Tag Arkiv: Ustjug-bebådelsen

Ustjug-bebådelsen

Ustjug
Ustjug-bebådelsen (1100-tal)
Tempera på trä, 238 × 168 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Устюжское Благовещение (XII в.)
Дерево, темпера. 238 × 168 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

[Uppdaterad 8/9 2014]

Talbot Rice*, s. 39–40:

It is not customary to ascribe to Kiev any of the surviving Russian icons that date from before the Mongol occupations – some twenty panels at the very most, yet the twelfth-century Annunciation, which was formerly at Ustyug and is now in the Tretyakov Gallery in Moscow, has much to suggest that it came from Russia’s first capital. The iconography is not the customary Byzantine form in which an angel advances towards the seated Virgin; it is more symbolic, noble, and monumental – it might well be termed Classical, that is to say Hellenistic. Тhe style of the figure suggests familiarity with a long line of ancient masterpieces which only Kiev could have enjoyed. Lazarev is inclined to assign it to a royal workshop.

Ryska konsthistoriker, inklusive Lazarev i åtminstone sitt sista verk* (s. 33–34), är fast beslutna om att denna ikon är från Novgorod, men jag kan inte uttala mig om bevisföringen. Lazarev hävdar att den har sin hemvist i St. Georg-katedralen i Jurjev-klostret utanför staden. Traditionen hänför den till Ustjug (nu ”Gamla Ustjug”), en ort som låg i furstendömet Vladimir-Suzdal, men på gränsen till Republiken Novgorod. Ikonen hamnade sedermera i Bebådelsekatedralen i Kreml och till slut, i likhet med Vår Fru av Vladimir och lejonparten av Rysslands äldsta bevarade ikoner, i Tretjakov-galleriet.

Gestalternas påtagliga stillhet, i förening med med en robust, närmast skulptural kroppslighet som definitivt är ett arv från den hedniskt klassiska grekiska konsten, gör ikonen märkvärdig. Vi finner annars nästan alltid ett mått av rörelse eller åtminstone dramatik i bebådelsebilder – endera partens knäfallande, ängelns framåstigande, jungfrun som betackar sig, osv. Även hos en stillhetens mästare som Fra Angelico ser man en offensiv attityd från ängelns sida. Här har Gabriel lyft handen, men han lutar sig inte fram mot jungfrun (det kan han inte, då han inte har något att stödja sig mot, hans fötter rör inte marken), och han ser inte uppfordrande på henne. Handens rörelse förefaller rituell, en officiants verkställande av ett sakrament; ansiktet uttrycker respekt och stilla medlidande. Jungfrun befinner sig i ett tillstånd av meditation och godtar med en blandning av glädje och sorg sitt öde. Hon har bilden av Jesusbarnet i sitt hjärta, ovanligt för bebådelsebilder, men i detta smälter hon samman med ett annat ikonografiskt vårfrumotiv, Guds Moder av Tecknet, där en Virgo Orans uppvisar en transcendent bild av Jesusbarnet på sitt bröst. Enligt teologien avbildar Guds Moder av Tecknet också bebådelsen – även om ängeln utelämnas – närmare bestämt det tillfälle då Maria accepterar sitt uppdrag i enlighet med Lukas 1:38:

Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Det är uppenbarligen hennes attityd även här. Den röda tråden är dock en detalj från det apokryfiska Jakobevangeliet.

Den rent grafiska kompositionen med symmetriska motparter i upprätt helfigur är inte helt vanlig i avbildningar av bebådelsen, men återfinns regelmässigt på de så kallade Heliga portarna i den ortodoxa ikonostasen och dess föregångare templon. De äldsta jag kan finna hör hemma i Katarinaklostret i Sinai, och dateras i Nelson–Collins* (s. 179) på stilistiska grunder till slutet av 1100- respektive början av 1200-talet.  Det tredje exemplet nedan är från Kastoria i grekiska Makedonien och skall vara från 1300- eller 1400-talet.

 

Annunciation_on_the_Holy_Doors_032  380359894_5401e757cb_z  Vimothyro

Jag är dock mer nyfiken på det ”hellenistiska” som Talbot Rice tyckte sig identifiera i vår bebådelse. Kanske dubbleldörr-applikationen kan hjälpa associationsbanorna därvidlag. Ustjug-ikonens kombination av symmetrisk, upprätt kompostition och skulptural kroppslighet påminner nämligen inte så lite om ett annat, formmässigt besläktat medium, nämligen den senantika och bysantinska elfenbensdiptyken med rötter i den romerska konsulärdiptyken:

konsulärdiptyk1 konsulärdiptyk2 Diptych_Nicomachi-Symmachi_collated Byzantine_ivory_801

Om man ska spekulera i Ustjug-bebådelsens upphov kan jag gott tänka mig att en och annan sådan diptyk i portabelt format (till skillnad från ”en lång rad gamla mästerstycken” av måleri) hade funnit vägen till köpmannarepubliken Novgorod på 1100-talet. Ägaren till en synnerligen utsökt elfenbensbebådelse kanske blev så förälskad i den att han av Novgorods främste målare beställde en monumental variant åt sin kyrka.

Annonser