Tag Arkiv: Vår Fru av Ömhet

Guds moder av St. Theodor; St:a Paraskeva

Алпатовские-чтения
Guds moder av St. Theodor (Guds moder av ömhet). 1200-tal (?). Theofanikonventet i Kostroma.
Феодоровская икона Божией Матери (Богоматерь Умиление). XIIIв (?). Богоявленско-Анастасиин собор, Кострома
Saint_Paraskevi_(back_of_Fyodorovskaya_Theotokos)
St:a Paraskeva av Ikonion. 1200-tal (?). Theofanikonventet i Kostroma.
Святая Параскева. XIIIв (?). Богоявленско-Анастасиин собор, Кострома

Överst är Bogomater Fjodorovskaja, ytterligare en av de äldsta ryska ikonerna föreställande Jungfru Maria, sannolikt från Novgorod. Typen är Guds Moder av Ömhet, till vilken den tidigare omtalade Guds Moder av Vladimir sägs vara arketypen. Fjodorovskaja räknas som en s.k. Svart Madonna.

Ikonen är dubbelsidig, med Guds moder på ena sidan och St:a Paraskeva av Ikonion på den andra, ett under av hieratisk symmetri och abstraktion. Dräktens gyllene bårder verkar genomgå metamorfos till tecken, helig skrift.

Ikonen befinner sig nu i Theofanikonventet i Kostroma. Dateringen är osäker, vissa har satt den så lågt som 1000-talet, men en till synes välunderbyggd teori hävdar att ikonen var en bröllopsgåva från Alexander Nevskij eller i praktiken hans far Jaroslav II till Nevskijs brud Alexandra, även känd som Paraskevia, vid deras giftermål 1239. Den traditionella benämningen Fjodorovskaja (= ”av St. Theodor”) skulle komma sig av furst Jaroslavs dopnamn Fjodor och hans skyddshelgon Theodoros Stratelates, medan Alexandras skyddshelgon var just St:a Paraskeva.

Ikonen är huset Romanovs skyddsikon. Till trehundraårsjubileet 1913 beställde tsaren en kopia av originalet, men det sägs att ikonen hade svartnat till den grad att motivet inte längre gick att skönja; ett ont omen. Den var redan tidigare ommålad flera gånger. Den restaurerades, så gott det lät sig göras, 1928.

Annonser

Guds moder av Vladimir

800px-Vladimirskaja_ikona_Božiej_Materi Vladimirskaja_alt

vladimir-icon   Gottesmutter_von_Wladimir
Guds moder av Vladimir. Konstantinopel (början av 1100-talet).
Tempera på lind,  104 × 69 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Владимирская. Константинополь (Первая треть XII в.)
Липа, Темпера. 104 x 69 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

The icon of the Virgin of Vladimir shows a degree of tenderness which is quite unusual for its date, the Virgin’s head touching the Child’s in a gesture of such deep affectation that, iconographically, the rendering bears the designation of ‘tenderness’. Though the work of what must assuredly have been one of Constantinople’s greatest painters, the spirit which it manifests is so profoundly Russian that it must have been introduced into the icon at the specific wish of the Prince who commissioned the panel. In Russia the painting inspired an iconographic prototype which thereafter remained among the most deeply loved; it set a standard for monumental representations of the Virgin and Child which all subsequent artists strove to attain; in addition it seems to have been one of the earliest examples of the gentler, more humanistic type of religious art which developed in Russia through the years within the Byzantine framework.

Så skriver Tamara Talbot Rice (emigré, född Israelovna Abelson 1905 i St Petersburg) i den intensivt, nostalgiskt russofila A Concise History of Russian Art* (1963, utelämnar den sovjetiska perioden). En bysantinsk ikon, rysk i kraft inte bara av sin furstliga kommission och reception, utan egentligt rysk i själva sitt andliga uttryck, troligtvis i enlighet med furst Mstislavs uttryckliga önskemål och riktlinjer. Nåja, enligt de medeltida krönikorna beställde Mstislav i början av 1100-talet från Konstantinopel en annan ikon, nu försvunnen, för en ny kyrka i Kiev, men man sände två ikoner, och denna var den ena. (Så Talbot Rice s. 36; detaljerna är oklara och de aktuella fornryska krönikorna kan jag inte läsa eller ens där lokalisera avsnittet i fråga; ryska, engelska och franska Wikipedia erbjuder en annan historia; tyska Wikipedia är mer försiktig med detaljer men ej inkompatibel med Talbot Rice.)

Ikonen skall ha placerats i Vysjgorod utanför Kiev, men när Rysslands huvudstad flyttade från Kiev till Vladimir (Talbot Rices beskrivning av det historiska skeendet) följde den med, och erhöll sitt vedertagna namn, Богоматерь Владимирская, efter sin hederplats i staden i den nya (1160) Katedralen av Heliga Guds Moders Insomnande. Mongolerna brände denna 1238 och ikonen fattade eld, men ansiktena och händerna förblev oskadda. Den restaurerades och fördes senare (1395, 1480?) till Moskva, där den förblir, nu i Tretjakov-galleriet.

Liksom tidigare Guds Moder den Orubbliga muren i Kiev, är Vladimirskaja det Heliga Rysslands Palladium, skyddsikon. Flera vittnesbörd om hur dess kraft har skyddat landet mot fiender föreligger. T.ex. skall Stalin 1941 ha låtit den bäras av ett flygplan som cirklade över Moskva, vilket fick tyskarna att retirera några dagar senare (Stalins dåliga rykte som strateg förefaller oförtjänt). Som Talbot Rice nämner var dess inflytande på rysk konst enormt. Flera konstnärligt värdefulla imitationer utfördes varav en tillskrivs Rubljev; Wikipedia har en samling. Om den ikonografiska typen, Guds moder av Ömhet, se vidare här.

Guds moder, Onda hjärtans bevekelse


Kuzma Petrov-Vodkin, Guds moder, Onda hjärtans bevekelse (1914–1915)
Olja på duk, 100,2×110 cm. Ryska museet, St. Petersburg
Кузьма Петров-Водкин, Богоматерь Умиление злых сердец (1914–1915)
Холст, масло. 100,2×110 см. Русский музей, Санкт-Петербург

(Uppdaterad 20/8 2014.)

Vi kommer nog att återvända till tidigmodernisten Kuzma Petrov-Vodkin (1878–1939). Just denna bild, ”Guds moder, onda hjärtans bevekelse” (Богоматерь Умиление злых сердец, 1914–1915), har setts som en kommentar till det första världskriget, och den hänger i skrivande stund centralt på utställningen ”Första världskriget: 1914–1918” (Первая мировая война. 1914–1918) på Ryska museet i St. Petersburg, där den står i kontrast till patriotiska affischer med St. Göran och draken och hånfulla satirer mot kaisern och feta tyska soldater med pickelhuva. Denna utställning kommer vi också att återvända till.

Guds moder av Uppmjukande av onda hjärtan (Богоматерь Умягчение злых сердец) är ett vedertaget ikonografiskt motiv i ortodox kyrkokonst, vilket Petrov-Vodkin har behandlat fritt. Han byter i titeln ut den konkreta metaforen Умягчение, ”uppmjukande”, ”mjukgörande”, mot det lite mer sentimentala Умиление, ”bevekelse”, ”ömhet”, ”rörelse”. Det är inte utan baktanke, då urtypen för den så kallade Богоматерь Умиление, Guds moder av Ömhet (på grekiska ἐλέουσα), är en av Rysslands mest berömda skyddsikoner, Guds moder av Vladimir, som omtalas här. Umilenie riktar sin ömhet mot sin son, men Petrov-Vodkin leker med ordet och låter ömheten riktas mot onda hjärtan, och betydelsen blir aktiv, ”bevekelse”.

Enligt den ikonografiska konventionen för Uppmjukande av onda hjärtan å andra sidan, skall Jesusbarnet inte avbildas, men den heliga jungfruns hjärta skall genomborras av sju svärd, vilka tolkas i enlighet med Lukas 2:34–35:

Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Motivet går också under namnet Symeons profetia (Симеоново проречение) och Guds moder av de sju svärden (Семистрельная), ibland med vissa distinktioner rörande svärdens antal och arrangemang. I katolsk ikonografi går det under namnet Vår fru av de sju sorgerna eller Vår fru av de sju svärden (eller ibland pilarna), hypostaser av Mater dolorosa, där de sju sorgerna är definierade moment i Jungfru Marias biografi. Vi ska återkomma till detta motiv, vars historia i både rysk och katolsk ikonografi är intressant och lite dunkel. Här ges bara ett exempel, som sägs vara från 1700-talet. Motivet anges på ryska under ikonen; abbreviaturerna vid jungfruns huvud är grekiska: Μητὴρ Θεοῦ, Guds moder.

13
Guds moder, Onda hjärtans uppmjukande med helgon och skyddsängel (1700-tal)
Богоматерь Умягчение злых сердец  с приписными святыми и Ангелом Хранителем (XVIII в.)

Till skillnad från den kristna ikonografin utelämnar Petrov-Vodkin alltså svärden, vars symbolik blir för plakatartad under pågående krig, och jungfrun håller också upp sina händer som skydd. Händernas position visar att det inte är sig själv hon skyddar, och hon erbjuder sitt huvud och ansikte som ytterligare värn, men inte aggressivt, utan som en som försöker att lugna. Detta är i själva verket ett citat från ännu ett rysk-ortodoxt vårfrumotiv, Guds moder den Orubbliga muren (Нерушимая Стена: se Kondakov*, vol. II, kap. II, s. 72 ff.), vilket till sitt ursprung är en särtolkning av Virgo Orans (Оранта), den beende jungfrun, som finns i olika varianter. Den arketypiska eller åtminstone mest berömda Orubbliga muren, vilken Petrov-Vodkin med sin bakgrund som kyrkokonstnär i Sydvästryssland väl kände till, är en mosaik från 1000-talet i Sofiakatedralen i Kiev:

10_The_Virgin_Orans_-_Google_Art_Project
Guds moder, den Orubbliga muren eller Virgo orans (1000-tal)
Mosaik, 6 m. hög, Sofiakatedralen, Kiev
Богоматерь Нерушимая Стена, или Оранта (XI в.)
Мозаика, 6 м., Софийский собор, Киев

På ryska Wikipedia heter dennna mosaik i skrivande stund den Orubbliga muren, men från ukrainskt och engelskt håll föredrar man det neutrala Оранта och Orans of Kiev. Men man trodde en gång att så länge Guds moder höll sina armar över Kiev skulle staden och nationen Rus inte falla.

Petrov-Vodkin lånar alltså motivet från den ena av Rysslands två mest berömda skyddsikoner, och den ikonografiska titeln från den andra; tavlan är i högsta grad en beredskapsmålning, om än med större finess än den allmänna krigspropagandan.