sig österifrån, men den grekiska och österländska är äldre. I grekiska mirakelsamlingar om St. Göran dyker draken tidigast upp i en handskrift från 1100-talet (Aufhauser* s. 32 ff.), men en version på georgiska återfinns från 1000-talet (Walter* s. 140–41). De äldsta bevarade bilderna av en drakdödande St. Georg härrör från det bysantinska Kappadokien, varav en dateras till början av 600-talet (Walter* s. 125, 128).

Fontenrose* (s. 515 ff.) och andra anmärker att legendens detaljer, som inbegriper en prinsessa och en källa, uppvisar stora likheter med de grekiska myterna om Perseus, Ketos och Andromeda och Apollon och Python. Det finns förstås en mängd andra sagor om drakdödare från olika nationer och kulturer. Perennialister ser St. Göran som en version av gudstjänaren al-Khidr.

Tillägg 9 aug. 2015: Läs även Malte Persson om St. Göran och Claes Livijn.

Novgorod1400

Den medeltida Republiken Novgorod i Rysslands nordvästra hörn, med huvudort i det vikingarna kallade Holmgård, förskonades till stor del från mongolernas härjningar. Liksom de ovan avbildade kommer därför en stor del av de äldsta bevarade ryska ikonerna  från Novgorod (här omtalades en av de äldsta). Den novgorodska ikonmålarskolan äger en förkärlek för tydlig, slagkraftig komposition, symmetri, klara färger (gärna rött), och i vid bemärkelse ligne claire.

 

Annonser

Ustjug-bebådelsen

Ustjug
Ustjug-bebådelsen (1100-tal)
Tempera på trä, 238 × 168 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Устюжское Благовещение (XII в.)
Дерево, темпера. 238 × 168 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

[Uppdaterad 8/9 2014]

Talbot Rice*, s. 39–40:

It is not customary to ascribe to Kiev any of the surviving Russian icons that date from before the Mongol occupations – some twenty panels at the very most, yet the twelfth-century Annunciation, which was formerly at Ustyug and is now in the Tretyakov Gallery in Moscow, has much to suggest that it came from Russia’s first capital. The iconography is not the customary Byzantine form in which an angel advances towards the seated Virgin; it is more symbolic, noble, and monumental – it might well be termed Classical, that is to say Hellenistic. Тhe style of the figure suggests familiarity with a long line of ancient masterpieces which only Kiev could have enjoyed. Lazarev is inclined to assign it to a royal workshop.

Ryska konsthistoriker, inklusive Lazarev i åtminstone sitt sista verk* (s. 33–34), är fast beslutna om att denna ikon är från Novgorod, men jag kan inte uttala mig om bevisföringen. Lazarev hävdar att den har sin hemvist i St. Georg-katedralen i Jurjev-klostret utanför staden. Traditionen hänför den till Ustjug (nu ”Gamla Ustjug”), en ort som låg i furstendömet Vladimir-Suzdal, men på gränsen till Republiken Novgorod. Ikonen hamnade sedermera i Bebådelsekatedralen i Kreml och till slut, i likhet med Vår Fru av Vladimir och lejonparten av Rysslands äldsta bevarade ikoner, i Tretjakov-galleriet.

Gestalternas påtagliga stillhet, i förening med med en robust, närmast skulptural kroppslighet som definitivt är ett arv från den hedniskt klassiska grekiska konsten, gör ikonen märkvärdig. Vi finner annars nästan alltid ett mått av rörelse eller åtminstone dramatik i bebådelsebilder – endera partens knäfallande, ängelns framåstigande, jungfrun som betackar sig, osv. Även hos en stillhetens mästare som Fra Angelico ser man en offensiv attityd från ängelns sida. Här har Gabriel lyft handen, men han lutar sig inte fram mot jungfrun (det kan han inte, då han inte har något att stödja sig mot, hans fötter rör inte marken), och han ser inte uppfordrande på henne. Handens rörelse förefaller rituell, en officiants verkställande av ett sakrament; ansiktet uttrycker respekt och stilla medlidande. Jungfrun befinner sig i ett tillstånd av meditation och godtar med en blandning av glädje och sorg sitt öde. Hon har bilden av Jesusbarnet i sitt hjärta, ovanligt för bebådelsebilder, men i detta smälter hon samman med ett annat ikonografiskt vårfrumotiv, Guds Moder av Tecknet, där en Virgo Orans uppvisar en transcendent bild av Jesusbarnet på sitt bröst. Enligt teologien avbildar Guds Moder av Tecknet också bebådelsen – även om ängeln utelämnas – närmare bestämt det tillfälle då Maria accepterar sitt uppdrag i enlighet med Lukas 1:38:

Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Det är uppenbarligen hennes attityd även här. Den röda tråden är dock en detalj från det apokryfiska Jakobevangeliet.

Den rent grafiska kompositionen med symmetriska motparter i upprätt helfigur är inte helt vanlig i avbildningar av bebådelsen, men återfinns regelmässigt på de så kallade Heliga portarna i den ortodoxa ikonostasen och dess föregångare templon. De äldsta jag kan finna hör hemma i Katarinaklostret i Sinai, och dateras i Nelson–Collins* (s. 179) på stilistiska grunder till slutet av 1100- respektive början av 1200-talet.  Det tredje exemplet nedan är från Kastoria i grekiska Makedonien och skall vara från 1300- eller 1400-talet.

 

Annunciation_on_the_Holy_Doors_032  380359894_5401e757cb_z  Vimothyro

Jag är dock mer nyfiken på det ”hellenistiska” som Talbot Rice tyckte sig identifiera i vår bebådelse. Kanske dubbleldörr-applikationen kan hjälpa associationsbanorna därvidlag. Ustjug-ikonens kombination av symmetrisk, upprätt kompostition och skulptural kroppslighet påminner nämligen inte så lite om ett annat, formmässigt besläktat medium, nämligen den senantika och bysantinska elfenbensdiptyken med rötter i den romerska konsulärdiptyken:

konsulärdiptyk1 konsulärdiptyk2 Diptych_Nicomachi-Symmachi_collated Byzantine_ivory_801

Om man ska spekulera i Ustjug-bebådelsens upphov kan jag gott tänka mig att en och annan sådan diptyk i portabelt format (till skillnad från ”en lång rad gamla mästerstycken” av måleri) hade funnit vägen till köpmannarepubliken Novgorod på 1100-talet. Ägaren till en synnerligen utsökt elfenbensbebådelse kanske blev så förälskad i den att han av Novgorods främste målare beställde en monumental variant åt sin kyrka.