Feofan grek (och andra greker)

Mot slutet av 1300-talet var det inte mycket mer än Konstantinopel kvar av det östromerska imperiet. Adrianopel erövrades av turkarna 1362.

Framtidsutsikterna för en grekisk målare var inte de bästa. Sultanerna hade begränsat bruk för dem. Nåja, det slutade inte målas ikoner i sultanatet, men kundkretsen inskränktes drastiskt vad gäller storlek och köpkraft.

Inte så få grekiska konstnärer hade dock, alltsedan Kievrikets glansdagar, arbetat för ryssarna (”Oranta-mästaren”, ”Vladimirskaja-mästaren”, ”Tichvinskaja-mästaren”). Målaren Theofanes (ca. 1340–1410) drog således från Konstantinopel till det heliga Ryssland (kanske tillsammans med kyrkomannen Kyprianos). Här var det också politiskt tumult, men utvecklingen gick i motsatt riktning: de kristna ryssarna var på god väg att göra sig gällande mot den Gyllene horden, samlade kring det alltmer hegemoniska Moskva.

Fanis såg vart vinden blåste och lärde sig ryska. Han arbetade i Novgorod på 1370-talet, därefter enligt uppgift i Nizjnij Novgorod, Kolomna, Serpuchov, och slutligen Moskva. På ryska blev hans namn Feofan.

 

1      2

3    4

1. Pantokrator. Пантократор

2. Den gammaltestamentliga treenigheten. Ветхозаветная Троица

3. Patriarken Set. Праотец Сиф

4. Polykarpos av Smyrna (?). Поликарп Смирнский (?)

Fresker från 1378 i Kristi Förklarings kyrka i Ilinjagatan, Novgorod (1378 г., фрески в Церкви Преображения, Ильина улица, Новгород)

Det verkar tyvärr som om bara dessa tidiga fresker i Novgorod med säkerhet kan tillskrivas Feofan. Följande ikon tillskrivs en mästare från hans verkstad.

 

5

5. Kristi Förklaring (tidigt 1400-tal). Tempera på trä, 184 x 134 cm. Från Förklaringskatedralen i Pereslavl-Zalesskij, nu i Tretjakov-galleriet, Moskva
Преображение (Нач. XV в.). Дерево, темпера, 184 x 134 см. Из Спасо-Преображенского собора в Переславле-Залесском. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Högst osäker är däremot attributionen av huvuddelen av ikonostasen i Bebådelsekatedralen i Kreml:

Sedan början av 1900-talet har ikonerna och freskerna i Deesis-ordningen här tillskrivits tre mästare, Feofan, hans elev Rubljov, och den  lite mer obskyre Prochor av Gorodets. Den store auktoriteten Grabar (själv en inte obetydlig målare) menade att Feofan var upphovsman till följande ikoner:

6  7  8

9  10

11 12

6. Guds Moder. 210 × 109 cm. Богоматерь.

7. Kristus pantokrator.   210 × 141 cm. Спас в силах

8. Johannes Döparen. 210 × 109 cm. Иоанн Предтеча

9. Ärkeängeln Gabriel. 210 × 117 cm. Архангел Гавриил

10. Aposteln Paulus. 210 × 117 cm. Апостол Павел

11. St. Basilios den store. 210 × 90 cm. Святитель Василий Великий

12. St. Johannes Chrysostomos. 210 × 103 cm. Святитель Иоанн Златоуст

Alla ca. 1400, tempera på trä, i Bebådelsekatedralen i Kreml (ок. 1400, дерево, темпера, Благовещенский cобор Московского Кремля.)

Deesis-ordningen, vilken vi tidigare såg i sin rudimentära form, framstår i denna kyrka i sin fulla extravagans: frälsaren flankeras av sin mor och Johannes Döparen, därefter i tur och ordning ärkeänglarna Mikael och Gabriel, apostlarna Peter och Paulus, kyrkofäderna Basilios och Johannes Chrystostomos, soldathelgonen St. Göran och St. Dmitrij, och allra längst ut två pelarhelgon. Endast de sju ikoner som har tillskrivits Feofan återges ovan, och på bilden från kyrkan syns de fem mest centrala, men alla tretton ikoner återges i korrekt turordning här.

Stilen är annorlunda än i Novgorodfreskerna, men kunde förklaras med konstnärens utveckling under 20 år och anpassning till Vladimir– och Moskvaskolornas paradigm, ansiktets mjuka psykologiska raffinemang (dock ej till fulländo). Det visar sig dock att det egentligen inte finns historiska källor som anger eller ens antyder att Feofan är upphovsmannen till dessa målningar. En krönika nämner att han målade fresker i kyrkan 1405, men enligt andra krönikor brann kyrkan 1547 och alla ikoner – som enligt uppgift var av Rubljov – fick ersättas; det finns inga uppgifter om varifrån de nya hämtades. Stilen och hantverkstekniken gör emellertid att man kan datera de nu tillstädevarande ikonerna till omkring 1400.

Om forskningshistoriken rörande attributionen kan man läsa i detalj på ryska här, utdrag ur en utställningskatalog av Sjtjennikova* (s. 124–25). Hon sammanfattar det nuvarande forskningsläget:

De gamla ikonerna i Deesisordningen skapades under 1300-talets sista fjärdedel i Moskva, där grekiska och ryska mästare arbetade, verkställande högt uppsatta personers order för katedralerna i Kreml, andra viktiga helgedomar i Moskva och specifika städer och kloster i det moskovitiska furstendömet. Planen för Deesis i dess helhet, dess ikonografi och ikonernas typologi är förenliga med att de har skapats av en begåvad bysantinsk konstnär (en mästargrek): enligt O. S. Popova ett verk  i besjälad ”klassisk” stil. Av denne har ikonerna «Pantokrator», «Guds Moder», «Johannes döparen», «Ärkeängeln Gabriel», «Aposteln Paulus» och «St. Johannes Chrysostomos» utförts. Vid utförandet av ikonen «S.t Basilios den store» deltog troligen en medhjälpare (elev?) till huvudmästaren, sannolikt ej heller av rysk härkomst. […] Att de främsta ikonerna i Deesis kom till av Feofan greks hand håller vi för en hypotes med existensberättigande, men obevisbar.*

*

Här har det varit bloggstiltje i hektisk juletid, men jag hann å andra sidan med en tur till Piter och besök på både Ryska museet och Eremitaget (det senare efter nästan två timmars köande); därtill en kort visit i den nyklassicistiska Vladimirkatedralen under pågående, ganska välbesökt gudstjänst. Ryska museet hade en temporär utställning av samtida figurativt måleri, Eremitaget en om Katarina den Stora och kungen av Polen, upplysta despoter med konstintresse. Och jag köpte några böcker.

Varnar för fortsatt låg, kanhända ännu lägre, uppdateringsfrekvens detta år, p.g.a. ont om tid. Slut tar det dock inte.

 

* Древние иконы деисусного чина созданы в последней четверти XIV в. в Москве, где работали греческие и русские мастера, выполнявшие заказы высокопоставленных лиц для кремлевских соборов, других важных храмов Москвы, удельных городов и монастырей Московского княжества. Замысел «Деисуса» в целом, иконография и типология образов принадлежат талантливому византийскому художнику (мастеру-греку), создававшему, по определению О. С. Поповой, произведения одухотворенного «классического» стиля. Им выполнены иконы «Спас в силах», «Богоматерь», «Иоанн Предтеча», «Архангел Гавриил», «Апостол Павел», «Святитель Иоанн Златоуст». В создании иконы «Святитель Василий Великий», вероятно, принимал участие помощник (ученик?) главного мастера, возможно, также не русского происхождения.[…] Принадлежность основных икон «Деисуса» кисти Феофана Грека мы считаем гипотезой, имеющей право на существование, но недоказуемой.

Mandylion

Novgorod (1100-tal).  Pavoloka, gesso, äggtempera, 77 × 71 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Новгород (XII в.). Паволока, левкас, яичная темпера, 77 × 71 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=141

Jaroslavl (1200- eller tidigt 1300-tal). Äggtempera på pannå, 104 × 74 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Ярославль (XIII – начало XIV вв.). Дерево, яичная темпера, 104 × 74 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=831

Moskva (ca. 1350–1375). 164 × 113 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Москва (третья четверть XIV в.). 164 × 113 см. Центральный музей древнерусской культуры и искусства им. Андрея Рублева, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=719

Simon Usjakov, Moskva (1673). 32 × 27 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Симон Ушаков, Москва (1673). 32 × 27 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=146

Om Mandylion (gr.), ”handduken”, på ryska Спас Нерукотворный, ”Den icke av människohand skapade Frälsaren”, skriver Aleksandr Solzjenitsyn:

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta av hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. Men Kristus såg konstnärens förtvivlan, och han tvådde sitt anlete och övertäckte det med en duk – och se, vattnet förvandlades till färg. Så uppstod Det icke av människohand skapade Kristi anlete, och denna duk helbrägdagjorde Augar. Därefter fick den hänga över stadsporten för att värna mot fienders anfall. Och de fornryska furstarna efterbildade Den icke av människohand målade Frälsaren i sina hirder.

(Ur Augusti fjorton, övers. Björkegren*, s. 381)

Boris Kustodijev, Kyrklig procession (1915). Olja på duk, 124,5 x 160 cm. Tjuvasjiens statliga museum för konst, Tjeboksary
Борис Кустодиев, Крестный ход (1915). Холст, масло, 124,5 x 160 см. Чувашский государственный художественный музей, Чебоксары

Vladimir-Suzdal

Medeltiden ja. Säkerligen önskar läsarkretsen ingenting högre än att ytterligare fördjupa sig i den ryska medeltiden.

Vi har sett flera ikoner från republiken Novgorod i nordväst. Omedelbart öst och syd därom låg det som med tiden kom att bli Rysslands historiska, andliga, politiska och kulturella centrum: den Gyllene ringen av städer nordost om Moskva, i historieböckerna betecknat som Vladimir-Suzdal.

The ancient towns of the Golden Ring, built between the 11th and 17th centuries, are the cradle of Russian culture. During Russia’s early history, the two most important cities were Kiev in the south and Novgorod in the north. They were both situated in what is now western Russia and lay along important commerce routes to the Black and Baltic seas. The settlements that sprang up along the trade routes between these two cities prospered and grew into large towns of major political and religious importance. From the 11th to the 15th centuries, the towns of Rostov, Yaroslavl, Vladimir and Suzdal became capitals of the northern principalitites, and Sergiyev Posad served as the center of Russian Orthodoxy. In the 12th century Moscow was established as a small protective outpost of the Rostov-Suzdal principality. By the 16th century Moscow had grown so big and affluent that it was named the capital of the Russian Empire. The prominent towns that lay in a circle to the northeast of Moscow became known as the Golden Ring. Each town is a living chronicle documenting many centuries of the history of old Russia. (Nordbye*, s. 240)

Ikonmåleriet i Vladimir-Suzdal räknas som en egen skola, föregångare till Moskva-skolan. På grund av mongolernas intensivare framfart i regionen finns det inte lika många gamla ikoner kvar härifrån som från Novgorod. Det råder också osäkerhet om proveniensen hos flera av de gamla ikonerna – t.ex. menar vissa att Guds moder av St. Theodor och St:a Paraskeva inte är från Novgorod, utan ett verk av just Vladimir-Suzdalskolan. Några av nedastående ikoner har omvänt attribuerats till Novgorod eller till och med Kiev. Vilket väl visar att de olika ikonmålarskolornas särdrag inte är så väldefinierade som knapologen kunde önska.

Säkert kan experterna ange flera bestämda tecken på att den ena ikonen hör till den ena eller andra skolan. Kanske kan man dock i trakten av Vladimir-Suzdal redan tidigt ana en utveckling mot det mjuka, milda, innerligt pietetsfulla mer än strängt hieratiska uttryck som skulle komma att bli Moskvaskolans kännetecken. De heliga ser helt enkelt lite snällare ut än i Bysans och Novgorod. Kanske kom inspirationen till denna mjuka vision av det gudomliga delvis från den mest kända och dyrkade av alla ikoner i Vladimir-Suzdal, som dock målades i Konstantinopel.

Frälsaren Emmanuel med änglar (sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal). Grovkornig pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Спас Эммануил с ангелами (Конец XII – начало XIII вв.).  Дерево, крупнозернистая паволока, левкас; яичная темпера, 72 × 129 см. Третьяковская галерея, Москва

Emmanuel är i ikonografien den adolescenta, skägglösa Kristus.

Demetrios av Thessaloniki på tronen (sent 1100-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 72 × 129 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Дмитрий Солунский на троне (конец XII в.)  Дерево, паволока, левкас, яичная темпера, 156×108 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Demetrius_of_Thessaloniki

Guds moder av St. Andrej Bogoljubskij (ca. 1158–1174). 185 × 105 cm. Vladimir-Suzdal-museet, Vladimir.
Боголюбская икона Божией Матери (ок. 1158–1174 гг.). 185 × 105 см. Владимиро-Суздальский историко-художественный и архитектурный музей заповедник, Владимир

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=1113

https://en.wikipedia.org/wiki/Andrey_Bogolyubsky

Deësis med pallium (sent 1100- eller tidigt 1200-tal). Гesso, äggtempera på pannå, 61×146 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Оплечный Деисус (конец XII – начало XIII вв.). Дерево, левкас, яичная темпера, 61×146 см. Третьяковская галерея, Москва.

https://en.wikipedia.org/wiki/Deesis

Ärkeängeln Mikaels uppenbarelse för Josua (sent 1100- eller tidigt 1200-tal). 50 × 35,8 cm. Jungfru Marie insomnandekatedral, Kreml, Moskva
Явление Архангела Михаила Иисусу Навину (конец XII – начало XIII вв.). 50 × 35,8 см. Успенский cобор Московского Кремля, Москва.

En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: ”Hör du till oss eller till våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: ”Herre, vad har du att säga till din tjänare?” Anföraren för Herrens här svarade: ”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Josua gjorde så. (Jos 5:13–15)

Virgo Orans av Jaroslavl (1100- eller 1200-tal). Pavoloka, gesso, äggtempera på pannå, 193,2 x 120,5 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Ярославская Оранта (XII–XIII вв.). Дерево, паволока, левкас, яичная темпера. 193,2 x 120,5 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=170

Guds moder av Tolga (I) (sent 1200- eller tidigt 1300-tal). 140 × 92 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Большая икона Толгской Богоматери (Толгская I) (конец XIII – начало XIV вв.). 140 × 92 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=192

Ärkeängeln Mikael (ca. 1300). 154 × 90 cm.  Tretjakov-galleriet, Moskva.
Архангел Михаил (Ок. 1300 г.). 154 × 90 см. Третьяковская галерея, Москва.

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=414

Kristi nedstigande till helvetet

Kristi uppståndelse som ikonografiskt motiv i den ortodoxa kyrkan skildrar vanligen, paradoxalt nog, egentligen själva inversionen av begreppet, nämligen Kristi nedstigande till helvetet. Efter sin död stiger frälsaren ner i dödsriket och befriar alla tillräckligt rättfärdiga själar som på grund av Adams fall och arvssynden har suttit fast där sedan tidernas begynnelse. Den romersk-katolske teologen Hans Urs von Balthasar framförde tesen att detta var en del av Kristi passion; att frälsaren alltså tillfogades lidande i helvetet. I ikonerna balanserar han på sitt kors som är lagt som en bro över avgrunden.

Adam, Eva, Kung David, Kung Salomon och ibland Abel och Johannes Döparen brukar stå först i kön til frälsning. Helvetet är vanligen ett svart hål i marken, utan synlig eld, men ibland syns djävulen i fjättrar och några hopplöst förtappade själar.

Den i den ortodoxa kyrkan centrala texten med hänsyn till nedstigandet till helvetet är en påskpredikan som tillskrivs St. Johannes Chrysostomos, som läses på påsknattsmässan. I slutet av predikan står (Migne*, vol. 59, s. 723–24):

Låt ingen frukta döden: ty vår frälsares död har befriat oss. Han utsläckte döden när han var i dess våld. Det var Han som straffade Helvetet, när han steg ned i Helvetet: bittert smakade det på hans kött. Jesaja förekom detta, när han utopade: Helvetet (säger han) förbittrades [jfr. Jes 14:9]. När det mötte Dig i djupet förbittrades det: ty det bragtes över ända. Det förbittrades: ty det förhånades. Det tog en kropp: och mötte Gud. Det grep jorden: och stod inför Himlen. Det tog vad det såg: och föll för det det icke såg. Död, var är din udd? Helvete, var är din seger? [jfr. 1 Kor 15:55, Hos 13:14]. Kristus är uppstånden, och du är kastad över ända. Kristus är uppstånden, och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden, och änglarna fröjdas. Kristus är uppstånden, och inget lik är i graven. Ty Kristus, uppväckt från de döda, blev de sovandes förstlingsoffer. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, Amen [1 Pet 4:11].

 

Norra Ryssland. Sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal?  73 × 50 cm. Statens Historiska Museum, Moskva.
Русский Север. Конец XIII — начало XIV вв.? 73 × 50 см. Государственный исторический музей, Москва.

Novgorod, 1370/80-tal. 134 × 108 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Новгород, 70–80-е годы XIV в. 134 × 108 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.

Moskva. Sent 1300-tal. 149 × 109 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Москва. Конец XIV в. 149 × 109 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.

Vita bubblor svärmar här runt frälsaren, från vilka det utgår linor med hullingar som genomborrar och fjättrar djävulen, demonerna och de förtappade. Detta är kanske de goda attribut med vilka Kristus övervinner det onda; i bubblorna står skrivet bl.a. ”sanning” och ”fred” (goda ting).

Moskva. 1425–1427. 88 × 66 cm. Trefaldighetskatedralen i St. Sergius trefaldighetskloster, Sergijev Posad.
Москва. 1425–1427 гг. 88 × 66 см. Троицкий собор Свято-Троицкой Сергиевой Лавры, Сергиев Посад.

Hodegetria

Kopia av Guds moder Hodegetria av Smolensk (1456). Rustkammaren i Kreml, Moskva
Список Смоленской иконы Одигитрии (1456). Оружейная палата, музеи Московского Кремля

Traditionen ger två huvudtyper av Jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vi har sett exempel på Umilenie eller Eleousa, Guds moder av ömhet, där jungfruns moderskänslor är i centrum. Den andra heter Hodegetria, vägviserskan, och är kanske lite mindre vanlig i ryska ikoner, mer vanlig i bysantinska. Hodegetria har typiskt ett mer samlat uttryck än Eleousa. Hon visar med handen på barnet, vilket utgör vägvisandet: nämligen vägen till frälsning.

Enligt legenden målades arketypen till denna ikon av evangelisten Lukas; den fördes av kejsarinnan Eudoxia från Jerusalem till Konstantinopel, där den förvarades i Hodegon-klostret. Det finns olika uppgifter om vad som sedermera hände med ikonen, men enligt den fromma ryskortodoxa uppfattningen, som inte stämmer överens med den katolskt-västerländska, fördes den till det heliga Rus, efter vad det berättas som hemgift åt Vsevolod av Kiev när han 1046 gifte sig med den bysantinska prinsessan Anastasia (eller Anna), dotter till kejsaren Konstantin IX Monomachos. Vsevolods son och efterträdare Vladimir II lät placera den i Jungfru Marie insomnandekatedralen i Smolensk, varför den kallas Vår fru av Smolensk. Denna ikon, som enligt Wikipedia av sekulära konsthistoriker daterades till 1000-talet, försvann under den tyska ockupationen av staden i andra världskriget. Kanske befinner den sig i någon av Hitlers bortglömda skattkammare (History channel, etc.).

Jag har inte lyckats finna ett fotografi av den ursprungliga Smolensk-ikonen. Två kopior gjordes åt Moskva i mitten av 1400-talet, av vilka den mest berömda är ovanstående. Kyrkans ministärer ansåg att man bör täcka över de förnämsta ikonerna med höljen av pärlor, juveler och guld, s.k. oklad eller riza, och jag har inte hittat något fotografi av Moskvakopian utan detta täcke. Man bör vara försiktig med omdömen om vulgaritet; höljena skyddade ikonerna mot de ständiga rökelse-, vaxljusfett- och sotavlagringar som oavbrutet svärtade dem och nödvändiggjorde ommålningar.

”Smolensk” blev senare en typ eller stil, som korrekt utmärks av bland annat jungfruns upprätta huvud och hållning, behärskade uttryck, och jungfruns och frälsarens ansikten vända mot betraktaren. Målaren Dionisij (ca. 1440–1502) gjorde en version, där jungfrun får ett lite varmare och mer välkomnande uttryck än i versionen ovan.

Dionisij, Guds moder Hodegetria av Smolensk (1482). Gesso och tempera på trä,  135 х 111 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Дионисий, Богоматерь Одигитрия Смоленская (1482). Дерево, левкас, темпера, 135 х 111 см.  Государственная Третьяковская галерея, Москва

Dionisij var verksam i Moskva i traditionen efter Theofanes greken och den store Rubljov, från vilken han har ärvt det mjukare uttrycket: ansiktets milda lugn, den intima, mänskligt introverta vision av det heliga som kontrasterar mot den  bysantinska och novgorodska traditionens strängare och mer stiliserade uttryck. Versionen från 1456 har mer av bysantinsk stränghet, vilket kanske beror på att den har utförts i nära imitation av den ursprungliga Smolensk-ikonens stil.

Det finns andra ryska Hodegetriai av gammalt datum som är oberoende av Smolensk-typen, som denna i en stil som påminner om novgorodskolan:

Guds moder Hodegetria (1300-tal?). Furstendomet Beloozero? Gesso och tempera på trä, 86 x 63 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Богоматерь Одигитрия Смоленская (XIV в.?). Белозерское княжество? Дерево, левкас, темпера, 86 x 63 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

Den är tydligen inte helt lätt att datera och ortsbestämma, men det verkar som om experterna tror på Den vita sjöns furstendöme, och sent 1300- eller tidigt 1400-tal. Detta är i närheten av Novgorod, och de markerade linjerna och färgerna gör stilen besläktad. I bården står skriven en bön, som finns transkriberad här; kontentan är ”rädda oss från syndens avgrunder, fiendens och hedningarnas angrepp, världens bekymmer”.

 

Guds moder av Tichvin (Hodegetria-Eleousa) (1100-/1200-ral?). Cypern? Jungfru Marie insomnandekatedralen av Guds moder av Tikhvin, Tikhvin
Богоматерь Тихвинская (Одигитрия-Елеуса) (XII–XIII вв.?). Кипр? Успенский собор Тихвинского Богородичного Успенского монастыря, Тихвин

Detta är Guds moder av Tichvin, en annan av de mest aktade ikonerna i Ryssland. Krönikorna berättar att ikonen mirakulöst dök upp över floden Ojat i Novgorod 1383 (samma legend om evangelisten Lukas som vidhäftar Smolensk-ikonen berättas tydligen också om Tichvinskaja, men det verkar vara en sammanblandning). Den är restaurerad i flera omgångar, tämligen hårdhänt med retuscher 1910. Enligt Ivan Bentjev, i en artikel* på ryska som i.s.s. kan läsas här, är ikonen sannolikt bysantinsk, närmare bestämt cyprisk, och så tidig som 1100- eller 1200-tal.

 

Guds moder av Tichvin (1500-tal). Moskva. Tempera på panel, 102 х 72 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Икона Тихвинской Божьей Матери. Москва, XVI в. Дерево, темпера, 102 х 72 см. Музей древнерусской культуры и искусства им. А. Рублева, Москва

Bentjev berättar också att typen, som förekommer i bysantinsk konst sedan åtminstone 1000-talet, går under namnet Hodegetria-Eleousa, Vägvisaren med ömhet/medlidande. Moskvaskolans mjukare, mer raffinerade stil, som i ovanstående kopia från 1500-talet (förvisso av en ringare målare än Dionisij), kan synas fördjupa uttrycket i enlighet med de ursprungliga konstnärliga intentionerna: Guds moders känslor av sorg och smärta över sonens jordiska ödesbestämmelse, bekanta från Umilenie/Eleousa-typen, men mildrade och modifierade av medvetenheten om glädjebudskapet och frälsningen.

Liksom Smolensk-ikonen utgör Tichvinskaja en typ i senare ryskt ikonmåleri, utmärkt av jungfruns känslosamma uttryck, normalt även av Jesusbarnets anatomiskt märkliga sätesposition, med benen i kors så att undersidan av foten riktas mot betraktaren med hälen vänd uppåt.

*

Det verkar som om Stockholm har hakat på trenden med (modernt) ryskt måleri och lånat in ett sextiotal tavlor från Ryska museet till utställningen Från tsarer till folkkommissarier på Nationalmuseum (2 oktober 2014–11 januari 2015):

Höjdpunkter ur det ryska måleriets historia. 65 målningar, från det tidiga 1800-talet via kända modernistiska konstnärer som Kandinskij och Chagall till Stalintidens realism, visas i utställningen som är ett samarbete med Ryska Museet i S:t Petersburg.

Ett par dagar hänger tavlorna kvar, missa inte om ni är i huvudstaden.

St. Göran i Holmgård

St. Göran (1130–40-tal). Novgorod.
Tempera på trä, 230 × 142 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Святой Георгий (30–40-е годы XII в.). Новгород
Дерево, паволока, левкас; яичная темпера. 230 × 142 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

St. Göran (ca. 1170). Novgorod
174 × 122 cm. Uspenskijkatedralen, Moskva.
Святой Георгий (Ок. 1170 г.). Новгород
174 × 122 см.   Успенский собор, Москва.

 

St. Göran med vita (tidigt 1300-tal). Novgorod
89 × 63 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Георгий с житием (Начало XIV в.). Новгород
89 × 63 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

St. Göran och draken (mitten av 1300-talet). Novgorod
55 × 37 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Чудо Георгия о змие (Середина XIV в.). Новгород
55 × 37 см.   Государственная Третьяковская галерея, Москва.

 

St. Göran och draken (sent 1300- eller tidigt 1400-tal). Novgorod
58 × 41.5 cm. Ryska museet, St. Petersburg..
Чудо Георгия о змие (Конец XIV – начало XV вв.). Новгород
58 × 41.5 см.   Русский музей, Санкт-Петербург.

 

Soldathelgon hör till de mest avbildade under den ryska medeltiden, t.ex. St. Demetrios (Dmitrij) och de inhemska St. Boris och St. Gleb, de första som kanoniserades av den rysk-ortodoxa kyrkan (1071). Mest dyrkad, åtminstone av de vapenbärande klasserna, var förmodligen St. Georg, på svenska St. Göran eller riddar Örjan, drakdödaren, som senare som Moskvas skyddshelgon och sköldemärke i det ryska statsvapnet blev symbol för imperiets självbild som kristendomens försvarare och bekämpare av ondskan.

Draken fanns inte med i den ursprungliga kristna helgonlegenden om St. Georg, som var en romersk soldat som led martyrdöden med mångahanda tortyr (se ovan) då han inte ville dyrka de hedniska gudarna och delta i Diocletianus förföljelse av kristna. Men draken hamnade i centrum från åtminstone 1100-talet. Engelska Wikipedia behandlar i.s.s bara den latinska traditionen av drakdödarlegenden, som korsfararna tog med sig österifrån, men den grekiska och österländska är äldre. I grekiska mirakelsamlingar om St. Göran dyker draken tidigast upp i en handskrift från 1100-talet (Aufhauser* s. 32 ff.), men en version på georgiska återfinns från 1000-talet (Walter* s. 140–41). De äldsta bevarade bilderna av en drakdödande St. Georg härrör från det bysantinska Kappadokien, varav en dateras till början av 600-talet (Walter* s. 125, 128).

Fontenrose* (s. 515 ff.) och andra anmärker att legendens detaljer, som inbegriper en prinsessa och en källa, uppvisar stora likheter med de grekiska myterna om Perseus, Ketos och Andromeda och Apollon och Python. Det finns förstås en mängd andra sagor om drakdödare från olika nationer och kulturer. Perennialister ser St. Göran som en version av gudstjänaren al-Khidr.

Tillägg 9 aug. 2015: Läs även Malte Persson om St. Göran och Claes Livijn.

Den medeltida Republiken Novgorod i Rysslands nordvästra hörn, med huvudort i det vikingarna kallade Holmgård, förskonades till stor del från mongolernas härjningar. Liksom de ovan avbildade kommer därför en stor del av de äldsta bevarade ryska ikonerna  från Novgorod (här omtalades en av de äldsta). Den novgorodska ikonmålarskolan äger en förkärlek för tydlig, slagkraftig komposition, symmetri, klara färger (gärna rött), och i vid bemärkelse ligne claire.