Petrov-Vodkin, Petrograd, Lenin och Pusjkin

Apropå föregående inlägg har Petrov-Vodkin målat Petrograd i inbördeskriget och en Lenin som arbetar vid skrivbordet.

Kuzma Petrov-Vodkin,  Petrograd, 1918 (”Petrogradmadonnan”) (1920)
Olja på duk, 73 x 92 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva
Кузьма Петров-Водкин, 1918 год в Петрограде («Петроградская мадонна») (1920)
Холст, масло, 73 x 92 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва

 

Kuzma Petrov-Vodkin, 1919. Alarm (1934)
Olja på duk, 168 x 136 cm. Ryska museet, St. Petersburg
Кузьма Петров-Водкин, 1919 год. Тревога (1934)
Холст, масло. 168 x 136 см. Русский музей, Санкт-Петербург

General Judenitjs trupper nådde Petrograd på hösten 1919. Till skillnad från Lenin har denna familj inte Folket i vapen, utan Röda bladet (Красная газета), en annan Petrogradtidning med uppenbar partifärg.

 

 

Kuzma Petrov-Vodkin, Porträtt av V. I. Lenin (1934).
Nationalgalleriet i Armenien, Jerevan
Кузьма Петров-Водкин, Портрет В. И. Ленина  (1934).
Национальная галерея Армении, Ереван

Så ser Lenin ut när han arbetar på allvar – sannolikt i Moskva – med böcker, kartor, och stämpel (ryssarna älskar stämplar). Men vad är det han gör? Han studerar Pusjkin.

Bilden av Lenin som Pusjkinforskare är ett inlägg på den vinnande sidan i en debatt som hade avslutats knappt ett decennium tidigare, ett drygt år efter Lenins död i januari 1924. Den senare vänsteravvikaren Lev Sosnovskij publicerade i Pravda 7 juni 1924 en inflytelserik essä ”Varför älskade Lenin Pusjkin?”. Den bakomliggande debatten illustreras tydligt av ett seminarieinlägg i maj samma år av en annan vänsteravvikare, Trotskij. Den nu växande tendensen hävdade att både futuristernas bildstormande och ideologernas insisterande på ren proletär kultur var otillräckliga och tecken på en icke önskvärd ”kommunistisk arrogans”, kort sagt förespråkade en ökad acceptans av borgerlig och till och med aristokratisk kulturtradition (om så bara som en eftergift åt den dialektiska historieprocessens ofrånkomliga tröghet). Trotskijs inlägg visar att frågan om Lenins egen inställing till borgerlig och proletär kultur var omstridd, och ett vapen i debatten. Huruvida Lenin verkligen ”älskade Pusjkin” verkar inte vara helt lätt att leda i bevis – han skrev aldrig en rad om diktaren – men det kom, jag antar i synnerhet efter det sista ordet i debatten, politbyråns kulturpolitiska resolution av den 18 juni 1925 (publicerad i Pravda 1 juli), att bli den offentliga sanningen.