Kategoriarkiv: Kustodijev

Bolsjevikerna och konsten (med återblickar)

Det verkar under Sovjetunionens första år ha funnits två motstridiga politiskt korrekta uppfattningar om konsten. Den ena som av fientligt inställda tyskar kallades för kulturbolsjevism innebar att allt gammalt, i synnerhet all rysk och europeisk historia och tradition, alla gamla uppfattningar och tankesätt, var dåliga, och måste ersättas från grunden av det nya, som (låt oss hoppas) är bra. Sålunda förkunnade de geometriskt-abstrakta konstnärerna, t.ex. Kazimir Malevitj och El Lisitskij (1890–1941), att formspråket måste raseras och byggas upp från grunden, från intet, med cirklar och kvadrater, varifrån man till äventyrs kunde komma vidare till en framtidens avancerade konst.

gul1     rotationer2    putesjestvennik3
4    kors5
1. Kazimir Malevitj, Suprematistisk målning (1917–1918). Olja på duk, 70,5 x 105 cm. Казимир Малевич, Супрематическая живопись (1917—1918). Холст, масло, 70,5 x 105 см.
2. El Lisitskij, ProUn-rotationer (ca. 1919). 49,7 x 34,5 cm. Эль Лисицкий, Проун вращения (ок. 1919). 49,7 x 34,5 см.
3. El Lisitskij, Resande i alla tider. Figurin (1920–1921). Gouache, lack, silverfärg, tusch, blystift och svartkrita på papper, 49,4 х 37,9 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Эль Лисицкий, Путешественник по всем векам. Фигурина (1920–1921). Бумага, гуашь, лак, серебряная краска, тушь, графитный и черный карандаши, 49,4 х 37,9 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
4. El Lisitskij, Design för den elektromekaniska föreställningen Seger över solen (1923). Litografi på papper, 51,2 x 43,0 cm.
Эль Лисицкий, Композиция для электро-механического шоу Победа над солнцем (1923). Литография, бумага, 51,2 х 43 см.
5. Kazimir Malevitj, Suprematism (Svart kors på röd oval) (1921–1927). Olja på duk, 60 x 100,5 cm. Казимир Малевич, Супрематизм (Черный крест на красном овале) (1921–1927). Холст, масло, 60 x 100,5 см.

Som vi nämnde tog Malevitj över från Chagall som hegemon vid den nya konsthögskolan i Vitebsk, och han gjorde den mer formaliserat modernistisk. Han var likväl inte lika hårdför bolsjevik som sin elev El Lisitskij, verksam vid samma skola, utan något av en mystiker, som undergrävde kulturbolsjevismen med kristna symboler och transcendent filosofi, den så kallade suprematismen.

Denna nya väg som skulle banas av konsten, över och iväg från det gamla, var inte folkets allmänna väg. Kanske den i själva verket var en smula elitistisk. I den marxistiska tanketraditionen kan strategin likväl rättfärdigas i Lenins idé om en revolutionär kader, ett avantgarde, som går först och visar vägen.

(Kaderidén skildrades gripande, i socialistrealistisk stil, i denna målning av Korzjev:
fanan
Kaderrepresentanten, med kavaj och vita manschetter, har fallit i första ledet,
men grovarbetaren, hittills van att följa, väcks i sitt medvetande och lyfter fanan.)

Den idag inom vissa kretsar gängse vulgariseringen av termen kulturbolsjevism till ”kulturmarxism”, med avseende alltså på kulturellt nedbrytande av traditionen och radikal opposition mot det historiska, är mindre välfunnen, då väl kaderismen är just en leninistisk innovation, inte en marxistisk grundidé, och det är få ting marxismen respekterade så högt och tog på så stort allvar som historien. Man borde kanske hellre tala om kulturleninism eller till och med kulturtrotskism. (Förvisso skall termen ”kulturmarxism” hänsyfta framförallt till den så kallade nymarxistiska Frankfurtskolan.)

Kulturbolsjevismen kom som bekant inte att institutionaliseras i Sovjetunionen, där man snart tonade ner även Lenins avantgardism, inte minst i kulturfrågor:

Lenin_(Petrov-Vodkin)
Lenin som kulturkonservativ pusjkinforskare
leninismolny
Lenin som plikttrogen statsman

Jag läste en essä (här) av Hans Ruin* som till och med ville härleda hela den konstnärliga reaktionen från mitten av 20-talet – den socialistiska realismens maktövertagande – till Lenins personliga, aggressivt materialistiska, anti-idealistiska övertygelse, vilken skulle ha gjort krav på estetisk realism i konsten. Det verkar dock långsökt att lägga särskild tonvikt vid Lenin själv härvidlag, som ju för det första var död 1924, och för det andra i detta avseende – den positivistiska materialismen – endast vidareförde Marx egen huvudtendens. Det är också en väl idealistisk syn på den enskilde individens och filosofins roll i det historiska skeendet (skulle väl Lenin ha sagt).

Det kanske finns en del att läsa av Lenin själv om saken, men det jag hittar och skummar igenom på nätet (t.ex. här) ger intryck av att han, i de sällsynta fall han berör konsten, är mer upptagen av frågan om makten över och administrationen av den, än dess innehåll och form och till och med praktiska användning. Under Lenins levnadstid blomstrade i alla händelser ”kulturbolsjevismen” i Ryssland och Sovjetunionen. En tid var Malevitjs suprematism tongivande, därefter något som man kallade för konstruktivism, mindre mysticistisk och transcendent, och intressant åtminstone inom arkitekturen; här ett sent, oförverkligat exempel:

nktp vesnin6
6. Alexander, Leonid och Viktor Vesnin, Sovjetunionens folkkommissariat för tung industri (Narkomtjazjprom) (1934).
Александр, Леонид, Виктор Веснин, Народный комиссариат тяжелой промышленности СССР (Наркомтяжпром) (1934).

Den andra, delvis motstridiga hållningen jag talade om, som kanske kan sägas vara en mer ortodox marxistisk hållning, är den som, oavsett Lenins roll i processen, i någon form får övertaget i och med den ”socialistiska realismen”. Enligt denna hållning är huvudmotsättningen inte gammalt mot nytt (en idealistisk syn på konflikten) utan klass mot klass. Enligt det ortodoxt marxistiska synsättet måste den borgerliga konsten utfasas av en den proletära klassens konst, inte påbjuden av kommissarier och elitkadrer utan skapad av folket självt. Detta var också Lenins mening, även om han inte berör hur denna konst skall se ut. Här uppstår ett praktiskt problem, för när skulle arbetarklassen ha tid till att ägna sig åt skön konst? Att vara målare kan förvisso vara ett yrke, men i modern tid ser det ut att ha varit ett borgerligt.

1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow   Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin
Borgerliga målare porträtterade av borgerlig målare

Före revolutionen experimenterade man med neoprimitivism, gjorde pastischer på icke-akademisk folkkonst som Lubok:

15436  Women Carrying Baskets of Grapes
Neoprimitivism
Chudo_yudo7    begraverkatten8.
berlin9   blinov10  cheburashka11
7. Tjudo-judo. Handmålad lubok, 1800-tal. Чудо-юдо. Лубочная картинка XIX века.
8. Mössen begraver katten (ca. 1725). Lubok, träsnitt (?). Мыши кота погребают (ок. 1725). Лубок, Ксилография (?).
9. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовая карточка (1914). Хромолитография.
10. Ivan Blinov, detalj från Simon, Johannes son, älskar du mig? (1919). Иван Блинов, Фрагмент картины ”Симоне Ионин, любиши ли Мя?” (1919).
11. Andrej Timofejevitj Kuznetsov (1966–), Drutten (2003). Андрей Тимофеевич Кузнецов (1966–), Чебурашка (2003).

Folkliga konsttraditioner, oberoende av det borgerliga maktetablissemangets akademiska utbildningar,* kunde det vara något för bolsjevikerna?

5864
Annette Fahlsten, Låt hundra blommor blomma (1972). Screentryck, 47 x 65 cm.

På sextio- och framförallt sjuttiotalet, jag tror under någon sorts påverkan från maoismen, gjorde vänstern åtminstone i Sverige vissa ansatser till att omhulda folkkultur, ”naiv” enkelhet och en sorts primitivism, vars ideologiska och estetiska släktskap med den tidiga modernismens primitivism och för den delen med Herders nationalromantik möjligen kunde vara intressant att utreda. Detta var dock aldrig något som Sovjetunionen ställde upp på. ”Rysk folkkonst” kommer inte på fråga. Möjligen folkdanser men inte bilder. Då närmar man sig sådant som kyrkokonst och annan konst som ibland ger uttryck för reaktionära ståndpunkter (och se fotnot nedan), för att inte tala om att den ser primitiv ut.

* Tsarhuset fattade förvisso intresse under det första världskriget. Solzjenitsyn rapporterar att (den tyskfödda) tsarinan upprättade en skola för folkkonst i St. Petersburg. ”Här låg också hennes övertygelse, att tronens styrka fanns i folket och att man genom att utveckla folkkonsten skulle kunna lära känna landet närmare, bönderna, guvernementen, och leva i verklig endräkt med alla.” (Oktober 16,  vol. 2, övers. Stockman*, s. 371)

Den sovjetmarxistiska partisanktionerade lösningen låg istället i att skildra folket, i synnerhet det arbetande folket (och det socialistiska ledarskapet), och i att målaren definieras som en folkets representant, en arbetare, därtill i att hålla sig till vad som väl är och förblir folks övervägande smak för (mer eller mindre förskönande och idealiserande) realism. I Sovjetunionen gjorde man folk av småborgaren, kunde man säga. Till skillnad från Hans Ruin tror jag iallafall mer på populistisk politisk strategi, inklusive en önskan att tillgodogöra sig den realistiska konstens bredare propagandapotential, än filosofisk materialism som huvudorsak till de politiska diktaten om ”socialistisk realism”.

Den starka fientligheten mot allt det gamla fick man i vilket fall uppge. Det blev istället avantgardismen som kom att definieras som borgerlig formalism. Jag har inte hittat uppgifter om att man införde förbud mot måleri i någon stil, men avantgardism och nonfigurativ konst marginaliserades.

Det är hög tid att erkänna att den sovjetiska avantgardismen är marginell även i min personliga konsthistoria, om än intressant och fängslande inom marginella genrer (grafik, arkitektur, brukskonst). Men korset av Malevitj ovan gick häromåret på auktion för 37,77 miljoner dollar, och går man till ett offentligt bibliotek och tittar på avdelningen för rysk konst finner man vanligen gigantiska volymer om den sovjetiska avantgardismen och inte så mycket mer, förutom kanske någon av de handböcker av Talbot Rice* och Hamilton* som vi har citerat några gånger. Det är uppenbart att den sovjetiska avantgardismen i samtiden betraktas som den centrala perioden i Rysslands konsthistoria.

Jag var själv i samband med detta projekt mer nyfiken på den föraktade realistiska konsten från Sovjetunionen, som vi ju redan har sett en hel del av. Det rör sig förstås om en stor mängd ointressant konst med såväl politisk som mer allmänt idyllisk tendens – men även betydande måleri av folk som DejnekaKorzjev, ZacharovKurnakov.

Under Sovjetunionens tidiga år dominerade avantgardismen och den abstrakta konsten, men här är några exempel på föreställande konst, människor och platser, realistiskt eller impressionistiskt skildrade, från perioden 1918–1924, en period då denna stil alltså inte var så opportun som den senare blev. Intressant nog är den politiska tendensen ännu inte heller helt dominerande. Man får en stark känsla av efterklang, utom kanske hos Isaak Brodskij (12–13), som verkar helt obekymrad om trender och konsthistoriens gång.

Det är lätt att tänka sig de senare realistiska sovjetiska målarna som opportunister, vilka målar i en stil föreskriven av staten istället för att följa sin konstnärliga instinkt. Säkert är detta ofta riktigt i fråga om motivvalet. Men vad gäller stil är det inte så lätt att förställa sig. Malevitj var förvisso en vindflöjel och kameleont, ohyggligt ambitiös, men hans försök i realistisk stil i början av sin karriär och på trettiotalet visar att han faktiskt inte kunde måla särskilt bra på detta sätt.

Isaak Brodskij, känd för ideologiskt rättrogna porträtt av Lenin och Stalin  från trettiotalet, verkar för sin del inte ha gjort den minsta ansats till att anpassa sig till de avantgardistiska trenderna under vare sig tsarrikets sista eller den socialistiska statens första år. Jag hittar visserligen bara två målningar av honom från perioden 1917–1924.

Brodskij_191912  vinter13
ljus14   15
krestjanka16   fönster17
12. Isaak Brodskij, Lenin och demonstration (1919). Olja på duk, 90 x 135 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Исаак Бродский, Ленин и манифестация (1919). Холст, масло, 90 x 135 см. Государственный Исторический музей, Москва.
13. Isaak Brodskij, Vinter (1922). Olja på duk, 80,5 x 136 cm. Isaak Brodskijs museumsvåning, St. Petersburg.
Исаак Бродский, Зима (1922). Холст, масло, 80,5 x 136 см. Музей-квартира И.И. Бродского, Санкт-Петербург.
14. Pjotr Ivanovitj Petrovitjev (1874–1947), Vid solnegången (1919). Olja på duk, 56 x 96 cm. P. M. Dogadin-galleriet, Astrachan.
Петр Иванович Петровичев (1874–1947), При последних лучах (1919). Холст, масло, 56 x 96 см. Астраханская государственная картинная галерея им. П. М. Догадина.
15. Sergej Vasiljevitj Maljutin (1859–1937), Porträtt av D. A. Furmanov (1922).
Сергей Васильевич Малютин (1859–1937), Портрет Д. А. Фурманова (1922).
16. Abram Jefimovitj Archipov (1862–1930), Ung bondkvinna i röd blus (1920). Olja på duk, 103 х 84 cm.  Museikomplexet ”Nordrysslands konstnärliga kultur”, Archangelsk.
Абрам Ефимович Архипов (1862–1930), Молодая крестьянка в красной кофте (1920). Холст, масло, 103 х 84 см. Государственное музейное объединение «Художественная культура Русского Севера»,  Архангельск
17. Georgij Semenovitj Verejskij (1886–1962), Vinter. Utsikt från fönster (1924). Akvarell på papper.
Георгий Семенович Верейский (1886–1962), Зима. Вид из окна (1924). Бумага, акварель.

*

Det blir dessvärre fortsatt högst sporadisk uppdatering på obestämd tid.

bolsjevik18
18. Boris Kustodijev, Bolsjeviken (1920). Olja på duk, 101 × 141 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Борис Кустодиев, Болшевик (1920). Холст, масло,101 × 141 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
Annonser

Mandylion


Novgorod (1100-tal).  Pavoloka, gesso, äggtempera, 77 × 71 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Новгород (XII в.). Паволока, левкас, яичная темпера, 77 × 71 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=141

00831_hires
Jaroslavl (1200- eller tidigt 1300-tal). Äggtempera på pannå, 104 × 74 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Ярославль (XIII – начало XIV вв.). Дерево, яичная темпера, 104 × 74 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=831

041Spas_Nerukotvorny
Moskva (ca. 1350–1375). 164 × 113 cm. Andrej Rubljov-museet för fornrysk kultur och konst, Moskva
Москва (третья четверть XIV в.). 164 × 113 см. Центральный музей древнерусской культуры и искусства им. Андрея Рублева, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=ru&mst_id=719

043ushakov spas nerukotvory
Simon Usjakov, Moskva (1673). 32 × 27 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Симон Ушаков, Москва (1673). 32 × 27 см. Третьяковская галерея, Москва

http://www.icon-art.info/masterpiece.php?lng=en&mst_id=146

Om Mandylion (gr.), ”handduken”, på ryska Спас Нерукотворный, ”Den icke av människohand skapade Frälsaren”, skriver Aleksandr Solzjenitsyn:

Sålunda förtäljer legenden: täckt av spetälskesår fick en gång Edessas furste Augar höra talas om en profet i Juda land, den han trodde var Herren, och han lät sända bud om att begiva sig åstad till hans furstendöme för att njuta av hans gästfrihet. Och om detta icke läte sig göra, kunde då icke profeten låta sig avmåla av en konstnär och sända porträttet till fursten? Och medan Kristus undervisade folket, sökte konstnären med stor möda fånga dennes drag. Men så förunderligt skiftade de, att hans arbete var fåfängt, och hans hand sjönk ned: det var icke möjligt för någon av kvinna född att avbilda Kristus. Men Kristus såg konstnärens förtvivlan, och han tvådde sitt anlete och övertäckte det med en duk – och se, vattnet förvandlades till färg. Så uppstod Det icke av människohand skapade Kristi anlete, och denna duk helbrägdagjorde Augar. Därefter fick den hänga över stadsporten för att värna mot fienders anfall. Och de fornryska furstarna efterbildade Den icke av människohand målade Frälsaren i sina hirder.

(Ur Augusti fjorton, övers. Björkegren*, s. 381)

easter-procession-1915-1
Boris Kustodijev, Kyrklig procession (1915). Olja på duk, 124,5 x 160 cm. Tjuvasjiens statliga museum för konst, Tjeboksary
Борис Кустодиев, Крестный ход (1915). Холст, масло, 124,5 x 160 см. Чувашский государственный художественный музей, Чебоксары

Köpmannafruar av Boris Kustodijev

merchant-wives-19121 merchant-with-his-wife-19142 mercahnt-s-wife-19153 the-merchant-s-wife-19154 Kustodiev_Merchants_Wife5 a-young-merchant-s-wife-in-the-a-checkered-scarf-19196 mercahnt-s-wife-1919merchant-s-wife-on-the-balcony-19208 the-merchant-s-wife-at-tea-1920merchant-s-wife-on-the-promenade-192010 merchant-s-wife-on-the-promenade-1920-111 merchant-s-woman-with-a-mirror-192012mercahnt-s-wife-with-purchases-192013 купчиха за чаем14
1. Köpmannafruar (1912). Tempera på kartong, 81,5 x 108 cm. Nationalmuseum för rysk konst, Kiev
Купчихи (1912). Картон, темпера, 81,5 x 108 см. Киевский национальный музей русского искусства.
2. Köpman med hustru (1914).
Купец с купчихой (1914).
3 Köpmannafru (1915).
Купчиха (1915).
4. Köpmannafru (1915). Olja på duk, 204 x 109 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Купчиха (1915). Холст, масло, 204 x 109 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
5. Köpmannafru till te (1918). Olja på duk, 120 x 120 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Купчиха за чаем (1918). Холст, масло., 120 x 120 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
6. Ung köpmannafru i rutig sjalett (1919). Färg- och blyertspenna på papper, 30,8 x 27 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Молодая купчиха в клетчатом платочке (1919). Бумага, цветной карандаш, свинцовый карандаш, 30,8 x 27 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
7. Köpmannafru (1919). Akvarell, papper på kartong, 44,5 x 27 cm. Konstgalleriet i Vologda.
Купчиха (1919). Бумага на картоне, акварель, 44,5 x 27 см. Вологодская областная картинная галерея, Влогда.
8. Köpmannafru på balkong (1920). Tempera på duk, 46,5 x 30 cm.
Купчиха на балконе (1920). Холст, темпера, 46,5 x 30 см.
9. Köpmannafru (1920).
Купчиха (1920).
10. Köpmannafru på promenad (landsort) (1920). Olja på duk, 35 x 27 cm. M. S. Tuganov-museet för konst i Nordossetien, Vladikavkaz.
Купчиха на прогулке (Провинция) (1920). Холст, масло, 35 x 27 см. Северо-Осетинский государственный художественный музей имени М.С. Туганова, Владикавказ.
11. Köpmannafru på promenad (1920).
Купчиха на прогулке (1920).
12. Köpmannafru med spegel (1920). Olja på duk, 141 x 108 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Купчиха с зеркалом (1920). Холст, масло., 141 x 108 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
13. Köpmannafru går och handlar (1920). Olja på duk, 71 x 88 cm. Vitrysslands nationalmuseum för konst.
Купчиха с покупками (1920). Холст, масло, 71 x 88 см. Национальный художественный музей Республики Беларусь.
14. Köpmannafru dricker te (1923). Olja på duk, 81 x 99 cm. Statens konstmuseum i Nizjnij Novgorod.
Купчиха, пьющая чай (1923). Холст, масло., 81 x 99 см. Нижегородский государственный художественный музей.

Vi fortsätter med fler kvinnoskildringar (jag ska inte förneka att det är det är en genre som tilltalar mig). Boris Michajlovitj Kustodijev (1878–1927) började som realist i Repins skola men fann sin form, en färgsprakande artnouveaustil med expressionistiska och naivistiska inslag, efter att ha kommit i kontakt med de moderna miriskusniki. Till ett av sina favoritmotiv, de frodiga och levnadsglada kuptjichi, köpmannafrurna, hämtade han stoff och inspiration från sin barndom, då hans familj bodde som hyresgäster i en rik köpmans hus i Astrachan vid Kaspiska havet. (Något om det tsarryska borgerskapet här med anledning av tre målningar av Repin.)

Kustodijevs köpmannafruar är fantasier och minnesbilder, inte verkliga porträtt, och utgör en påfallande kontrast till den tid då de flesta kom till, första världskrigets, revolutionens och inbördeskrigets Ryssland och Sovjetunion. De är på samma gång kärleksfullt och kritiskt ironiskt skildrade, med mer kritik och mindre kärlek i de senare bilderna, då fruarnas blickar blir kallare och inte längre bara ger uttryck för lycka och stolthet, utan börjar göra anspråk på överlägsenhet och aristokrati.