Kategoriarkiv: Serov

Fler porträtt av Serov

1887_Serow_Maedchen_mit_Pfirsichen_anagoria1 Portrait_of_Savva_Mamontov2 Portrait_of_Adelaida_Simonovich3

Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow5

Морозова_Мария_ФедоровнаWalentin_Alexandrowitsch_Serow_0047

Pavel_Tretyakov_by_Valentin_Serov_1899Alexander_III_by_V._Serov_(GRM)portrait-of-children-of-s-botkin-190010

11 Portrait_of_K._Pobedonostsev12 Chekhov_by_serov13

Portrait_of_Henrietta_Girshman14  Sergej_Diaghilev_(1872-1929)_ritratto_da_Valentin_Aleksandrovich_Serov15  Portrait_of_the_Actress_Maria_Yermolova_190516

Konstantin_Balmont_by_Valentin_Serov_190517  Portrait_of_Prince_Vladimir_Golitsyn18  Portrait_of_Alexander_Lensky_and_Alexander_Yuzhin19

url20  Anna_Pavlova_in_the_Ballet_Sylphyde21 Anna_Zetlin_by_V.Serov_(1909,_Ramat-Gan)22

1. Vera Savvisjna Mamontova (”Flicka med persikor”) (1887). Olja på duk, 91 x 85 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Вера Саввишна Мамонтова («Девочка с персиками».) (1887). Холст, масло, 91 x 85 см. Третьяковская галерея, Москва.
2. Savva Ivanovitj Mamontov (1887). Olja på duk, 89 x 71,5 cm. Museum för konst, Odessa.
Савва Иванович Мамонтов (1887). Холст, масло, 89 x 71,5 см. Одесский художественный музей.
3. Adelaida Jakovlevna Simonovitj (Serovs moster) (1889). Olja på duk, 87 x 69 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Аделаида Яковлевна Симонович (1889). Холст, масло, 87 x 69 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
4. Ilja Jefimovitj Repin (1892). Olja på duk, 66,4 x 53,3 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Илья Ефимович Репин (1892). Холст, масло, 66,4 x 53,3 см. Третьяковская галерея, Москва.
5. Isaak Iljitj Levitan (1893). Olja på duk, 82 x 86 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Исаак Ильич Левитан (1893). Холст, масло, 82 x 86 см. Третьяковская галерея, Москва.
6. Marija Fjodorovna Morozova (1897). Olja på duk, 108 x 87,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Мария Фёдоровна Морозова (1897). Холст, масло, 108 x 87,5 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
7. Nikolaj Andrejevitj Rimskij-Korsakov (1898). Olja på duk, 94 x 111 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Николай Андреевич Римский-Корсаков (1898). Холст, масло, 94 x 111 см. Третьяковская галерея, Москва.
8. Pavel Michajlovitj Tretjakov (1899). Akvarell, blyvitt, blyerts på papper, 21 x 12,2 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Павел Михайлович Третьяков (1899). Бумага, акварель, белила, графитный карандаш, 21 x 12,2 см. Третьяковская галерея, Москва.
9. Alexander III i Köpenhamn (1899). Akvarell, blyvitt, gouache på papper, 41,6 x 32 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Александр III на фоне Копенгагенской гавани (1899). Бумага, акварель, гуашь, белила, 41,6 x 32 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
10. S. S. Botkins barn (1900). Akvarell och blyerts på papper, 49,8 x 40,3 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Дети С. С. Боткина (1900). Бумага, графитный карандаш, акварель, 49,8 x 40,3 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
11. Nikolaj II i vardagsrock (1900). Olja på duk, 70 x 58 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Николай II в тужурке (1900). Холст, масло, 70 x 58 см. Третьяковская галерея, Москва.
12. Konstantin Petrovitj Pobedonostsev (1902). Kol, färgkrita och rödkrita på papper, 56 x 43 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Константин Петрович Победоносцев (1902) Бумага, уголь, цветные карандаши, сангина, 56 x 43 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
13. Anton Pavlovitj Tjechov (1903). Akvarell på papper.
Антон Павлович Чехов (1903). Бумага, акварель.
14. Henrietta Leopoldovna Girshman (1904). Tempera på kartong, 99,2 x 68,2 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Генриетта Леопольдовна Гиршман (1904). Картон, темпера 99,2 x 68,2 см. Третьяковская галерея, Москва.
15. S. P. Djagilev (1904). Olja på duk, 97 x 83 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
С. П. Дягилев (1904) Холст, масло, 97 x 83 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
16. Marija Nikolajevna Jermolova (1905). Olja på duk, 224 x 120 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Мария Николаевна Ермолова (1905). Холст, масло, 224 x 120 см. Третьяковская галерея, Москва.
17. Konstantin Dmitrijevitj Balmont (1905). Pastell, gråpapper på kartong, 72,5 x 41,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Константин Дмитриевич Бальмонт (1905). Бумага серая на картоне, пастель, 72,5 x 41,5 см. Третьяковская галерея, Москва.
18. Vladimir Michajlovitj Golitsyn (1906). Olja på duk, 115 x 92 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Владимир Михайлович Голицын (1906). Холст, масло, 115 x 92 см. Государственный исторический музей, Москва.
19. Aleksandr Pavlovitj Lenskij och Aleksandr Ivanovitj Juzjin (1907). Tempera på duk, 149 x 143 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Александр Павлович Ленский и Александр Иванович Южин (1907). Холст, темпера, 149 x 143 см. Третьяковская галерея, Москва.
20. Jevdokia Sergejevna Morozova (1908). Olja på duk. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Евдокия Сергеевна Морозова (1908). Холст, масло. Третьяковская галерея, Москва.
21. Anna Pavlovna Pavlova i baletten La Sylphide (1909). Tempera på färgad duk, 194 x 170 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Анна Павловна Павлова в балете «Сильфида» (1909). Холст грунтованный, тонированный, темпера, 194 x 170 см. Русский музей, Санкт-Петербург.
22. Anna Vasilevna Tsetlin (1909). Akvarell och blyvitt, papper på kartong. Museum för rysk konst, Ramat-Gan.
Анна Васильевна Цетлин (1909). Бумага на картоне, акварель, белила. Музей русского искусства, Рамат-Ган.

Porträttörens mästarprov är blicken. Serov hade ett speciellt manér: i stället för skärpa, intelligens, själfullhet, de attribut som porträttmålare plägar att smickra sina uppdragsgivare med, lägger han spår av tankspriddhet eller frånvaro i anletet, nyvaken hövlig ögonkontakt på väg ut av ett minne, varmt och intimt, borta för alltid. I ögonen en glans av rörelse, sorg blandad med glädje.

Jag nämnde att Serov gärna målade aristokrati; dock faktiskt minst lika mycket kulturarbetare, borgerliga mecenater och deras anhöriga, som de flesta porträtten ovan. Det verkar som om dessa vanligen blir hans bästa. Även några av tsarporträtten (9, 11) äger den rätta glöden.

Välorganiserad samling av Serovs porträtt på ryska Wikipedia.

Annonser

Valentin Serov, porträtt av greve Feliks Feliksovitj Sumarokov-Elston

portrait-of-count-feliks-feliksovich-sumarokov-yelstov-later-prince-yusupov-1903
Porträtt av greve F. F. Sumarokov-Elston (1903)
Olja på duk, 89 x 71,5 cm. Ryska museet i St. Petersburg
Портрет грага Ф. Ф. Сумарокова-Эльстона (1903)
Холст, масло, 89 x 71,5 см. Русский музей, Санкт-Петербург

Yes, he was certainly wonderfully handsome, with his finely curved scarlet lips, his frank blue eyes, his crisp gold hair. There was something in his face that made one trust him at once. All the candour of youth was there, as well as all youth’s passionate purity. One felt that he had kept himself unspotted from the world. No wonder Basil Hallward worshipped him.

Valentin Serov (1865–1911), son av två kompositörer, uppvuxen i hjärtat av europeisk kulturssocitet under la belle epoque, har säkert sedan 1891 fantiserat om att måla Dorian Grays porträtt. I sextonårige greve Sumarokov-Elston fann han material (det är signifikant att pojken är klädd i grått). Det är emellertid inte ”ungdomens ärlighet, ungdomens passionerade renhet” vi blir föreställda. Feliks Feliksovitjs blå ögon är kanske uppriktiga, men inte i betydelsen av att vilja erkänna något, snarare öppna med hur korten ligger, vilka spelregler som gäller. Kanske de ger uttryck för en viss skuldmedvetenhet, pojkaktig, utan samvetskval. ”Ja, jag gjorde något dumt nu för en halvtimma sedan, men du kommer inte att få veta vad det är. Ja, jag tycker om att leva, och jag har fått allt det här till skänks; om inte Guds moral så ger mig konventionen och  statens lagar rätt till det.” Det är Dorian Grays porträtt inte nymålat men efter, säg, två veckors syndande.

Mäster Feliks Feliksovitj, sedermera furst Feliks av huset Jusupov (vid tiden Rysslands och en av världens rikaste släkter, med krimtatarska anor), läste senare i livet vid Oxford, hade relationer med män och kvinnor, gifte sig med tsarens systerdotter, undvek militärtjänst, och ledde konspiratörerna som mördade Rasputin. Han flydde efter revolutionen med juveler och Rembrandttavlor till Europa, där han bland annat startade ett kortlivat modehus. Han dog i Paris 1967, åttio år gammal. Här finns en engelsk version av hans memoarer, där han beskriver denna målnings tillkomst och den ”beryktelse” den förlänade modellen vid en utställning i Venedig:

Arkhangelskoye had a friend and admirer after my own heart in the person of Serov, the artist who came to paint our portraits in 1904.

He was a delightful man. Of all the artists I have ever met in Russia or elsewhere, my memory of him is the most precious and vivid. His admiration for Arkhangelskoye, which revealed his acute sensibility, was the basis of our friendship. In an interval between sittings, we sometimes went into the park, sat down on a bench under the trees, and had long talks, His advanced ideas influenced the development of my mind considerably. I must add that in his opinion there would have been no cause for a Revolution if all rich people had been like my parents.

Serov had a great respect for his art and never consented to paint a portrait unless the model interested him. He refused to paint a very fashionable lady of St. Petersburg whose face did not inspire him. However, he finally yielded to the lady’s entreaties but, after the last sitting, he added to the portrait an enormous hat, which concealed three-quarters of her face. When the model protested, he replied that the hat was the most interesting part of the portrait.

He was too independent and too disinterested to conceal his feelings. He once told me that when he was painting the Tsar’s portrait the Tsarina exasperated him by continual criticisms; so much so that one day, losing all patience, he handed her his palette and brushes and suggested that she should finish the work herself.

This portrait, the best ever painted of Nicholas II, was ripped to pieces during the 1917 Revolution, when a frenzied mob invaded the Winter Palace. An officer, who was a friend of mine, brought me a few shreds of it which I have reverently kept.

Serov was very much pleased with the portrait he painted of me. Diaghilev asked us to allow him to include it in the exhibition of Russian art which he organized in Venice in 1907, but it brought me so much notoriety that my parents were annoyed and requested Diaghilev to withdraw it from the exhibition.*

 tumblr_m1m5ucFyGB1qkvrpzo1_1280
Greve Sumarokov-Elston och Valentin Serov (1904 eller 1905)
Граф Сумароков-Эльстон и Валентин Серов (1904 или 1905)

Målaren Serov ger, till skillnad från exempelvis sin lärare Ilja Repin, i sin konst knappast uttryck för något genuint intresse för sociala och nationella frågor. Han sägs ha lämnat St. Petersburgs konstakademi som protest mot den Blodiga Söndagen 1905, och målat en del samhällssatirer under åren som följde (som engelska Wikipedia i.s.s. menar demonstrerar hans ”democratic beliefs”  jag kan inte hitta några exempel på internet), men hans intressen ligger  i det apolitiska, psykologiska, i porträtt, ansikten. Han målade företrädesvis aristokrati och konstnärssocitet. Han har jämförts med bl.a. Zorn. Han undervisade i Moskva och var lärare till Kuzma Petrov-Vodkin. Få ryska porträttmålare kan mäta sig med honom, men det är  inte mycket i hans måleri som kan sägas vara specifikt ryskt.

 

*Den ryska versionen:

Наконец у Архангельского нашелся обожатель в моем вкусе – художник Серов, в 1904 году приехавший в усадьбу писать с нас портреты.

Это был замечательный человек. Из всех великих людей искусства, встреченных мною в России и Европе, он – самое дорогое и яркое воспоминанье. С первого взгляда мы подружились. В основе нашей дружбы лежала любовь к Архангельскому. В перерывах между сеансами я уводил его в парк, усаживал в лесу на свою любимую скамейку, и мы всласть говорили. Идеи его заметно влияли на мой юный ум. А впрочем, считал он, что, если бы все богатые люди походили на моих родителей, революция была бы ни к чему. Серов не торговал талантом и заказ принимал, только если ему нравилась модель. Он, например, не захотел писать портрет великосветской петербургской красавицы, потому что лицо ее счел неинтересным. Красавица все ж уговорила художника. Но, когда Серов приступил к работе, нахлобучил ей на голову широкополую шляпу до подбородка. Красавица возмутилась было, но Серов отвечал с дерзостью, что весь смысл картины – в шляпе.

По натуре он был независим и бескорыстен и не мог скрыть того, что думает. Рассказал мне, что, когда писал портрет государя, государыня поминутно досаждала ему советами. Наконец он не выдержал, подал ей кисть и палитру и попросил докончить за него.

Это был лучший портрет Николая II. В 17-м, в революцию, когда озверевшая толпа ворвалась в Зимний, картину изорвали в клочки. Один клочок подобрал на Дворцовой площади и принес мне знакомый офицер, и реликвию эту я берегу, как зеницу ока.

Серов был доволен моим портретом. Взял его у нас Дягилев на выставку русской живописи, организованную им в Венеции в 1907 году. Картина принесла ненужную известность мне. Это не понравилось отцу с матерью, и они просили Дягилева с выставки ее забрать.