Kategoriarkiv: arkitektur

Bolsjevikerna och konsten (med återblickar)

Det verkar under Sovjetunionens första år ha funnits två motstridiga politiskt korrekta uppfattningar om konsten. Den ena som av fientligt inställda tyskar kallades för kulturbolsjevism innebar att allt gammalt, i synnerhet all rysk och europeisk historia och tradition, alla gamla uppfattningar och tankesätt, var dåliga, och måste ersättas från grunden av det nya, som (låt oss hoppas) är bra. Sålunda förkunnade de geometriskt-abstrakta konstnärerna, t.ex. Kazimir Malevitj och El Lisitskij (1890–1941), att formspråket måste raseras och byggas upp från grunden, från intet, med cirklar och kvadrater, varifrån man till äventyrs kunde komma vidare till en framtidens avancerade konst.

gul1     rotationer2    putesjestvennik3
4    kors5
1. Kazimir Malevitj, Suprematistisk målning (1917–1918). Olja på duk, 70,5 x 105 cm. Казимир Малевич, Супрематическая живопись (1917—1918). Холст, масло, 70,5 x 105 см.
2. El Lisitskij, ProUn-rotationer (ca. 1919). 49,7 x 34,5 cm. Эль Лисицкий, Проун вращения (ок. 1919). 49,7 x 34,5 см.
3. El Lisitskij, Resande i alla tider. Figurin (1920–1921). Gouache, lack, silverfärg, tusch, blystift och svartkrita på papper, 49,4 х 37,9 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Эль Лисицкий, Путешественник по всем векам. Фигурина (1920–1921). Бумага, гуашь, лак, серебряная краска, тушь, графитный и черный карандаши, 49,4 х 37,9 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
4. El Lisitskij, Design för den elektromekaniska föreställningen Seger över solen (1923). Litografi på papper, 51,2 x 43,0 cm.
Эль Лисицкий, Композиция для электро-механического шоу Победа над солнцем (1923). Литография, бумага, 51,2 х 43 см.
5. Kazimir Malevitj, Suprematism (Svart kors på röd oval) (1921–1927). Olja på duk, 60 x 100,5 cm. Казимир Малевич, Супрематизм (Черный крест на красном овале) (1921–1927). Холст, масло, 60 x 100,5 см.

Som vi nämnde tog Malevitj över från Chagall som hegemon vid den nya konsthögskolan i Vitebsk, och han gjorde den mer formaliserat modernistisk. Han var likväl inte lika hårdför bolsjevik som sin elev El Lisitskij, verksam vid samma skola, utan något av en mystiker, som undergrävde kulturbolsjevismen med kristna symboler och transcendent filosofi, den så kallade suprematismen.

Denna nya väg som skulle banas av konsten, över och iväg från det gamla, var inte folkets allmänna väg. Kanske den i själva verket var en smula elitistisk. I den marxistiska tanketraditionen kan strategin likväl rättfärdigas i Lenins idé om en revolutionär kader, ett avantgarde, som går först och visar vägen.

(Kaderidén skildrades gripande, i socialistrealistisk stil, i denna målning av Korzjev:
fanan
Kaderrepresentanten, med kavaj och vita manschetter, har fallit i första ledet,
men grovarbetaren, hittills van att följa, väcks i sitt medvetande och lyfter fanan.)

Den idag inom vissa kretsar gängse vulgariseringen av termen kulturbolsjevism till ”kulturmarxism”, med avseende alltså på kulturellt nedbrytande av traditionen och radikal opposition mot det historiska, är mindre välfunnen, då väl kaderismen är just en leninistisk innovation, inte en marxistisk grundidé, och det är få ting marxismen respekterade så högt och tog på så stort allvar som historien. Man borde kanske hellre tala om kulturleninism eller till och med kulturtrotskism. (Förvisso skall termen ”kulturmarxism” hänsyfta framförallt till den så kallade nymarxistiska Frankfurtskolan.)

Kulturbolsjevismen kom som bekant inte att institutionaliseras i Sovjetunionen, där man snart tonade ner även Lenins avantgardism, inte minst i kulturfrågor:

Lenin_(Petrov-Vodkin)
Lenin som kulturkonservativ pusjkinforskare
leninismolny
Lenin som plikttrogen statsman

Jag läste en essä (här) av Hans Ruin* som till och med ville härleda hela den konstnärliga reaktionen från mitten av 20-talet – den socialistiska realismens maktövertagande – till Lenins personliga, aggressivt materialistiska, anti-idealistiska övertygelse, vilken skulle ha gjort krav på estetisk realism i konsten. Det verkar dock långsökt att lägga särskild tonvikt vid Lenin själv härvidlag, som ju för det första var död 1924, och för det andra i detta avseende – den positivistiska materialismen – endast vidareförde Marx egen huvudtendens. Det är också en väl idealistisk syn på den enskilde individens och filosofins roll i det historiska skeendet (skulle väl Lenin ha sagt).

Det kanske finns en del att läsa av Lenin själv om saken, men det jag hittar och skummar igenom på nätet (t.ex. här) ger intryck av att han, i de sällsynta fall han berör konsten, är mer upptagen av frågan om makten över och administrationen av den, än dess innehåll och form och till och med praktiska användning. Under Lenins levnadstid blomstrade i alla händelser ”kulturbolsjevismen” i Ryssland och Sovjetunionen. En tid var Malevitjs suprematism tongivande, därefter något som man kallade för konstruktivism, mindre mysticistisk och transcendent, och intressant åtminstone inom arkitekturen; här ett sent, oförverkligat exempel:

nktp vesnin6
6. Alexander, Leonid och Viktor Vesnin, Sovjetunionens folkkommissariat för tung industri (Narkomtjazjprom) (1934).
Александр, Леонид, Виктор Веснин, Народный комиссариат тяжелой промышленности СССР (Наркомтяжпром) (1934).

Den andra, delvis motstridiga hållningen jag talade om, som kanske kan sägas vara en mer ortodox marxistisk hållning, är den som, oavsett Lenins roll i processen, i någon form får övertaget i och med den ”socialistiska realismen”. Enligt denna hållning är huvudmotsättningen inte gammalt mot nytt (en idealistisk syn på konflikten) utan klass mot klass. Enligt det ortodoxt marxistiska synsättet måste den borgerliga konsten utfasas av en den proletära klassens konst, inte påbjuden av kommissarier och elitkadrer utan skapad av folket självt. Detta var också Lenins mening, även om han inte berör hur denna konst skall se ut. Här uppstår ett praktiskt problem, för när skulle arbetarklassen ha tid till att ägna sig åt skön konst? Att vara målare kan förvisso vara ett yrke, men i modern tid ser det ut att ha varit ett borgerligt.

1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow   Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin
Borgerliga målare porträtterade av borgerlig målare

Före revolutionen experimenterade man med neoprimitivism, gjorde pastischer på icke-akademisk folkkonst som Lubok:

15436  Women Carrying Baskets of Grapes
Neoprimitivism
Chudo_yudo7    begraverkatten8.
berlin9   blinov10  cheburashka11
7. Tjudo-judo. Handmålad lubok, 1800-tal. Чудо-юдо. Лубочная картинка XIX века.
8. Mössen begraver katten (ca. 1725). Lubok, träsnitt (?). Мыши кота погребают (ок. 1725). Лубок, Ксилография (?).
9. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовая карточка (1914). Хромолитография.
10. Ivan Blinov, detalj från Simon, Johannes son, älskar du mig? (1919). Иван Блинов, Фрагмент картины ”Симоне Ионин, любиши ли Мя?” (1919).
11. Andrej Timofejevitj Kuznetsov (1966–), Drutten (2003). Андрей Тимофеевич Кузнецов (1966–), Чебурашка (2003).

Folkliga konsttraditioner, oberoende av det borgerliga maktetablissemangets akademiska utbildningar,* kunde det vara något för bolsjevikerna?

5864
Annette Fahlsten, Låt hundra blommor blomma (1972). Screentryck, 47 x 65 cm.

På sextio- och framförallt sjuttiotalet, jag tror under någon sorts påverkan från maoismen, gjorde vänstern åtminstone i Sverige vissa ansatser till att omhulda folkkultur, ”naiv” enkelhet och en sorts primitivism, vars ideologiska och estetiska släktskap med den tidiga modernismens primitivism och för den delen med Herders nationalromantik möjligen kunde vara intressant att utreda. Detta var dock aldrig något som Sovjetunionen ställde upp på. ”Rysk folkkonst” kommer inte på fråga. Möjligen folkdanser men inte bilder. Då närmar man sig sådant som kyrkokonst och annan konst som ibland ger uttryck för reaktionära ståndpunkter (och se fotnot nedan), för att inte tala om att den ser primitiv ut.

* Tsarhuset fattade förvisso intresse under det första världskriget. Solzjenitsyn rapporterar att (den tyskfödda) tsarinan upprättade en skola för folkkonst i St. Petersburg. ”Här låg också hennes övertygelse, att tronens styrka fanns i folket och att man genom att utveckla folkkonsten skulle kunna lära känna landet närmare, bönderna, guvernementen, och leva i verklig endräkt med alla.” (Oktober 16,  vol. 2, övers. Stockman*, s. 371)

Den sovjetmarxistiska partisanktionerade lösningen låg istället i att skildra folket, i synnerhet det arbetande folket (och det socialistiska ledarskapet), och i att målaren definieras som en folkets representant, en arbetare, därtill i att hålla sig till vad som väl är och förblir folks övervägande smak för (mer eller mindre förskönande och idealiserande) realism. I Sovjetunionen gjorde man folk av småborgaren, kunde man säga. Till skillnad från Hans Ruin tror jag iallafall mer på populistisk politisk strategi, inklusive en önskan att tillgodogöra sig den realistiska konstens bredare propagandapotential, än filosofisk materialism som huvudorsak till de politiska diktaten om ”socialistisk realism”.

Den starka fientligheten mot allt det gamla fick man i vilket fall uppge. Det blev istället avantgardismen som kom att definieras som borgerlig formalism. Jag har inte hittat uppgifter om att man införde förbud mot måleri i någon stil, men avantgardism och nonfigurativ konst marginaliserades.

Det är hög tid att erkänna att den sovjetiska avantgardismen är marginell även i min personliga konsthistoria, om än intressant och fängslande inom marginella genrer (grafik, arkitektur, brukskonst). Men korset av Malevitj ovan gick häromåret på auktion för 37,77 miljoner dollar, och går man till ett offentligt bibliotek och tittar på avdelningen för rysk konst finner man vanligen gigantiska volymer om den sovjetiska avantgardismen och inte så mycket mer, förutom kanske någon av de handböcker av Talbot Rice* och Hamilton* som vi har citerat några gånger. Det är uppenbart att den sovjetiska avantgardismen i samtiden betraktas som den centrala perioden i Rysslands konsthistoria.

Jag var själv i samband med detta projekt mer nyfiken på den föraktade realistiska konsten från Sovjetunionen, som vi ju redan har sett en hel del av. Det rör sig förstås om en stor mängd ointressant konst med såväl politisk som mer allmänt idyllisk tendens – men även betydande måleri av folk som DejnekaKorzjev, ZacharovKurnakov.

Under Sovjetunionens tidiga år dominerade avantgardismen och den abstrakta konsten, men här är några exempel på föreställande konst, människor och platser, realistiskt eller impressionistiskt skildrade, från perioden 1918–1924, en period då denna stil alltså inte var så opportun som den senare blev. Intressant nog är den politiska tendensen ännu inte heller helt dominerande. Man får en stark känsla av efterklang, utom kanske hos Isaak Brodskij (12–13), som verkar helt obekymrad om trender och konsthistoriens gång.

Det är lätt att tänka sig de senare realistiska sovjetiska målarna som opportunister, vilka målar i en stil föreskriven av staten istället för att följa sin konstnärliga instinkt. Säkert är detta ofta riktigt i fråga om motivvalet. Men vad gäller stil är det inte så lätt att förställa sig. Malevitj var förvisso en vindflöjel och kameleont, ohyggligt ambitiös, men hans försök i realistisk stil i början av sin karriär och på trettiotalet visar att han faktiskt inte kunde måla särskilt bra på detta sätt.

Isaak Brodskij, känd för ideologiskt rättrogna porträtt av Lenin och Stalin  från trettiotalet, verkar för sin del inte ha gjort den minsta ansats till att anpassa sig till de avantgardistiska trenderna under vare sig tsarrikets sista eller den socialistiska statens första år. Jag hittar visserligen bara två målningar av honom från perioden 1917–1924.

Brodskij_191912  vinter13
ljus14   15
krestjanka16   fönster17
12. Isaak Brodskij, Lenin och demonstration (1919). Olja på duk, 90 x 135 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Исаак Бродский, Ленин и манифестация (1919). Холст, масло, 90 x 135 см. Государственный Исторический музей, Москва.
13. Isaak Brodskij, Vinter (1922). Olja på duk, 80,5 x 136 cm. Isaak Brodskijs museumsvåning, St. Petersburg.
Исаак Бродский, Зима (1922). Холст, масло, 80,5 x 136 см. Музей-квартира И.И. Бродского, Санкт-Петербург.
14. Pjotr Ivanovitj Petrovitjev (1874–1947), Vid solnegången (1919). Olja på duk, 56 x 96 cm. P. M. Dogadin-galleriet, Astrachan.
Петр Иванович Петровичев (1874–1947), При последних лучах (1919). Холст, масло, 56 x 96 см. Астраханская государственная картинная галерея им. П. М. Догадина.
15. Sergej Vasiljevitj Maljutin (1859–1937), Porträtt av D. A. Furmanov (1922).
Сергей Васильевич Малютин (1859–1937), Портрет Д. А. Фурманова (1922).
16. Abram Jefimovitj Archipov (1862–1930), Ung bondkvinna i röd blus (1920). Olja på duk, 103 х 84 cm.  Museikomplexet ”Nordrysslands konstnärliga kultur”, Archangelsk.
Абрам Ефимович Архипов (1862–1930), Молодая крестьянка в красной кофте (1920). Холст, масло, 103 х 84 см. Государственное музейное объединение «Художественная культура Русского Севера»,  Архангельск
17. Georgij Semenovitj Verejskij (1886–1962), Vinter. Utsikt från fönster (1924). Akvarell på papper.
Георгий Семенович Верейский (1886–1962), Зима. Вид из окна (1924). Бумага, акварель.

*

Det blir dessvärre fortsatt högst sporadisk uppdatering på obestämd tid.

bolsjevik18
18. Boris Kustodijev, Bolsjeviken (1920). Olja på duk, 101 × 141 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Борис Кустодиев, Болшевик (1920). Холст, масло,101 × 141 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
Annonser

Vutjetitj i Berlin, New York, Stalingrad och Kiev (svärd-tetralogien)

Vi var inne på ”Järnfelix”, Jevgenij Vutjetitjs skulptur av Dzerzjinskij, och hur man arbetar på att få den återuppförd på Ljubljankatorget i Moskva. Vidare utveckling i saken meddelades häromveckan. Efter motion från kommunistpartiet har ett saksbehandlande utskott i Moskva rekommenderat att frågan skall underställas folkets vilja. Det verkar som om Moskvas stadsfullmäktige senare i sommar formellt skall besluta om detta, huruvida det ska folkomröstas om Järnfelix.

Intressant vore kanske att diskutera riktigheten i eller de respektive in- och utrikespolitiska för- och nackdelarna med att återställa Dzerzjinskij till Ljubljankatoget. Men det hör absolut inte hit. Jag skall istället ta tillfället i akt att beröra fyra andra av Vutjetitjs monumentala skulpturer, av vilka åtminstone tre är internationellt kända.

Befriare-soldaten

Vutjetitj är ansvarig för ”Befriare-soldaten”, den centrala skulpturen vid Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park i Berlin: en segerrik krigare som trampar sönder ett hakkors under foten och förstör det med ett svärd, samt bär ett barn i sin vänstra arm.

Close-up_of_statue_in_Treptower_Park
1. Jevgenij Vutjetitj, Befriare-soldaten (1949). 12 m. Treptower Park, Berlin.
Евгений Вучетич, Воин-освободитель (1949). 12 м. Трептов-парк, Берлин.

Vissa svårigheter uppstår vid omtalandet av skulptur. Den tvådimensionella bilden av en skulptur kan för det första egentligen inte kallas reproduktion. I förhållande till sin verkshöjd är den däremot i sig en mer eller mindre betydande representant för en annan konstart, oftast fotografi men annars också målning, teckning, osv. Den monumentala skulpturen är därtill utformad i samsvar med sin omgivning, ett enskilt moment i en större arkitektonisk och landskapsarkitektonisk komposition, konstarter jag har i det närmaste obefintlig kunskap om. Men de sakerna bör också omtalas, inte minst då jag i detta första fall har besökt krigsmonumentet ifråga och tagit fotografier där. Det följande fotografiet är dock inte mitt.

Panorama_of_the_Russian_War_Memorial_at_Treptow
2. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Мемориал воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

Fotografen har sett det nödvändiga: avbildning av landskapsmonumentet i Treptower Park bör ske vid dunkla skyar. Det utformades för höstvinter och gråväder, sådant Östberlinväder man känner från kalla krigets spionromaner.  Mina egna bilder (nedan) är som alla kan se mindre anmärkningsvärda. Men de är tagna i rätt årstid och väderlek, till skillnad från vissa av de solskensvyer man finner på internet, där de stolt tornande monumenten ibland framstår som vad väl många menar att de nu är, irrelevanta kvarlämningar från en främmande civilisation.

IMG_0007a    IMG_0004IMG_0012IMG_0014IMG_0023e   IMG_0017f   IMG_0034g   IMG_0035IMG_0036i

3. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Мемориал воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

En grå vinterdag kommer monumentet till sin rätt. Marmorn glänser våt, skyarna tornar hotfullt, trädens kronor spretar svarta. Sorgen över detta som skett är nämligen ännu blytung, och kommer så att vara varje vinter så länge civilisationen består, är vad monumentets huvudansvarige, arkitekten Jakov Borisovitj Belopolskij (1916–1993), vill säga med sitt verk. Den allvarligt sinnade besökaren rekommenderas att komma vid denna tid på året, i januari, när parken en normal vardagseftermiddag torde vara i det närmaste folktom.

Relieferna (3g–i) skildrar ”Historien över sovjetfolkens fosterländska krig” och pryder sammanlagt sexton symboliska sarkofager (3f), vilka representerar de respektive sovjetrepublikerna, eller rättare, de människor från respektive republik som dog i kriget (Sovjetunionen gjorde det största krigsoffer någon nation i historien gjort, tror jag). Jag hittar ingen uppgift, och vet inte i vilken utsträckning Vutjetitj är ansvarig även för dessa och för de mindre skulpturer, det sörjande Moder Fosterland (3b) och de knäfallande soldaterna (3d), som ingår i monumentet. Palmer* (s. 379–80) återger skandaler om Vutjetitj enligt vilka han orättfärdigt tog äran för sina studenters arbete med de smärre skultpurerna.

Under den centrala skulpturen, ”Befriaren”, är en kenotaf, uppförd som en kurgan, tillägnad de fem eller sju tusen sovjetiska soldater som föll i Slaget om Berlin 1945, vilka ligger begravda i parken. Inne i kenotafens kammare finns en mosaik av Anatolij Andrejevitj Gorpenko (1916–1980), där Sovjetunionens folk frambär sitt tack (slava, ”ära”) till de fallna hjältarna. I en av bilderna nedan besöker den ryska motorcykelklubben Night wolves kenotafen på Segerdagen den 9 maj i år.

Sowjetisches_Ehrenmal_Treptow_Pavillon

1431218346-night-wolves-commemorate-ve-day-at-soviet-war-memorial-in-berlin_7565674

4. Anatolij Gorpenko, Mosaik i Det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park (1949). Berlin.
Анатолий Горпенко, Мозаика в мемориале воинам-освободителям в Трептов-парке (1949). Берлин.

Svärd till plogbillar

Vutjetitjs internationellt mest kända skultur är ”Låt oss smida svärden om till plogbillar”. Den befinner sig i New York och var en gåva från Sovjetunionen till Förenta Nationerna 1959.

Schwerter_zu_Pflugscharen_-_Jewgeni_Wutschetitsch_-_Geschenk_der_Sowjetunion_an_die_UNO_-_1959  Schwerter_zu_Pflugscharen_-_Bronze_-_Jewgeni_Wutschetitsch_-_Geschenk_der_Sowjetunion_an_die_UNO_-_1959 Uh2Y_Jq7Y_Y

5. Jevgenij Vutjetitj, Låt oss smida svärden om till plogbillar (1957).  Brons.  Förenta nationernas högkvarter, New York.
Евгений Вучетич, Перекуём мечи на орала (1957). Бронза. Штаб-квартира ООН, Нью-Йорк.

Skulpturen illustrerar Jesaja 2:3–4:

Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem Herrens ord.
Han skall döma mellan folken,
skipa rätt bland alla folkslag.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.

Temat ”fred” återkommer tätt i den sovjetiska diskursen under den andra halvan av 1900-talet. Vi som växte upp på 70- och 80-talen kommer ihåg fredsrörelsen, Fredsboken av Bernard Benson, fredssångerna man sjöng i skolan och så vidare. Enligt vissa konspirationsteoretiker var allt detta Sovjetunionens lömska bruk av västerländska NGO:er för sina egna syften. Men Reagans falköga genomskådade alltihop.

Apropå det är det ryska ordet för fred mir, vilket också kan betyda ”värld”. Det omtalade begreppet Russkij mir översätts vanligen som ”Den ryska världen” och brukar användas för att referera till en kulturgemenskap bland rysktalande i olika länder, framförallt i det f.d. tsardömet och Sovjetunionen. Men det betyder samtidigt med antydan till uppkäftighet Pax Russica, ett motbegrepp till de latinska begreppen Pax Romana, Pax Britannica och naturligtvis Pax Americana, de västliga imperiernas fred. (Jag ser nu på internet att man även talar om Pax Mongolica Mongolskij mir, relevant för den ryska historien – och, mindre utbrett, Pax Arabica.)

consiglio-d'europa-dono papa
Guido Veroi, Fredens ängel (Ангел мира)

Moder fosterland kallar

Välkänd och ikonisk är också Vutjetitjs ”Moder Fosterland kallar”. Liksom Befriare-soldaten är den uppförd med anledning av Det stora fosterländska kriget, och på dess allra mest berömda krigsskådeplats.

Rodina_mat_zovet
6. Jevgenij Vutjetitj, Moder Fosterland kallar (1967). Armerad betong, 87 m. Mamajev kurgan, Volgograd.
Евгений Вучетич, Родина-мать зовёт! (1967). Железобетон, 87 м. Мамаев Курган, Волгоград .

Rodina-mat’, Moder Fosterland, som vi även såg i Treptower Park (3b), är den sovjetiska, etniskt neutrala inkarnationen av gamla Moder Ryssland. Skulpturens hållning är anpassad och titeln hämtad från ett berömt plakat med samma namn från krigets inledning, där ”Moder Fosterland” räcker fram Röda arméns anställningskontrakt.

2
7. Iraklij Toidze, Moder Fosterland kallar (1941). Litografi.
Ираклий Тоидзе, Родина-мать зовёт! (1941). Литография.

Vutjetitj tog själv värvning som frivillig 1941, men blev svårt sårad och friställd från krigstjänst redan följande år (Palmer*, s. 378). Det kan inte råda något tvivel om sambandet. Det finns även en annan, såväl tematiskt som stilistiskt uppenbar inspirationskälla, den berömda antika Nike från Samothrake, segerns gudinna:

Nike_of_Samothrake_Louvre_Ma2369_n4
Nike från Samothrake (ca. 200 B.C.).
Ника Самофракийская (ок. 200 г. до Р. Х.).

Vutjetitjs ”Moder Fosterland kallar” är monumental i den populära betydelsen av ordet: den var vid sitt uppförande världens största staty, Rysslands motsvarighet till Frihetsgudinnan i New York och Cristo Redentor i Rio. Liksom Befriaresoldaten är hon den centrala pjäsen i en större anläggning, krigsmonumentet Mamajev Kurgan eller formellt ”Till hjältarna vid Slaget om Stalingrad”.

Mamayev_Kurgan_from_the_air    auto-kurgan
8. Jakov Belopolskij, Jevgenij Vutjetitj m.fl., Till hjältarna vid slaget om Stalingrad. Mamajev Kurgan, Volgograd.
Яков Белопольский, Евгений Вучетич и др., Героям Сталинградской битвы. Мамаев Курган, Волгоград.

The statue stands atop Mamaev Kurgan (the ”Hill of Mamai”), an ancient burial mound allegedly named for the Tatar commander defeated at the Battle of Kulikovo in 1380. Known during the war as ”Height 102.0,” this tactically vital position commands a view of the city’s central and northern suburbs and overlooks the banks of the Volga. The summit of Height 102.0 was stormed and briefly held by German soldiers in mid-September 1942. Recaptured by Red Army units several days later, the hill subsequently changed hands several times. Until the final destruction of the last German forces in Stalingrad in late January 1943, Height 102.0 was the epicenter of some of the most fierce and bloody combat of history’s most fierce and bloody battle. By the time that the Battle of Stalingrad drew to a close tens of thousands of Soviet soldiers had fallen dead on Mamaev Kurgan. ”The Motherland Calls” statute is but the largest and most visible element of a vast memorial complex covering 360 hectares (1.3 square miles) located on the eastern slope of Mamaev Kurgan. The complex consists of ten separate architectural-sculptural elements arranged in a sequential order along an ascending path from the base to the summit of the hill. The complex is officially known by its dedication ”To the Heroes of the Stalingrad Battle” and is today part of a federal administrative entity known as the Historical-Memorial Museum-Preserve ”Battle of Stalingrad.” The complex is currently under the on-site directorship of Maj. Gen. Vladimir Ivanovich Berlov, who is responsible for overseeing daily operations. In addition to the memorial proper, the site includes a modest museum as well as a small (but thorough) research department dedicated to the impossible task of identifying each of the Red Army soldiers who died during the military engagements in and around Stalingrad. (Palmer*, s. 375–77.)

Moder Fosterland

Det sista, och minst kända, av Vutjetjitjs huvudverk, uppfört postumt efter skulptörens design, är också en beväpnad Moder Fosterland, men skildrad som en fredstida, defensivt vaksam palladium. Den befinner sig i Kiev och uppfördes 1981 på taket till ett museum tillägnat Ukrainas roll i andra världskriget. Statyn är av stål och 62 meter hög.

Rodina_mat
9. Jevgenij Vutjetitj, Moder Fosterland (1981). Rostfritt stål, 62 m. Nationalmuseum för historien om det stora fosterländska kriget 1941-1945, Kiev.
Евгений Вучетич, Родина-мать (1981). Нержавеющая сталь, 62 м. Национальный музей истории Великой Отечественной войны 1941—1945 годов, Киев .

Sköldens emblem är olagligt i dagens Ukraina, såvida inte sambandet med museet fritar skulpturen från att omfattas av den aktuella lagen. Orten, tematiken och armarnas positition i designen tyder på att skulpturen är en replik till ett annat berömt konstverk i Kiev, som vi tidigare har omtalat: Guds moder den Orubbliga muren i Sofia-katedralen, beskyddarinna av det forna Rus. Petrov-Vodkins replik anno 1915 var mer subtil.

10_The_Virgin_Orans_-_Google_Art_Project

*

Vutjetitjs skulpturer är historiskt och politiskt intressanta på många sätt. Jag ville inte i detta fall omtala stil och fason så mycket, och inte ge egna värdeomdömen, men jag har en sista anmärkning. Beaktande stilen och motivkretsen, i synnerhet det återkommande svärdmotivet, kommer jag inte ifrån det kanske fantasifulla intrycket att konstnären befinner sig i en tyst dialog med en motståndare, en känd kollega, som i en annan verklighet hade varit den som erbjöds uppdraget att formge segermonumenten i Berlin och den stad som före 1925 hette Tsaritsyn. Jag försöker låta bli att fantisera om vad staden hade fått heta i den verkligheten.

011 8225837656_e32b935475_b 9068312034_78a8232c57_b