Tag Arkiv: neoprimitivism

Bolsjevikerna och konsten (med återblickar)

Det verkar under Sovjetunionens första år ha funnits två motstridiga politiskt korrekta uppfattningar om konsten. Den ena som av fientligt inställda tyskar kallades för kulturbolsjevism innebar att allt gammalt, i synnerhet all rysk och europeisk historia och tradition, alla gamla uppfattningar och tankesätt, var dåliga, och måste ersättas från grunden av det nya, som (låt oss hoppas) är bra. Sålunda förkunnade de geometriskt-abstrakta konstnärerna, t.ex. Kazimir Malevitj och El Lisitskij (1890–1941), att formspråket måste raseras och byggas upp från grunden, från intet, med cirklar och kvadrater, varifrån man till äventyrs kunde komma vidare till en framtidens avancerade konst.

gul1     rotationer2    putesjestvennik3
4    kors5
1. Kazimir Malevitj, Suprematistisk målning (1917–1918). Olja på duk, 70,5 x 105 cm. Казимир Малевич, Супрематическая живопись (1917—1918). Холст, масло, 70,5 x 105 см.
2. El Lisitskij, ProUn-rotationer (ca. 1919). 49,7 x 34,5 cm. Эль Лисицкий, Проун вращения (ок. 1919). 49,7 x 34,5 см.
3. El Lisitskij, Resande i alla tider. Figurin (1920–1921). Gouache, lack, silverfärg, tusch, blystift och svartkrita på papper, 49,4 х 37,9 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Эль Лисицкий, Путешественник по всем векам. Фигурина (1920–1921). Бумага, гуашь, лак, серебряная краска, тушь, графитный и черный карандаши, 49,4 х 37,9 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва
4. El Lisitskij, Design för den elektromekaniska föreställningen Seger över solen (1923). Litografi på papper, 51,2 x 43,0 cm.
Эль Лисицкий, Композиция для электро-механического шоу Победа над солнцем (1923). Литография, бумага, 51,2 х 43 см.
5. Kazimir Malevitj, Suprematism (Svart kors på röd oval) (1921–1927). Olja på duk, 60 x 100,5 cm. Казимир Малевич, Супрематизм (Черный крест на красном овале) (1921–1927). Холст, масло, 60 x 100,5 см.

Som vi nämnde tog Malevitj över från Chagall som hegemon vid den nya konsthögskolan i Vitebsk, och han gjorde den mer formaliserat modernistisk. Han var likväl inte lika hårdför bolsjevik som sin elev El Lisitskij, verksam vid samma skola, utan något av en mystiker, som undergrävde kulturbolsjevismen med kristna symboler och transcendent filosofi, den så kallade suprematismen.

Denna nya väg som skulle banas av konsten, över och iväg från det gamla, var inte folkets allmänna väg. Kanske den i själva verket var en smula elitistisk. I den marxistiska tanketraditionen kan strategin likväl rättfärdigas i Lenins idé om en revolutionär kader, ett avantgarde, som går först och visar vägen.

(Kaderidén skildrades gripande, i socialistrealistisk stil, i denna målning av Korzjev:
fanan
Kaderrepresentanten, med kavaj och vita manschetter, har fallit i första ledet,
men grovarbetaren, hittills van att följa, väcks i sitt medvetande och lyfter fanan.)

Den idag inom vissa kretsar gängse vulgariseringen av termen kulturbolsjevism till ”kulturmarxism”, med avseende alltså på kulturellt nedbrytande av traditionen och radikal opposition mot det historiska, är mindre välfunnen, då väl kaderismen är just en leninistisk innovation, inte en marxistisk grundidé, och det är få ting marxismen respekterade så högt och tog på så stort allvar som historien. Man borde kanske hellre tala om kulturleninism eller till och med kulturtrotskism. (Förvisso skall termen ”kulturmarxism” hänsyfta framförallt till den så kallade nymarxistiska Frankfurtskolan.)

Kulturbolsjevismen kom som bekant inte att institutionaliseras i Sovjetunionen, där man snart tonade ner även Lenins avantgardism, inte minst i kulturfrågor:

Lenin_(Petrov-Vodkin)
Lenin som kulturkonservativ pusjkinforskare
leninismolny
Lenin som plikttrogen statsman

Jag läste en essä (här) av Hans Ruin* som till och med ville härleda hela den konstnärliga reaktionen från mitten av 20-talet – den socialistiska realismens maktövertagande – till Lenins personliga, aggressivt materialistiska, anti-idealistiska övertygelse, vilken skulle ha gjort krav på estetisk realism i konsten. Det verkar dock långsökt att lägga särskild tonvikt vid Lenin själv härvidlag, som ju för det första var död 1924, och för det andra i detta avseende – den positivistiska materialismen – endast vidareförde Marx egen huvudtendens. Det är också en väl idealistisk syn på den enskilde individens och filosofins roll i det historiska skeendet (skulle väl Lenin ha sagt).

Det kanske finns en del att läsa av Lenin själv om saken, men det jag hittar och skummar igenom på nätet (t.ex. här) ger intryck av att han, i de sällsynta fall han berör konsten, är mer upptagen av frågan om makten över och administrationen av den, än dess innehåll och form och till och med praktiska användning. Under Lenins levnadstid blomstrade i alla händelser ”kulturbolsjevismen” i Ryssland och Sovjetunionen. En tid var Malevitjs suprematism tongivande, därefter något som man kallade för konstruktivism, mindre mysticistisk och transcendent, och intressant åtminstone inom arkitekturen; här ett sent, oförverkligat exempel:

nktp vesnin6
6. Alexander, Leonid och Viktor Vesnin, Sovjetunionens folkkommissariat för tung industri (Narkomtjazjprom) (1934).
Александр, Леонид, Виктор Веснин, Народный комиссариат тяжелой промышленности СССР (Наркомтяжпром) (1934).

Den andra, delvis motstridiga hållningen jag talade om, som kanske kan sägas vara en mer ortodox marxistisk hållning, är den som, oavsett Lenins roll i processen, i någon form får övertaget i och med den ”socialistiska realismen”. Enligt denna hållning är huvudmotsättningen inte gammalt mot nytt (en idealistisk syn på konflikten) utan klass mot klass. Enligt det ortodoxt marxistiska synsättet måste den borgerliga konsten utfasas av en den proletära klassens konst, inte påbjuden av kommissarier och elitkadrer utan skapad av folket självt. Detta var också Lenins mening, även om han inte berör hur denna konst skall se ut. Här uppstår ett praktiskt problem, för när skulle arbetarklassen ha tid till att ägna sig åt skön konst? Att vara målare kan förvisso vara ett yrke, men i modern tid ser det ut att ha varit ett borgerligt.

1893_Levitan_-_Porträt_von_Serow   Portrait_of_the_Artist_Ilya_Repin
Borgerliga målare porträtterade av borgerlig målare

Före revolutionen experimenterade man med neoprimitivism, gjorde pastischer på icke-akademisk folkkonst som Lubok:

15436  Women Carrying Baskets of Grapes
Neoprimitivism
Chudo_yudo7    begraverkatten8.
berlin9   blinov10  cheburashka11
7. Tjudo-judo. Handmålad lubok, 1800-tal. Чудо-юдо. Лубочная картинка XIX века.
8. Mössen begraver katten (ca. 1725). Lubok, träsnitt (?). Мыши кота погребают (ок. 1725). Лубок, Ксилография (?).
9. Kazimir Malevitj, Vykort (1914). Färglitografi. Казимир Малевич, Почтовая карточка (1914). Хромолитография.
10. Ivan Blinov, detalj från Simon, Johannes son, älskar du mig? (1919). Иван Блинов, Фрагмент картины ”Симоне Ионин, любиши ли Мя?” (1919).
11. Andrej Timofejevitj Kuznetsov (1966–), Drutten (2003). Андрей Тимофеевич Кузнецов (1966–), Чебурашка (2003).

Folkliga konsttraditioner, oberoende av det borgerliga maktetablissemangets akademiska utbildningar,* kunde det vara något för bolsjevikerna?

5864
Annette Fahlsten, Låt hundra blommor blomma (1972). Screentryck, 47 x 65 cm.

På sextio- och framförallt sjuttiotalet, jag tror under någon sorts påverkan från maoismen, gjorde vänstern åtminstone i Sverige vissa ansatser till att omhulda folkkultur, ”naiv” enkelhet och en sorts primitivism, vars ideologiska och estetiska släktskap med den tidiga modernismens primitivism och för den delen med Herders nationalromantik möjligen kunde vara intressant att utreda. Detta var dock aldrig något som Sovjetunionen ställde upp på. ”Rysk folkkonst” kommer inte på fråga. Möjligen folkdanser men inte bilder. Då närmar man sig sådant som kyrkokonst och annan konst som ibland ger uttryck för reaktionära ståndpunkter (och se fotnot nedan), för att inte tala om att den ser primitiv ut.

* Tsarhuset fattade förvisso intresse under det första världskriget. Solzjenitsyn rapporterar att (den tyskfödda) tsarinan upprättade en skola för folkkonst i St. Petersburg. ”Här låg också hennes övertygelse, att tronens styrka fanns i folket och att man genom att utveckla folkkonsten skulle kunna lära känna landet närmare, bönderna, guvernementen, och leva i verklig endräkt med alla.” (Oktober 16,  vol. 2, övers. Stockman*, s. 371)

Den sovjetmarxistiska partisanktionerade lösningen låg istället i att skildra folket, i synnerhet det arbetande folket (och det socialistiska ledarskapet), och i att målaren definieras som en folkets representant, en arbetare, därtill i att hålla sig till vad som väl är och förblir folks övervägande smak för (mer eller mindre förskönande och idealiserande) realism. I Sovjetunionen gjorde man folk av småborgaren, kunde man säga. Till skillnad från Hans Ruin tror jag iallafall mer på populistisk politisk strategi, inklusive en önskan att tillgodogöra sig den realistiska konstens bredare propagandapotential, än filosofisk materialism som huvudorsak till de politiska diktaten om ”socialistisk realism”.

Den starka fientligheten mot allt det gamla fick man i vilket fall uppge. Det blev istället avantgardismen som kom att definieras som borgerlig formalism. Jag har inte hittat uppgifter om att man införde förbud mot måleri i någon stil, men avantgardism och nonfigurativ konst marginaliserades.

Det är hög tid att erkänna att den sovjetiska avantgardismen är marginell även i min personliga konsthistoria, om än intressant och fängslande inom marginella genrer (grafik, arkitektur, brukskonst). Men korset av Malevitj ovan gick häromåret på auktion för 37,77 miljoner dollar, och går man till ett offentligt bibliotek och tittar på avdelningen för rysk konst finner man vanligen gigantiska volymer om den sovjetiska avantgardismen och inte så mycket mer, förutom kanske någon av de handböcker av Talbot Rice* och Hamilton* som vi har citerat några gånger. Det är uppenbart att den sovjetiska avantgardismen i samtiden betraktas som den centrala perioden i Rysslands konsthistoria.

Jag var själv i samband med detta projekt mer nyfiken på den föraktade realistiska konsten från Sovjetunionen, som vi ju redan har sett en hel del av. Det rör sig förstås om en stor mängd ointressant konst med såväl politisk som mer allmänt idyllisk tendens – men även betydande måleri av folk som DejnekaKorzjev, ZacharovKurnakov.

Under Sovjetunionens tidiga år dominerade avantgardismen och den abstrakta konsten, men här är några exempel på föreställande konst, människor och platser, realistiskt eller impressionistiskt skildrade, från perioden 1918–1924, en period då denna stil alltså inte var så opportun som den senare blev. Intressant nog är den politiska tendensen ännu inte heller helt dominerande. Man får en stark känsla av efterklang, utom kanske hos Isaak Brodskij (12–13), som verkar helt obekymrad om trender och konsthistoriens gång.

Det är lätt att tänka sig de senare realistiska sovjetiska målarna som opportunister, vilka målar i en stil föreskriven av staten istället för att följa sin konstnärliga instinkt. Säkert är detta ofta riktigt i fråga om motivvalet. Men vad gäller stil är det inte så lätt att förställa sig. Malevitj var förvisso en vindflöjel och kameleont, ohyggligt ambitiös, men hans försök i realistisk stil i början av sin karriär och på trettiotalet visar att han faktiskt inte kunde måla särskilt bra på detta sätt.

Isaak Brodskij, känd för ideologiskt rättrogna porträtt av Lenin och Stalin  från trettiotalet, verkar för sin del inte ha gjort den minsta ansats till att anpassa sig till de avantgardistiska trenderna under vare sig tsarrikets sista eller den socialistiska statens första år. Jag hittar visserligen bara två målningar av honom från perioden 1917–1924.

Brodskij_191912  vinter13
ljus14   15
krestjanka16   fönster17
12. Isaak Brodskij, Lenin och demonstration (1919). Olja på duk, 90 x 135 cm. Statens historiska museum, Moskva.
Исаак Бродский, Ленин и манифестация (1919). Холст, масло, 90 x 135 см. Государственный Исторический музей, Москва.
13. Isaak Brodskij, Vinter (1922). Olja på duk, 80,5 x 136 cm. Isaak Brodskijs museumsvåning, St. Petersburg.
Исаак Бродский, Зима (1922). Холст, масло, 80,5 x 136 см. Музей-квартира И.И. Бродского, Санкт-Петербург.
14. Pjotr Ivanovitj Petrovitjev (1874–1947), Vid solnegången (1919). Olja på duk, 56 x 96 cm. P. M. Dogadin-galleriet, Astrachan.
Петр Иванович Петровичев (1874–1947), При последних лучах (1919). Холст, масло, 56 x 96 см. Астраханская государственная картинная галерея им. П. М. Догадина.
15. Sergej Vasiljevitj Maljutin (1859–1937), Porträtt av D. A. Furmanov (1922).
Сергей Васильевич Малютин (1859–1937), Портрет Д. А. Фурманова (1922).
16. Abram Jefimovitj Archipov (1862–1930), Ung bondkvinna i röd blus (1920). Olja på duk, 103 х 84 cm.  Museikomplexet ”Nordrysslands konstnärliga kultur”, Archangelsk.
Абрам Ефимович Архипов (1862–1930), Молодая крестьянка в красной кофте (1920). Холст, масло, 103 х 84 см. Государственное музейное объединение «Художественная культура Русского Севера»,  Архангельск
17. Georgij Semenovitj Verejskij (1886–1962), Vinter. Utsikt från fönster (1924). Akvarell på papper.
Георгий Семенович Верейский (1886–1962), Зима. Вид из окна (1924). Бумага, акварель.

*

Det blir dessvärre fortsatt högst sporadisk uppdatering på obestämd tid.

bolsjevik18
18. Boris Kustodijev, Bolsjeviken (1920). Olja på duk, 101 × 141 cm. Tretjakov-galleriet, Moskva.
Борис Кустодиев, Болшевик (1920). Холст, масло,101 × 141 см. Государственная Третьяковская галерея, Москва.
Annonser

Fauvism, expressionism, neoprimitivism (1908–1912). Malevitj, Gontjarova, Larionov

Relaxing-Society-in-Top-hats-web1     bather-19112
pedicurist-in-the-baths3   10211174

natalia-goncharova-sabbath-1912-oil-on-canvas-137-5-x-11-8-cm5        GoncharovaEvangelistsBlue&Red            GoncharovaEvangelistsGray&Green6–9

810  goncharova-lesorub11

Women Carrying Baskets of Grapes12   1390360904_krestyane13

peasants-dancing14

art_42_03_0315

larionov_katsapskaya_venera16    17

Венера_118

1543519  larionov 3998 a20  El otoño21   1543622

1. Kazimir Malevitj, Paus. Sällskap i höga hattar (1908). Gouache och akvarell på papper, 24 x 30 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Казимир Малевич, Отдых. Общество в цилиндрах (1908). Бумага, гуашь, акварель, 24 x 30 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
2. Kazimir Malevitj, Badare (1911). Gouache på papper, 105 x 69 cm. Stedelijk Museum, Amsterdam.
Казимир Малевич, Купальщик (1911). гуашь, бумага, 105 x 69 см. Городской музей Амстердама (Stedelijk Museum).
3. Kazimir Malevitj, Pedikyrist på badhus (1911–1912). Gouache på papper, 77 x 103 cm. Stedelijk Museum, Amsterdam.
Казимир Малевич, Мозольный оператор в бане (1911–1912). гуашь, бумага, 77 x 103 см. Городской музей Амстердама (Stedelijk Museum).
4. Kazimir Malevitj, Bondkvinnor i kyrkan (1911–1912). Olja på duk, 77 x 103 cm. Stedelijk Museum, Amsterdam.
Казимир Малевич, Крестьянки в церкви (1911–1912). Холст, масло, 75 x 97 см. Городской музей Амстердама (Stedelijk Museum).
5. Natalja Gontjarova, Sabbat (1909–1910?). Olja på duk, 137 x 118 cm. Tatarstans statsmuseum för bildande konst, Kazan.
Наталья Гончарова, Шабат (1909–1910?). Холст, масло, 137 x 118 см. Государственный музей изобразительных искусств Республики Татарстан, Казань.
6–9. Natalja Gontjarova, Evangelisterna (tetraptyk) (1911?). Olja på duk, 204 x 58 cm per panel. Ryska museet, St. Petersburg.
Наталья Гончарова, Евангелисты (Тетраптих) (1911?). Холст, масло, кажд. карт. 204 x 58 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
10. Natalja Gontjarova, Skördare (1911). Olja på duk, 105 х 131 cm. Museum för bildande konst, Jekaterinburg.
Наталья Гончарова, Жнецы (1911). Холст, масло, 105 х 131 см. Екатеринбургский музей изобразительных искусств.
11. Natalja Gontjarova, Skogshuggare (ca. 1911)
Наталья Гончарова, Лесорубы (ок. 1911).
12–15. Natalja Gontjarova, Vinskörd (delar av polyptyk) (1911). Olja på duk. 12. Druvbärerskor (?), Tretjakov-galleriet, Moskva(?); 13. Bönder eller Druvbärare (?), 131 x 100,5 cm, Ryska museet, St. Petersburg; 14. Dansande bönder; 15. Vindrickare eller Festande bönder (?), 92 × 144 cm, Tretjakov-galleriet, Moskva.
Наталья Гончарова, Сбор винограда (части полиптиха) (1911). Холст, масло. 12. Несущие виноград (?),  Третьяковская галерея, Москва(?); 13. Крестьяне, или  Несущие виноград (?),  131 x 100,5 см, Государственный Русский музей, Санкт-Петербург; 14. Танцующие крестьяне; 15. Пирующие крестьяне, или  Пьющие вино (?), 92 × 144 см, Третьяковская галерея, Москва.
16. Michail Larionov, Katsapisk Venus (1912). Olja på duk, 99,5 х 129,5 cm. Statens museum för konst, Nizjnij Novgorod.
Михаил Ларионов, Кацапская Венера (1912). Холст, масло, 99,5 х 129,5 см. Нижегородский государственный художественный музей
17. Michail Larionov, Judisk Venus (1912). Olja på duk, 104,8 x 147 cm. Museum för bildande konst, Jekaterinburg.
Михаил Ларионов, Еврейская Венера (1912). Холст, масло, 104,8 x 147 см. Екатеринбургский музей изобразительных искусств.
18. Michail Larionov, Venus (1912). Olja på duk, 68 x 85,5 cm. Ryska museet, St. Petersburg.
Михаил Ларионов, Венера (1912). Холст, масло, 68 x 85,5 см. Государственный Русский музей, Санкт-Петербург.
19–22. Michail Larionov, Årstiderna (1912). Olja på duk. 19. Vår, 142 x 118 cm, Tretjakov-galleriet, Moskva; 20. Sommar, 138 x 118 cm; 21. Höst, Musée National d’Art Moderne, Paris; 22. Vinter, 100,5 х 122,3 cm, Tretjakov-galleriet, Moskva.
Михаил Ларионов, Времена года (1912). Холст, масло. 19. Весна, 142 x 118 см, Третьяковская галерея, Москва; 20. Лето, 138 x 118 см; 21. Осень, Национальный музей современного искусства, Париж; 22. Зима, 100,5 х 122,3 см, Третьяковская галерея, Москва.

Den ryska modernismen, eller avantgardismen, är ju lite av en kliché. Futurism, abstrakta geometriska former och science fiction-arkitektur är det man ser för sig (sköna samlingar här). Först såg det faktiskt lite annorlunda ut, nämligen som ovan: primitivism, bönder och kristendom. Natalja Sergejevna Gontjarova (1881–1961) – i.s.s. världens dyraste kvinnliga konstnär – tittade i inledningen av sin karriär inte så mycket på franska som på tyska tavlor, förefaller det. Faktiskt kan det lika mycket ha varit tyskarna som tittade på ryska tavlor; i den kända expressionistgruppen Blaue Reiter ingick från starten en grupp ryska emigranter; Gontjarova var korresponderande medlem. Vasilij Kandinskij, till vilken vi väl får återkomma, var den mest namnkunnige Blaue Reiter-ryssen, men bara en av flera rysk-tyska kulturambassadörer denna tid. Om de tysk-ryska konstförbindelserna i Blaue Reiter-kretsen kan man läsa hos t.ex. Joos*.

Kazimir Malevitj verkar för sin del i sina tidiga fauvistiska övningar (nr. 1–4) ha varit övervägande franskorienterad.

Folkkulturen var närvarande som motiv i den ryska konsten alltsedan det första uppbrottet från akademismen med peredvizjniki, men nu låter man sig påverkas även stilmässigt. Vi såg hur Malevtij i propagandabilder från det första världskriget gjorde pastischer på de folkliga bildtryck från 1600-talet och framåt som kallas lubki. Så även andra konstnärer vid tiden, t.ex. här Gontjarovas man Michail Fjodorovitj Larionov (1881–1964), som i serien ”Årstiderna” från 1912 (nr. 19–22) inspirerades av såväl lubok som barnteckningar. I rysk konsthistoria används termen neoprimitivism.

I en kommentar till sin neoprimitivistiska ”Venus” från samma år (nr. 18) sägs Larionov ha uttryckt en opposition mot konsthistoriens ”greko-romerska bigotteri” (Petrova*, s. 132). De oklassiska, ”etniska” venusgestaltger han vid samma tid framställde i postimpressionistisk stil (nr. 16–17) får sättas i samband med detta. Titeln ”Katsapisk Venus” (nr. 16) innehåller en förfrämligande etnisk betecknelse för (stor-)ryss som kunde höras i de sydvästra delarna av imperiet. Hennes svarta hår, ögon och ögonbryn och gyllene örring markerar österländskhet, och kanske kontrast till stereotypisk ukrainsk blondhet; Larionov själv kom från Tiraspol i dagens Transnistrien. Varken ukrainska eller rumänska Wikipedia vill i.s.s. hävda att Larionov var annat än etnisk ryss; termen använder han väl ironiskt, måhända med en markering mot alltför högtravande och själfull rysk nationalism; möjligen också, tillsammans med ”Judisk Venus” (nr. 17), som en replik till västorienterade fiendebilder enligt vilka Ryssland befolkas av ”judar och asiatiska horder”.

Katsap hade dock inte 1912 den starkt fientliga innebörd ordet har fått idag; Solzjenitsyn använder det t.ex. relativt värdeneutralt i inledningen till Augusti 14, där han talar om hur befolkningen på en ort i norra Kaukasus ”räknades inte som terek-kosacker utan katsaper” (числилась теперь станица Саблинская не казаками терскими, а кацапами).

 tumblr_lm9vovUwBy1qzn0deo1_1280
Katsaperna (?) Michail Larionov och Natalja Gontjarova (1912)